Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Männen måste dela med sig!

Hur går det med jämställdheten? Få talar längre om könsmaktsordningen och många påstår att vi kommit så långt. Men allvarligt talat, har vi det?
Shadé Jalali Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag diskuterade likabehandling med mansforskaren Lars Jalmert häromdagen och hans främsta budskap var att vi måste ändra perspektiv på jämställdhetsfrågorna. Och jag håller med honom!

I stället för att prata om hur dåliga kvinnor är på att löneförhandla borde vi prata mer om vilka normer som råder runt förhandlingsbordet. Vilka meriter värdesätts och hur är förhandlingsstrukturen?

I stället för att prata om att kvinnor tar ut större delen av föräldradagarna borde vi prata om varför män tar mindre ansvar för hemmet och familjen. Eller varför vi genom vårt ojämna uttag befäster att män är mindre lämpliga som föräldrar.

I stället för att prata om att vi är emot kvotering av kvinnor till börsbolagsstyrelser borde vi prata om att färre män ska kvoteras in i styrelser på börsbolag och andra höga chefspositioner.

I stället för att prata om att kvinnor tjänar 93 procent av mäns löner borde vi prata om att män tjänar 107 procent av kvinnors löner!

I stället för att prata om att kvinnor är dåliga på att marknadsföra sig  borde vi prata om att män många gånger överdriver sina kunskaper eller rent av far med osanningar för att få jobbet.

I stället för att prata om att tjejer borde prata högre, borde vi kanske prata om att män ska prata lägre så att den tysta tjejen hörs och blir lyssnad på.

I stället för att prata om att kvinnor måste bli bättre på att ta för sig så borde vi prata om att män måste dela med sig. Varför ska vi sticka under stol med att någon måste ge ifrån sig makt för att någon annan ska få mer.

I stället för att prata om att fler kvinnor måste in på mansdominerade arbetsplatser för att höja sina löner, borde vi föra diskussion om varför mansdominerade yrken förtjänar högre löner och har bättre karriärutsikter än kvinnodominerade.

I stället för att prata om att mansdominerade yrken har högre lön på grund av att marknaden styr, borde vi prata om varför kvinnor anses vara så oattraktiva som arbetskraft men så attraktiva som modeller? Då modell är ett av de få jobb där kvinnor kan tjäna mer än män.

I den stundande avtalsrörelsen är det viktigt att granska frågan med olika glasögon. Från den dag vi föds matas vi med hur vi ska bete oss utifrån vårt kön. Det krävs mod och kraft att agera mot förlegade och traditionella könsroller. Vi måste våga diskutera de normer som råder på arbetsmarknaden och vi måste ha med oss att jämställdhet inte uppnås utan motstånd. Och vi behöver både kvinnor och män i kampen för jämställdhet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson