Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Diskussionen om kontorsnärvaro kontra distansarbete fortsätter, och företagsledare världen över är inte sena med att bidra med sina åsikter. Det är lätt att ana en cynism och brist på tillit gentemot distanspersonal, vilket märks i återinförandet av kontorsnärvaro och ökningen av övervakningsverktyg, så kallade “bosswares”.
Elon Musk hävdar att distansarbete är omoraliskt, samtidigt som tyska VD:n Wolfgang Grupp kallar en person som kan arbeta hemifrån för "betydelselös". Om detta är konsensus bland ledare världen över, hur värderas då de arbetare som utför det primära arbetet i och runt omkring hemmet?
En undersökning från Jämställdhetsmyndigheten visar att svenska kvinnor fortfarande står för majoriteten av hushållsarbetet. Vård- och hushållsarbete inkluderar inte bara barnomsorg och sysslor i hemmet utan också omsorg av familjemedlemmar utanför hemmet. Jag anser att om företag börjar återinföra kontorstvång så kommer vägen till sann jämställdhet bli en tuff utmaning.
Det är lätt att ana en cynism gentemot distanspersonal
Stora bolag som Zoom, Amazon, Disney och IBM har börjat införa obligatorisk kontorsnärvaro, vilket i mina ögon är en riktig käftsmäll för kvinnor som i många fall är ansvariga för att ta hand om hemmet. Om flexibilitet försvinner betyder det att kvinnor med barn behöver lämna sina barn fler timmar i förskola, skola eller på fritids då pendling blir en stor del av vardagen, och att närvaron i hemmet kommer att minska.
Detta kommer i sin tur leda till att fler kvinnor behöver välja mellan att ta ett mer krävande arbete och ett arbete som har färre timmar med mindre ansvarsområden. Detta i sin tur kan leda till sämre inkomst under livet, vilket leder till en sämre pension.
Studier visar hur traditionella normer och strukturer får större utrymme när kvinnor och män startar familj, och omsorgs- och hushållsansvaret faller oftare på kvinnor — som dessutom upplever större konflikt och stress kopplat till att förena arbete och familj än vad män gör. Detta är viktiga faktorer som arbetsgivare borde ta i seriös beaktning, då rätten till flexibla arbetsvillkor är något som särskilt kvinnor drar nytta av. Flexibelt arbete betyder att företag kan anställa kvinnliga talanger som annars kan vara oåtkomliga just för att kvinnor ofta har svårt att sätta arbetet först och familjen sist – något som i min mening beror på traditionella roller, men också för att vi i större utbredning vill ha det bästa av båda världar.
Flexibilitet betyder inte att kvinnor ägnar arbetstid till att ta hand om hemmet, men snarare att stressen från pendling försvinner och att fler timmar frigörs i vardagen vilket då kan användas för att prioritera annorlunda. När tvånget att bo nära kontoret försvinner så finns också möjligheten att bo nära familj eller vänner som kan hjälpa till vid behov, vilket bidrar till minskad stress för de individer som drar det tyngsta lasset hemma.
Platsoberoende arbete är ett effektivt medel för att minska stress
Men det är inte bara kvinnor som kan åtnjuta fördelarna av mer flexibilitet på arbetsplatsen: denna arbetsform är också mer fördelaktig för företag och därmed ekonomin i stort, bland annat på grund av följande anledningar:
En sak är säker: distansarbete fungerar — riktigt bra till och med. Jag är en av de kvinnor som i nuläget kan åtnjuta en berikande karriär samtidigt som jag får spendera flera timmar extra varje dag tillsammans med min familj. Och jag kan intyga att platsoberoende arbete är ett effektivt medel för att minska stress och öka välbefinnande. De positiva nyheterna är att det nu också finns många företag som har etablerat distansarbete med stor framgång, vilka andra företag kan ta lärdom från, för en mer flexibel och jämställd framtid.
/Johanna Sylvander, Regional Manager Nordics hos Remote
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
