Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hur många Sverige tål egentligen världen?

Om alla människor levde som svenskarna skulle vi behöva fyra planeter, skriver Carina Borgström Hansson, projektledare på Världsnaturfonden WWF och forskare i hållbar utveckling.
Carina Borgström Hansson Publicerad
Carina Borgström Hansson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige har länge betraktats som världens miljösamvete och svenskarna som ett ovanligt naturälskande folk. Den första internationella miljökonferensen 1972 hölls just i den svenska huvudstaden. Vår miljölagstiftning är bland de strängaste i Europa, och på midsommarafton går vi ut i naturen med stöd av allemansrätten och plockar sju blomster som inte är fridlysta att ha under kudden. Men vår trygga slummer störs alltmer ofta av rapporter om storleken på våra ekologiska fotavtryck. "Svensken åttonde värsta miljöboven i världen" stod att läsa på löpsedlarna för ett tag sedan.

I beräkningar av ett lands ekologiska fotavtryck tar man med hjälp av statistik över produktion och handel fram den totala mängden mat, virke, textilier, bränsle, prylar med mera som invånarna konsumerar under ett år. Sedan räknar man om detta till hur stora arealer åker, betesmark, skogsmark, havsyta och så vidare som behövs, dels för att få fram det som konsumeras, dels för att absorbera utsläppen som bildas under tillverkning och användning av alla livsmedel, bränslen och prylar.

Man kan förenklat säga att vårt sammanlagda fotavtryck består av många små biologiskt produktiva ytor som är utspridda över i princip hela jordklotet.

Det ekologiska fotavtrycket har analyserats för alla länder som har mer än en miljon invånare, och med resultat som är föga smickrande för höginkomstländerna. Om alla jordens människor  skulle dela jordklotets produktiva arealer lika skulle varje världsmedborgare kunna använda högst 1,8 hektar. De tjugonio rikaste länderna i världen har ett genomsnittligt fotavtryck per person på 6,4 hektar, medan de 53 fattigaste ländernas fotavtryck är 0,8 hektar per person.

citatEn svensk lägger beslag på en nästan åtta gånger så stor del av jordklotets produktions- och absorptionsförmåga som en indier och fyra gånger så stor som en kines.

Det står i bjärt kontrast mot våra regeringsföreträdares påståenden om att Sverige har lyckats frikoppla sin ekonomiska tillväxt från ökad miljöbelastning. Påståendet finner möjligen visst stöd i analyser som begränsar sig till miljöbelastning som sker inom Sveriges gränser, men hur relevanta är sådana analyser i vår globaliserade värld? De mer energikrävande och allmänt miljöbelastande stegen i tillverkningskedjan utförs i allt större utsträckning i lågprisländer som Kina.

Den svenska byggbranschen, verkstadsindustrin och bilindustrin gör vinster som aldrig förr tack vare billiga komponenter från den koldrivna tillverkningsindustrin i Kina. Men det är Kina som får bära skulden för de ökande koldioxidutsläppen från kinesiskt territorium samtidigt som Sveriges ekonomiska utveckling och välstånd förs fram som ett föredöme för världen.

Om man inte ser annat än hur mycket pengar som flödar i ekonomin är det svårt att inse problemet med utvecklingen i rika länder som vårt. Stora ekonomiska flöden (mätt i BNP) ses ju istället av många som en förutsättning för det förhållandevis goda miljötillståndet i de rika länderna och därmed som något som fattiga länder borde eftersträva. Men när man ser på samma statistiska underlag men fokuserar på hur stora arealer som krävs framgår det att vi  konkurrerar med andra människor (och vilda djur) om begränsade globala gemensamma nyttigheter.

Vår energiintensiva ekonomi innebär att vi ockuperar en stor andel av biosfärens förmåga att absorbera koldioxid, vilket gör att andra människor i teorin måste dela på ett mindre utsläppsutrymme. Genom att jämföra våra resursanspråk med biosfärens begränsade produktions- och absorptionsförmåga, tvingar fotavtrycksberäkningarna oss att ompröva vår självbild. Från att ha sett vår egen utveckling som ett föredöme för människor i andra länder måste vi börja fråga oss vad vi håller på med. Hur många Sverige tål egentligen världen? 

Det är oroande att våra politiker inte ens har enats om ett 40-procentigt minskningsmål för inhemska utsläpp till 2020. Ännu mer oroande är att de som bromsar gör det utifrån argumentet att ett högre utsläppsmål skulle kunna minska den svenska eller europeiska industrins konkurrenskraft. Inget skulle kunna vara mer fel. Om vi verkligen tar in informationen om vår omvärld förstår vi att Kina och Indien om några decennier oavsett vad vi vill kommer att vara de största ekonomierna globalt. Ska vi över huvud taget vara relevanta handelspartners för dessa ekonomier samtidigt som vi undviker en ekologisk katastrof måste vi utveckla och erbjuda det de behöver mest av allt: kompetens i hur man bygger resurs- och energisnåla samhällen och produktionssystem.

Bästa sättet att utveckla sådan kompetens är att skapa en god hemmamarknad för innovationer och det är just detta som tuffa beslut om utsläppsminskningar kan bidra till. Dessutom, när vi ställer om till material- och energisnåla transportsystem, bostäder och konsumtionsmönster så säkrar vi samtidigt vår framtida välfärd inför de förväntade globala prisstegringarna på energi och råvaror.

Sverige är ett litet land med för stora fotavtryck i dag men med stora möjligheter att utveckla globalt intressanta lösningar för minskade fotavtryck, i rapporten "12 klimatentreprenörer" presenteras några exempel på hur.

Men för att inse nödvändigheten av och marknadspotentialen i sådana innovationer måste våra näringslivsföreträdare och politiker förstå hur världen rör på sig och förändras samt inse de ekologiska begränsningarna. Vi har bara en planet. Skulle alla människor på jorden utveckla lika energi- och materialintensiv livsstil och infrastruktur som vi nu har skulle det behövas nästan tre planeter till för att ta fram alla resurser och absorbera utsläppen.

Vi kan alla bli vinnare i stället för förlorare om vi omedelbart genomför de innovationer i bland annat livsstilar, teknik och samhällsbyggnad som kommer att behövas för att alla världens människor ska kunna leva ett gott liv inom ramen för vad vår enda planet kan erbjuda. Låt oss förbättra oddsen för både vår egen ekonomi och mänskligheten. Bejaka i stället för att bromsa omställningen för en framtid på en planet.         

Ståndpunkter:

  • Vi kan alla bli vinnare.
  • Utveckla energisnåla samhällen och produktionssystem.
  • Enas om att minska utsläppen med 40 procent till år 2020.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Se bortom djungeln av diagnoser och sjukdomar

I en värld där kreativitet är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden, skriver Michell Malmgren, som har en schizoaffektiv diagnos.
Publicerad 8 april 2025, kl 06:00
många pilar som pekar åt ett håll, en pil som pekar motsatt riktning
Arbetsgivare missar viktig kompetens i jakten på anställda som tillhör normen, skriver Michell Malmgren. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag försöker navigera mig genom livet med en schizoaffektiv diagnos (en psykiatrisk diagnos som ligger mittemellan schizofreni och bipolär sjukdom,  reds anm) och ADHD. Det gör att jag ofta möts av uttryck som konstig, udda eller annorlunda och med den här texten vill jag uppmärksamma alla dem som dagligen lever med konsekvenserna av att vara just konstiga, udda eller annorlunda. 

I dagens ”antistigma” och ”prata om det-samhälle” så finns det fortfarande en sak som vi som samhälle inte verkar lyckats få grepp om och det är därför som jag i min enfald skriver den här texten.

Det är förbannat synd, att så många människor exkluderas från arbetsmarknaden bara för att de betraktas som utanför normen. Det är inte bara ett misslyckande utan också ett enormt slöseri med talang och potential. Samhället är så genomsyrat av en snäv uppfattning om vad som är normalt att det gång på gång misslyckas med att se värdet i det som avviker.

Arbetsgivare går miste om personer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv

I en värld där kreativitet och innovation är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden på grund av just det skälet att dom tänker utanför boxen. För människor som anses annorlunda kan ha unika insikter och förmågor som bidrar till nya lösningar och idéer. Men i stället för att de personerna inkluderas på arbetsmarknaden, så stämplas de allt för ofta som olämpliga och oförmögna att passa in i de fyrkantiga svenska arbetsmarknadens former. 

Att döma människor på grund av hur de framstår och vars enda brott är att dom har betet sig ”konstigt”, snarare än vad de faktiskt kan åstadkomma, är inte bara förbannat ytligt det är även djupt orättvist. 

Arbetsgivare går miste om individer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv. I en tid då det pratas så mycket om mångfald och inkludering, är det skrämmande hur många som fortfarande marginaliseras. 

Vi måste ifrågasätta varför normalitet är det enda måttet på arbetsförmåga. Arbetsmarknaden behöver kortfattat förändras! För det är inte förrän vi slutar att exkludera de som inte passar in i våra förväntningar som vi verkligen kan bygga ett samhälle där alla får en chans att bidra – och där vi alla kan dra nytta av de rikedomar som mångfalden faktiskt erbjuder.

Michell Malmgren

Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman