Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kriser tar inte julledigt

Att engagera sig eller ge stöd till en hjälporganisation är viktigt året runt, inte bara i jultider, skriver Kristina Bolme Kühn, ordförande, Läkare utan gränser.
Kristina Bolme Kühn Publicerad 3 december 2012, kl 10:45
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Så här i jultider är det många som vill sträcka ut en hand för att bidra till en annan människas hjälp. Vi påminns om medmänsklighetens väsen och vill göra skillnad. Men, frågar du dig, hur kan en hundralapp göra skillnad i en värld där problemen är så stora? För mig är det inte bara pengarna som gör skillnad utan ditt val att inte vända blicken från problemen i världen.

Att orka bry sig och att inse att ditt engagemang och ditt bidrag är del av ett större arbete som vi tillsammans utför är för mig det som gör skillnad. Utan ditt stöd skulle vi inte ha kunnat behandla 350 000 människor efter jordbävningen i Haiti. Vi skulle inte ha kunnat hjälpa Marceline, en kvinna i Centralafrikanska republiken som skulle föda sitt trettonde barn men fick komplikationer och kunde ha dött om hon inte hunnit till vårt sjukhus. Vi skulle inte heller ha kunnat ge vård till den lilla pojken Siyat som kom in till vårt sjukhus i Marere under hunger­katastrofen i Somalia förra sommaren. Den treåriga pojken var sjuk med hosta, kräkningar och diarre men efter några dagars behandling började han tillfriskna.

Det går att göra skillnad och på många håll i världen blir det faktiskt bättre. De senaste decennierna har vi kunnat se en minskning i barnadödlighet, fler som får behandling för hiv, färre som dör i malaria, tuberkulos, mässling och andra sjukdomar. Detta tack vare hårt arbete på många håll runt om i världen och för att det finns människor som inte ser sin egen insats som försumbar utan tror på att man faktiskt kan förändra.  

Nu är tiden på året då många vill göra något extra för att hjälpa till och vi ser ett ökat inflöde av gåvor. Stödet som vi på Läkare utan gränser får från allmänheten den här perioden är oerhört viktigt. Men det är lika viktigt att stödet fortsätter att komma in även under andra delar av året och även när det inte nyligen skett en katastrof. För det är det kontinuerliga givandet som gör att vi kan stå redo. Vi kan vara på plats och rädda liv bara timmar efter en katastrof som den på Haiti, och behöver inte först gå ut med en uppmaning att skänka och sedan vänta på att pengarna ska komma in. Vi kan också arbeta i kriser som få någonsin hör talas om och som sker långt från medias strålkastarljus. En sådan kris är den i Centralafrikanska republiken, där många kvinnor dör i förlossningskomplikationer och ett ofattbart antal barn dukar under i sjukdomar som malaria som är både billiga och lätta att behandla och förebygga. Det regelbundna stöd vi får in gör det också möjligt att rädda livet på människor med hiv. I dag behandlar vi 220 000 människor i 23 länder med hivläkemedel, ett arbete som jag själv varit med i.

Majoriteten av våra medel kommer från privatpersoner, inte från statliga organ. Tack vare den stora andelen privata gåvor kan vi upprätthålla vår handlingsfrihet och vårt oberoende. Att det regelbundet kommer in pengar hjälper oss att säkerställa en kontinuitet i vår medicinska verksamhet - något som är livsavgörande för de patienter som vi behandlar.

Därför vill vi påminna det svenska folket, juletid eller inte, att det faktiskt går att göra skillnad. Väljer man att skänka till oss eller någon annan hjälporganisation så gör man ett aktivt val. Ett val att visa sitt engagemang, ett val att visa att man bryr sig, ett val att rädda liv.

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen