Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kriser tar inte julledigt

Att engagera sig eller ge stöd till en hjälporganisation är viktigt året runt, inte bara i jultider, skriver Kristina Bolme Kühn, ordförande, Läkare utan gränser.
Kristina Bolme Kühn Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Så här i jultider är det många som vill sträcka ut en hand för att bidra till en annan människas hjälp. Vi påminns om medmänsklighetens väsen och vill göra skillnad. Men, frågar du dig, hur kan en hundralapp göra skillnad i en värld där problemen är så stora? För mig är det inte bara pengarna som gör skillnad utan ditt val att inte vända blicken från problemen i världen.

Att orka bry sig och att inse att ditt engagemang och ditt bidrag är del av ett större arbete som vi tillsammans utför är för mig det som gör skillnad. Utan ditt stöd skulle vi inte ha kunnat behandla 350 000 människor efter jordbävningen i Haiti. Vi skulle inte ha kunnat hjälpa Marceline, en kvinna i Centralafrikanska republiken som skulle föda sitt trettonde barn men fick komplikationer och kunde ha dött om hon inte hunnit till vårt sjukhus. Vi skulle inte heller ha kunnat ge vård till den lilla pojken Siyat som kom in till vårt sjukhus i Marere under hunger­katastrofen i Somalia förra sommaren. Den treåriga pojken var sjuk med hosta, kräkningar och diarre men efter några dagars behandling började han tillfriskna.

Det går att göra skillnad och på många håll i världen blir det faktiskt bättre. De senaste decennierna har vi kunnat se en minskning i barnadödlighet, fler som får behandling för hiv, färre som dör i malaria, tuberkulos, mässling och andra sjukdomar. Detta tack vare hårt arbete på många håll runt om i världen och för att det finns människor som inte ser sin egen insats som försumbar utan tror på att man faktiskt kan förändra.  

Nu är tiden på året då många vill göra något extra för att hjälpa till och vi ser ett ökat inflöde av gåvor. Stödet som vi på Läkare utan gränser får från allmänheten den här perioden är oerhört viktigt. Men det är lika viktigt att stödet fortsätter att komma in även under andra delar av året och även när det inte nyligen skett en katastrof. För det är det kontinuerliga givandet som gör att vi kan stå redo. Vi kan vara på plats och rädda liv bara timmar efter en katastrof som den på Haiti, och behöver inte först gå ut med en uppmaning att skänka och sedan vänta på att pengarna ska komma in. Vi kan också arbeta i kriser som få någonsin hör talas om och som sker långt från medias strålkastarljus. En sådan kris är den i Centralafrikanska republiken, där många kvinnor dör i förlossningskomplikationer och ett ofattbart antal barn dukar under i sjukdomar som malaria som är både billiga och lätta att behandla och förebygga. Det regelbundna stöd vi får in gör det också möjligt att rädda livet på människor med hiv. I dag behandlar vi 220 000 människor i 23 länder med hivläkemedel, ett arbete som jag själv varit med i.

Majoriteten av våra medel kommer från privatpersoner, inte från statliga organ. Tack vare den stora andelen privata gåvor kan vi upprätthålla vår handlingsfrihet och vårt oberoende. Att det regelbundet kommer in pengar hjälper oss att säkerställa en kontinuitet i vår medicinska verksamhet - något som är livsavgörande för de patienter som vi behandlar.

Därför vill vi påminna det svenska folket, juletid eller inte, att det faktiskt går att göra skillnad. Väljer man att skänka till oss eller någon annan hjälporganisation så gör man ett aktivt val. Ett val att visa sitt engagemang, ett val att visa att man bryr sig, ett val att rädda liv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam