Debatt: Krav på tuffare tag mot sexuella trakasserier
I dag kan en arbetsgivare strunta i att vidta åtgärder mot sexuella trakasserier utan att riskera någonting. Det leder bara till att fler utsatta tystnar, skriver Carola Hellström, likabehandlingsombud på Sveaskog. Hon efterlyser nu ”kännbara konsekvenser” för de arbetsgivare som inte sköter sig.
Publicerad
Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Carola Hellström tycker att det borde finnas kännbara konsekvenser för arbetsgivare som inte tar sexuella trakasserier på allvar. Stina Stjernkvist / TT, Sveaskog
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Få människor har undgått #metoo vars svallvågor spred sig över världen med start år 2017. Åtskilliga hashtags skapades under vilka, till största delen, kvinnor berättade om sina erfarenheter av sexuella trakasserier. Inte sällan var de kopplade till yrkeslivet. Det drog med sig en känsla av förändring som spred sig genom länder, samhällen och arbetsplatser.
Många var vi som hoppades att det skulle leda till förändringar. Att arbetstagare i större utsträckning skulle våga öppna upp sig och berätta om dessa, inte sällan jobbiga, händelser som inträffat i arbetslivet, och att det skulle driva arbetsgivare till att genomföra en förändring i sina organisationer. Statistiken och erfarenheter visar dock att vi har fel.
SCB genomförde en arbetsmiljöundersökning under tiden #metoo pågick som mest. Noterbart var den kraftiga ökning av antalet kvinnor med akademisk utbildning som uppgav att de blivit utsatta för sexuella trakasserier. Ökningen var hela 400 procent och kan leda oss till slutsatsen att det tidigare har funnits ett stort mörkertal i statistiken. Det stämmer väl överens med den analys som görs i rapporten publicerades av LO 2018.
I rapporten skriver de att fler arbetstagare uppger att de har blivit utsatta för bland annat sexuella kommentarer eller oönskade sexuella närmanden, än utsatta för sexuella trakasserier. Slutsatsen är därmed att mörkertalet gällande just sexuella trakasserier kan vara mycket stort eftersom människor visar en stor osäkerhet kring vad detta begrepp egentligen innebär. Det visar tydligt på det bristande arbetet för att öka kunskapen kring sexuella trakasserier och att bedriva aktiva diskussioner kring dessa frågor på arbetsplatser.
Utifrån SCB:s undersökning genomförde fackförbundet Akavia (då Jusek) själva en undersökning och ställde där frågan om #metoo hade resulterat i några aktiva åtgärder på den egna arbetsplatsen. 7 av 10 svarade nej.
Den manliga kollegan stod plötsligt i hennes dörröppning och förklarade att allt bara var ett skämt
I min egen närhet finns en kvinna som blev utsatt efter att uppropen hade stormat som mest. Den manliga kollegan kom fram och pekade mot dragkedjorna på hennes jacka, som satt i brösthöjd. Han skrockade förnöjt och ställde högt frågan om vad som skulle titta fram om man drog ned dom, innan han gick vidare. Kvar stod hon med en känsla av att ha blivit utsatt. En känsla av obehag och ensamhet. Efter att en tid hade passerat fattade hon mod och berättade om händelsen för en högt uppsatt chef, som skulle ta det vidare. Det slutade med att den manliga kollegan plötsligt stod i hennes dörröppning och förklarade att allt bara var ett skämt. Att hon inte skulle ta det på för stort allvar. Hans chef berättade sedan för kvinnan att hon nästa gång skulle ta det mellan fyra ögon.
Det är tydligt att arbetsgivaren inte tog situationen på allvar eller utredde det enligt vad lagstiftningen kräver. I Diskrimineringslagen står följande: Om en arbetsgivare får kännedom om att en arbetstagare anser sig i samband med arbetet ha blivit utsatt för trakasserier eller sexuella trakasserier av någon som utför arbete eller fullgör praktik hos arbetsgivaren, är arbetsgivaren skyldig att utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra trakasserier i framtiden.
Det är traumatiskt att bli utsatt och kan vara otroligt svårt att berätta för en chef eller annan person i maktposition
I slutändan konstaterades det att rutinerna inte hade följts och att det skulle bli bättre till nästa gång, men det var inte heller första gången något liknande inträffade på den aktuella arbetsplatsen. Även undersökningar från Diskrimineringsombudsmannen visar att ett stort antal arbetsgivare uppvisar brister i riktlinjer och rutiner gällande hantering av sexuella trakasserier. Så vad är det som gör att arbetsgivare kan vara så väldigt uddlösa i detta arbete i frågor som går att koppla till en lag från 2008? I min mening är det den uppenbara bristen på konsekvenser. En arbetsgivare som åsidosätter ett aktivt arbete mot sexuella trakasserier och att följa lagen när det redan har inträffat, riskerar inte att förlora något.
Det är traumatiskt att bli utsatt för sexuella trakasserier och det kan vara otroligt svårt att berätta för en chef eller annan person i maktposition. Om konsekvenserna för arbetstagaren visar sig vara negativa samtidigt som arbetsgivaren bevisligen inte behöver följa lagen, kommer detta bara leda till att fler utsatta tystnar. Då kommer vi aldrig att få ett arbetsliv som är fritt från sexuella trakasserier.
Den arbetsgivare som inte arbetar fram riktlinjer och rutiner, struntar i att utreda eller ta frågorna på största allvar, skall uppleva kännbara konsekvenser av denna brist på ansvarstagande. Det finns redan nu möjlighet att driva rättsfall mot arbetsgivare som bryter mot diskrimineringslagen, vilket leder till skadeståndsanspråk för den utsatte, men hur vanligt är det egentligen? Sedan 1993 har arbetsdomstolen hanterat 1549 stycken rättsfall och 19 stycken av dessa berör sexuella trakasserier.
Detta visar tydligt att det inte finns kännbara risker för den arbetsgivare som åsidosätter sitt ansvar. Det måste därför skyndsamt utredas och införas andra möjligheter till sanktioner mot arbetsgivare som bryter mot Diskrimineringslagen. Annars kommer vi aldrig att få till den förändring som arbetslivet behöver.
/Carola Hellström, arbets- och likabehandlingsombud på Sveaskog
Debatt: Vill du göra din röst hörd på Kollega debatt?
Många ämnen har engagerat er läsare under året. Tystnadskultur, småbarnsföräldrar och privata sjukvårdsförsäkringar till exempel. Här är årets fem mest lästa debatter.
Några av de mest lästa debatterna under året handlade om orättvisa krav på föräldrar och singlar på arbetsplatsen. Foto: Colourbox
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barnfria förväntas jobba mer
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Unga blir sjuka av flytande arbetstider
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Arbetslöshet är inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Det är dags för politikerna att vakna, skriver Ann Björklund.
Publicerad 10 juni 2025, kl 09:26
Det är dags för politikerna att vidta åtgärder för att minska åldersdiskriminering och ålderism på svensk arbetsmarknad, skriver Ann Björklund. Foto: Colourbox
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid. Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad. Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart. Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.
Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.
”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.
Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.
Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.
Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra
Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.
Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.
Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.
Men jag vet bättre nu.
Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.
”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”
Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.
Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.
Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet
Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.
Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.
En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.
Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.