Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kriser tar inte julledigt

Att engagera sig eller ge stöd till en hjälporganisation är viktigt året runt, inte bara i jultider, skriver Kristina Bolme Kühn, ordförande, Läkare utan gränser.
Kristina Bolme Kühn Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Så här i jultider är det många som vill sträcka ut en hand för att bidra till en annan människas hjälp. Vi påminns om medmänsklighetens väsen och vill göra skillnad. Men, frågar du dig, hur kan en hundralapp göra skillnad i en värld där problemen är så stora? För mig är det inte bara pengarna som gör skillnad utan ditt val att inte vända blicken från problemen i världen.

Att orka bry sig och att inse att ditt engagemang och ditt bidrag är del av ett större arbete som vi tillsammans utför är för mig det som gör skillnad. Utan ditt stöd skulle vi inte ha kunnat behandla 350 000 människor efter jordbävningen i Haiti. Vi skulle inte ha kunnat hjälpa Marceline, en kvinna i Centralafrikanska republiken som skulle föda sitt trettonde barn men fick komplikationer och kunde ha dött om hon inte hunnit till vårt sjukhus. Vi skulle inte heller ha kunnat ge vård till den lilla pojken Siyat som kom in till vårt sjukhus i Marere under hunger­katastrofen i Somalia förra sommaren. Den treåriga pojken var sjuk med hosta, kräkningar och diarre men efter några dagars behandling började han tillfriskna.

Det går att göra skillnad och på många håll i världen blir det faktiskt bättre. De senaste decennierna har vi kunnat se en minskning i barnadödlighet, fler som får behandling för hiv, färre som dör i malaria, tuberkulos, mässling och andra sjukdomar. Detta tack vare hårt arbete på många håll runt om i världen och för att det finns människor som inte ser sin egen insats som försumbar utan tror på att man faktiskt kan förändra.  

Nu är tiden på året då många vill göra något extra för att hjälpa till och vi ser ett ökat inflöde av gåvor. Stödet som vi på Läkare utan gränser får från allmänheten den här perioden är oerhört viktigt. Men det är lika viktigt att stödet fortsätter att komma in även under andra delar av året och även när det inte nyligen skett en katastrof. För det är det kontinuerliga givandet som gör att vi kan stå redo. Vi kan vara på plats och rädda liv bara timmar efter en katastrof som den på Haiti, och behöver inte först gå ut med en uppmaning att skänka och sedan vänta på att pengarna ska komma in. Vi kan också arbeta i kriser som få någonsin hör talas om och som sker långt från medias strålkastarljus. En sådan kris är den i Centralafrikanska republiken, där många kvinnor dör i förlossningskomplikationer och ett ofattbart antal barn dukar under i sjukdomar som malaria som är både billiga och lätta att behandla och förebygga. Det regelbundna stöd vi får in gör det också möjligt att rädda livet på människor med hiv. I dag behandlar vi 220 000 människor i 23 länder med hivläkemedel, ett arbete som jag själv varit med i.

Majoriteten av våra medel kommer från privatpersoner, inte från statliga organ. Tack vare den stora andelen privata gåvor kan vi upprätthålla vår handlingsfrihet och vårt oberoende. Att det regelbundet kommer in pengar hjälper oss att säkerställa en kontinuitet i vår medicinska verksamhet - något som är livsavgörande för de patienter som vi behandlar.

Därför vill vi påminna det svenska folket, juletid eller inte, att det faktiskt går att göra skillnad. Väljer man att skänka till oss eller någon annan hjälporganisation så gör man ett aktivt val. Ett val att visa sitt engagemang, ett val att visa att man bryr sig, ett val att rädda liv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind