Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kriser tar inte julledigt

Att engagera sig eller ge stöd till en hjälporganisation är viktigt året runt, inte bara i jultider, skriver Kristina Bolme Kühn, ordförande, Läkare utan gränser.
Kristina Bolme Kühn Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Så här i jultider är det många som vill sträcka ut en hand för att bidra till en annan människas hjälp. Vi påminns om medmänsklighetens väsen och vill göra skillnad. Men, frågar du dig, hur kan en hundralapp göra skillnad i en värld där problemen är så stora? För mig är det inte bara pengarna som gör skillnad utan ditt val att inte vända blicken från problemen i världen.

Att orka bry sig och att inse att ditt engagemang och ditt bidrag är del av ett större arbete som vi tillsammans utför är för mig det som gör skillnad. Utan ditt stöd skulle vi inte ha kunnat behandla 350 000 människor efter jordbävningen i Haiti. Vi skulle inte ha kunnat hjälpa Marceline, en kvinna i Centralafrikanska republiken som skulle föda sitt trettonde barn men fick komplikationer och kunde ha dött om hon inte hunnit till vårt sjukhus. Vi skulle inte heller ha kunnat ge vård till den lilla pojken Siyat som kom in till vårt sjukhus i Marere under hunger­katastrofen i Somalia förra sommaren. Den treåriga pojken var sjuk med hosta, kräkningar och diarre men efter några dagars behandling började han tillfriskna.

Det går att göra skillnad och på många håll i världen blir det faktiskt bättre. De senaste decennierna har vi kunnat se en minskning i barnadödlighet, fler som får behandling för hiv, färre som dör i malaria, tuberkulos, mässling och andra sjukdomar. Detta tack vare hårt arbete på många håll runt om i världen och för att det finns människor som inte ser sin egen insats som försumbar utan tror på att man faktiskt kan förändra.  

Nu är tiden på året då många vill göra något extra för att hjälpa till och vi ser ett ökat inflöde av gåvor. Stödet som vi på Läkare utan gränser får från allmänheten den här perioden är oerhört viktigt. Men det är lika viktigt att stödet fortsätter att komma in även under andra delar av året och även när det inte nyligen skett en katastrof. För det är det kontinuerliga givandet som gör att vi kan stå redo. Vi kan vara på plats och rädda liv bara timmar efter en katastrof som den på Haiti, och behöver inte först gå ut med en uppmaning att skänka och sedan vänta på att pengarna ska komma in. Vi kan också arbeta i kriser som få någonsin hör talas om och som sker långt från medias strålkastarljus. En sådan kris är den i Centralafrikanska republiken, där många kvinnor dör i förlossningskomplikationer och ett ofattbart antal barn dukar under i sjukdomar som malaria som är både billiga och lätta att behandla och förebygga. Det regelbundna stöd vi får in gör det också möjligt att rädda livet på människor med hiv. I dag behandlar vi 220 000 människor i 23 länder med hivläkemedel, ett arbete som jag själv varit med i.

Majoriteten av våra medel kommer från privatpersoner, inte från statliga organ. Tack vare den stora andelen privata gåvor kan vi upprätthålla vår handlingsfrihet och vårt oberoende. Att det regelbundet kommer in pengar hjälper oss att säkerställa en kontinuitet i vår medicinska verksamhet - något som är livsavgörande för de patienter som vi behandlar.

Därför vill vi påminna det svenska folket, juletid eller inte, att det faktiskt går att göra skillnad. Väljer man att skänka till oss eller någon annan hjälporganisation så gör man ett aktivt val. Ett val att visa sitt engagemang, ett val att visa att man bryr sig, ett val att rädda liv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef