Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kriser tar inte julledigt

Att engagera sig eller ge stöd till en hjälporganisation är viktigt året runt, inte bara i jultider, skriver Kristina Bolme Kühn, ordförande, Läkare utan gränser.
Kristina Bolme Kühn Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Så här i jultider är det många som vill sträcka ut en hand för att bidra till en annan människas hjälp. Vi påminns om medmänsklighetens väsen och vill göra skillnad. Men, frågar du dig, hur kan en hundralapp göra skillnad i en värld där problemen är så stora? För mig är det inte bara pengarna som gör skillnad utan ditt val att inte vända blicken från problemen i världen.

Att orka bry sig och att inse att ditt engagemang och ditt bidrag är del av ett större arbete som vi tillsammans utför är för mig det som gör skillnad. Utan ditt stöd skulle vi inte ha kunnat behandla 350 000 människor efter jordbävningen i Haiti. Vi skulle inte ha kunnat hjälpa Marceline, en kvinna i Centralafrikanska republiken som skulle föda sitt trettonde barn men fick komplikationer och kunde ha dött om hon inte hunnit till vårt sjukhus. Vi skulle inte heller ha kunnat ge vård till den lilla pojken Siyat som kom in till vårt sjukhus i Marere under hunger­katastrofen i Somalia förra sommaren. Den treåriga pojken var sjuk med hosta, kräkningar och diarre men efter några dagars behandling började han tillfriskna.

Det går att göra skillnad och på många håll i världen blir det faktiskt bättre. De senaste decennierna har vi kunnat se en minskning i barnadödlighet, fler som får behandling för hiv, färre som dör i malaria, tuberkulos, mässling och andra sjukdomar. Detta tack vare hårt arbete på många håll runt om i världen och för att det finns människor som inte ser sin egen insats som försumbar utan tror på att man faktiskt kan förändra.  

Nu är tiden på året då många vill göra något extra för att hjälpa till och vi ser ett ökat inflöde av gåvor. Stödet som vi på Läkare utan gränser får från allmänheten den här perioden är oerhört viktigt. Men det är lika viktigt att stödet fortsätter att komma in även under andra delar av året och även när det inte nyligen skett en katastrof. För det är det kontinuerliga givandet som gör att vi kan stå redo. Vi kan vara på plats och rädda liv bara timmar efter en katastrof som den på Haiti, och behöver inte först gå ut med en uppmaning att skänka och sedan vänta på att pengarna ska komma in. Vi kan också arbeta i kriser som få någonsin hör talas om och som sker långt från medias strålkastarljus. En sådan kris är den i Centralafrikanska republiken, där många kvinnor dör i förlossningskomplikationer och ett ofattbart antal barn dukar under i sjukdomar som malaria som är både billiga och lätta att behandla och förebygga. Det regelbundna stöd vi får in gör det också möjligt att rädda livet på människor med hiv. I dag behandlar vi 220 000 människor i 23 länder med hivläkemedel, ett arbete som jag själv varit med i.

Majoriteten av våra medel kommer från privatpersoner, inte från statliga organ. Tack vare den stora andelen privata gåvor kan vi upprätthålla vår handlingsfrihet och vårt oberoende. Att det regelbundet kommer in pengar hjälper oss att säkerställa en kontinuitet i vår medicinska verksamhet - något som är livsavgörande för de patienter som vi behandlar.

Därför vill vi påminna det svenska folket, juletid eller inte, att det faktiskt går att göra skillnad. Väljer man att skänka till oss eller någon annan hjälporganisation så gör man ett aktivt val. Ett val att visa sitt engagemang, ett val att visa att man bryr sig, ett val att rädda liv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling