Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glad påsk på avstånd

Keolis som bedriver kollektivtrafik har gjort vad de kunnat för att förhindra smittspridning under långhelgen. Nu måste du ta ansvar: Använd munskydd, gå kortare sträckor och undvik rusningstrafik om det går, uppmanar Klas Wallin, ordförande för Unionens riksklubb på Keolis.
Publicerad
Shutterstock
Försök att promenera om du inte måste åka i kollektivtrafiken så minskar du smittspridningen, skriver Klas Wallin. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nu har vi levt i ett år av detta dystopiska tillstånd efter dom första rapporterna om en influensa som började i fjärran Kina. Corona, covid-19 började som en ”vanlig” vinterinfluensa som sköljer över världen med jämna mellanrum.

Så som många kände jag att det inte kommer drabba mig och vara över om nån månad.

Men så fel man kan ha, personligen har jag och min familj tagit alla restriktioner på allvar, umgicks bara inom familjer med väldigt få undantag. Valde att förändra hela 2020: s planer på resor och valde att ej besöka mina föräldrar som är 70 plussare. 

Då jag har ett jobb där jag inte kan jobba hemifrån valde jag att undvika nära kontakt med kollegor och andra då jag jobbar. Inom Keolis där jag jobbar som trafikledare hade vi en tidig dialog med arbetsgivaren och dom fackliga organisationerna för att i möjligaste mån säkerhetställa våra medarbetares hälsa och säkerhet .

Keolis hade en tydlig dialog med huvudmännen i de regioner där vi är verksamma och tillsammans tog flera åtgärder i tidigt stadium. Bland annat i Stockholmsregionen valde Keolis och övriga entreprenörer inom SL-trafiken att stänga av inpasseringen via framdörren. Direkt därefter inleddes en dialog mellan de fackliga organisationerna och Keolis för att minimera risken för smittspridning långsiktigt för resenärer och förare och övrigt anställda inom Keolis.

Med stöd av de lagar och bestämmelser som Arbetsmiljöverket och Trafikverket satte, utvecklades en gemensam standard för bussarna inom kollektivtrafiken i Sverige och en plexiglasbarriär monterades upp i bussarna, så att en säker passage ska kunna ske genom framdörrarna i bussarna för resenärerna. Sen tog modellanpassade barriärer fram till varje buss.

Barriärskydden godkändes av Bilprovningen och Arbetsmiljöverket och sen sattes i trafik i första läget inom SL-trafiken i Stockholm och några få andra städer. Detta fråntar självklart inte individens personliga ansvar för att minska smittspridningen och använda munskydd och i möjligaste mån respektera att hålla avstånd där det är möjligt. Att om möjligt välja att resa på tider då trängseln är mindre eller istället för åka 2-3 hållplatser gå den sträckan så de resenärer som har större behov ej behöver trängas i onödan.

Personligen hade jag  förmånen att kunna köra egen bil till och från jobbet och därmed har jag inte åkt kollektivt privat  sen i februari 2020.

Det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna.

Ser man på övriga länders olika åtgärder med lockdowns via lagar och begränsningar har Sverige gått en annan väg där det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna. Den större delen av befolkningen har valt att följa och begränsa sina kontakter med andra än de mest nödvändiga. Nu ett år senare så ser man att trots alla världens länders åtgärder är vi drabbade av den tredje vågen och varianter av mutationer av covid-19 rapporteras med jämna mellanrum.

Dock ser vi att strategin att i första ledet vaccinera de äldsta och svagaste samt sjukvårspersonal i frontlinjen verkar dämpa följderna av antal inlagda på sjukhus samt dödsfall. Dock kommer vi få leva under en längre tid med restriktioner och begränsningar i våra vardagsliv. Det är upp till oss alla att tillsammans efterfölja dessa och förhoppningsvis i en överskådlig framtid kunna återgå till en mer normal verklighet.

Det är inte regeringen eller folkhälsomyndigheten som enskilt kan stoppa denna farsot utan var och en har sitt eget personliga ansvar att följa och hålla ut är de verktyg som delges. Endast då kan vi bryta smittspridningen och långsamt återfå en normal situation.

Klas Wallin, ordförande Unionens Riksklubb Keolis Sverige.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA