Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Krav på tuffare tag mot sexuella trakasserier

I dag kan en arbetsgivare strunta i att vidta åtgärder mot sexuella trakasserier utan att riskera någonting. Det leder bara till att fler utsatta tystnar, skriver Carola Hellström, likabehandlingsombud på Sveaskog. Hon efterlyser nu ”kännbara konsekvenser” för de arbetsgivare som inte sköter sig.
Publicerad
Stina Stjernkvist / TT, Sveaskog
Carola Hellström tycker att det borde finnas kännbara konsekvenser för arbetsgivare som inte tar sexuella trakasserier på allvar. Stina Stjernkvist / TT, Sveaskog
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Få människor har undgått #metoo vars svallvågor spred sig över världen med start år 2017. Åtskilliga hashtags skapades under vilka, till största delen, kvinnor berättade om sina erfarenheter av sexuella trakasserier. Inte sällan var de kopplade till yrkeslivet. Det drog med sig en känsla av förändring som spred sig genom länder, samhällen och arbetsplatser.

Många var vi som hoppades att det skulle leda till förändringar. Att arbetstagare i större utsträckning skulle våga öppna upp sig och berätta om dessa, inte sällan jobbiga, händelser som inträffat i arbetslivet, och att det skulle driva arbetsgivare till att genomföra en förändring i sina organisationer. Statistiken och erfarenheter visar dock att vi har fel.

SCB genomförde en arbetsmiljöundersökning under tiden #metoo pågick som mest. Noterbart var den kraftiga ökning av antalet kvinnor med akademisk utbildning som uppgav att de blivit utsatta för sexuella trakasserier. Ökningen var hela 400 procent och kan leda oss till slutsatsen att det tidigare har funnits ett stort mörkertal i statistiken. Det stämmer väl överens med den analys som görs i rapporten publicerades av LO 2018.

I rapporten skriver de att fler arbetstagare uppger att de har blivit utsatta för bland annat sexuella kommentarer eller oönskade sexuella närmanden, än utsatta för sexuella trakasserier. Slutsatsen är därmed att mörkertalet gällande just sexuella trakasserier kan vara mycket stort eftersom människor visar en stor osäkerhet kring vad detta begrepp egentligen innebär. Det visar tydligt på det bristande arbetet för att öka kunskapen kring sexuella trakasserier och att bedriva aktiva diskussioner kring dessa frågor på arbetsplatser.

Utifrån SCB:s undersökning genomförde fackförbundet Akavia (då Jusek) själva en undersökning och ställde där frågan om #metoo hade resulterat i några aktiva åtgärder på den egna arbetsplatsen. 7 av 10 svarade nej.

Den manliga kollegan stod plötsligt i hennes dörröppning och förklarade att allt bara var ett skämt

I min egen närhet finns en kvinna som blev utsatt efter att uppropen hade stormat som mest. Den manliga kollegan kom fram och pekade mot dragkedjorna på hennes jacka, som satt i brösthöjd. Han skrockade förnöjt och ställde högt frågan om vad som skulle titta fram om man drog ned dom, innan han gick vidare. Kvar stod hon med en känsla av att ha blivit utsatt. En känsla av obehag och ensamhet. Efter att en tid hade passerat fattade hon mod och berättade om händelsen för en högt uppsatt chef, som skulle ta det vidare. Det slutade med att den manliga kollegan plötsligt stod i hennes dörröppning och förklarade att allt bara var ett skämt. Att hon inte skulle ta det på för stort allvar. Hans chef berättade sedan för kvinnan att hon nästa gång skulle ta det mellan fyra ögon.

Det är tydligt att arbetsgivaren  inte tog situationen på allvar eller utredde det enligt vad lagstiftningen kräver. I  Diskrimineringslagen står följande: Om en arbetsgivare får kännedom om att en arbetstagare anser sig i samband med arbetet ha blivit utsatt för trakasserier eller sexuella trakasserier av någon som utför arbete eller fullgör praktik hos arbetsgivaren, är arbetsgivaren skyldig att utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra trakasserier i framtiden.

Det är traumatiskt att bli utsatt och kan vara otroligt svårt att berätta för en chef eller annan person i maktposition

I slutändan konstaterades det att rutinerna inte hade följts och att det skulle bli bättre till nästa gång, men det var inte heller första gången något liknande inträffade på den aktuella arbetsplatsen. Även undersökningar från Diskrimineringsombudsmannen visar att ett stort antal arbetsgivare uppvisar brister i riktlinjer och rutiner gällande hantering av sexuella trakasserier. Så vad är det som gör att arbetsgivare kan vara så väldigt uddlösa i detta arbete i frågor som går att koppla till en lag från 2008? I min mening är det den uppenbara bristen på konsekvenser. En arbetsgivare som åsidosätter ett aktivt arbete mot sexuella trakasserier och att följa lagen när det redan har inträffat, riskerar inte att förlora något.

Det är traumatiskt att bli utsatt för sexuella trakasserier och det kan vara otroligt svårt att berätta för en chef eller annan person i maktposition. Om konsekvenserna för arbetstagaren visar sig vara negativa samtidigt som arbetsgivaren bevisligen inte behöver följa lagen, kommer detta bara leda till att fler utsatta tystnar. Då kommer vi aldrig att få ett arbetsliv som är fritt från sexuella trakasserier.

Den arbetsgivare som inte arbetar fram riktlinjer och rutiner, struntar i att utreda eller ta frågorna på största allvar, skall uppleva kännbara konsekvenser av denna brist på ansvarstagande. Det finns redan nu möjlighet att driva rättsfall mot arbetsgivare som bryter mot diskrimineringslagen, vilket leder till skadeståndsanspråk för den utsatte, men hur vanligt är det egentligen? Sedan 1993 har arbetsdomstolen hanterat 1549 stycken rättsfall och 19 stycken av dessa berör sexuella trakasserier.

Läs mer: Avgöranden om sexuella trakasserier

Detta visar tydligt att det inte finns kännbara risker för den arbetsgivare som åsidosätter sitt ansvar. Det måste därför skyndsamt utredas och införas andra möjligheter till sanktioner mot arbetsgivare som bryter mot Diskrimineringslagen. Annars kommer vi aldrig att få till den förändring som arbetslivet behöver.

/Carola Hellström, arbets- och likabehandlingsombud på Sveaskog

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB