Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Männen måste dela med sig!

Hur går det med jämställdheten? Få talar längre om könsmaktsordningen och många påstår att vi kommit så långt. Men allvarligt talat, har vi det?
Shadé Jalali Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag diskuterade likabehandling med mansforskaren Lars Jalmert häromdagen och hans främsta budskap var att vi måste ändra perspektiv på jämställdhetsfrågorna. Och jag håller med honom!

I stället för att prata om hur dåliga kvinnor är på att löneförhandla borde vi prata mer om vilka normer som råder runt förhandlingsbordet. Vilka meriter värdesätts och hur är förhandlingsstrukturen?

I stället för att prata om att kvinnor tar ut större delen av föräldradagarna borde vi prata om varför män tar mindre ansvar för hemmet och familjen. Eller varför vi genom vårt ojämna uttag befäster att män är mindre lämpliga som föräldrar.

I stället för att prata om att vi är emot kvotering av kvinnor till börsbolagsstyrelser borde vi prata om att färre män ska kvoteras in i styrelser på börsbolag och andra höga chefspositioner.

I stället för att prata om att kvinnor tjänar 93 procent av mäns löner borde vi prata om att män tjänar 107 procent av kvinnors löner!

I stället för att prata om att kvinnor är dåliga på att marknadsföra sig  borde vi prata om att män många gånger överdriver sina kunskaper eller rent av far med osanningar för att få jobbet.

I stället för att prata om att tjejer borde prata högre, borde vi kanske prata om att män ska prata lägre så att den tysta tjejen hörs och blir lyssnad på.

I stället för att prata om att kvinnor måste bli bättre på att ta för sig så borde vi prata om att män måste dela med sig. Varför ska vi sticka under stol med att någon måste ge ifrån sig makt för att någon annan ska få mer.

I stället för att prata om att fler kvinnor måste in på mansdominerade arbetsplatser för att höja sina löner, borde vi föra diskussion om varför mansdominerade yrken förtjänar högre löner och har bättre karriärutsikter än kvinnodominerade.

I stället för att prata om att mansdominerade yrken har högre lön på grund av att marknaden styr, borde vi prata om varför kvinnor anses vara så oattraktiva som arbetskraft men så attraktiva som modeller? Då modell är ett av de få jobb där kvinnor kan tjäna mer än män.

I den stundande avtalsrörelsen är det viktigt att granska frågan med olika glasögon. Från den dag vi föds matas vi med hur vi ska bete oss utifrån vårt kön. Det krävs mod och kraft att agera mot förlegade och traditionella könsroller. Vi måste våga diskutera de normer som råder på arbetsmarknaden och vi måste ha med oss att jämställdhet inte uppnås utan motstånd. Och vi behöver både kvinnor och män i kampen för jämställdhet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag