Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Männen måste dela med sig!

Hur går det med jämställdheten? Få talar längre om könsmaktsordningen och många påstår att vi kommit så långt. Men allvarligt talat, har vi det?
Shadé Jalali Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag diskuterade likabehandling med mansforskaren Lars Jalmert häromdagen och hans främsta budskap var att vi måste ändra perspektiv på jämställdhetsfrågorna. Och jag håller med honom!

I stället för att prata om hur dåliga kvinnor är på att löneförhandla borde vi prata mer om vilka normer som råder runt förhandlingsbordet. Vilka meriter värdesätts och hur är förhandlingsstrukturen?

I stället för att prata om att kvinnor tar ut större delen av föräldradagarna borde vi prata om varför män tar mindre ansvar för hemmet och familjen. Eller varför vi genom vårt ojämna uttag befäster att män är mindre lämpliga som föräldrar.

I stället för att prata om att vi är emot kvotering av kvinnor till börsbolagsstyrelser borde vi prata om att färre män ska kvoteras in i styrelser på börsbolag och andra höga chefspositioner.

I stället för att prata om att kvinnor tjänar 93 procent av mäns löner borde vi prata om att män tjänar 107 procent av kvinnors löner!

I stället för att prata om att kvinnor är dåliga på att marknadsföra sig  borde vi prata om att män många gånger överdriver sina kunskaper eller rent av far med osanningar för att få jobbet.

I stället för att prata om att tjejer borde prata högre, borde vi kanske prata om att män ska prata lägre så att den tysta tjejen hörs och blir lyssnad på.

I stället för att prata om att kvinnor måste bli bättre på att ta för sig så borde vi prata om att män måste dela med sig. Varför ska vi sticka under stol med att någon måste ge ifrån sig makt för att någon annan ska få mer.

I stället för att prata om att fler kvinnor måste in på mansdominerade arbetsplatser för att höja sina löner, borde vi föra diskussion om varför mansdominerade yrken förtjänar högre löner och har bättre karriärutsikter än kvinnodominerade.

I stället för att prata om att mansdominerade yrken har högre lön på grund av att marknaden styr, borde vi prata om varför kvinnor anses vara så oattraktiva som arbetskraft men så attraktiva som modeller? Då modell är ett av de få jobb där kvinnor kan tjäna mer än män.

I den stundande avtalsrörelsen är det viktigt att granska frågan med olika glasögon. Från den dag vi föds matas vi med hur vi ska bete oss utifrån vårt kön. Det krävs mod och kraft att agera mot förlegade och traditionella könsroller. Vi måste våga diskutera de normer som råder på arbetsmarknaden och vi måste ha med oss att jämställdhet inte uppnås utan motstånd. Och vi behöver både kvinnor och män i kampen för jämställdhet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell