Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Folkhälsan behöver nya förutsättningar 

Staten borde stötta arbetsgivare som vill arbeta mer med rehabilitering och förebyggande hälsoarbete, skriver Malin de Maré, Sverigechef på Avonova.
Publicerad
Till vänster tärningar med glada och ledsna ansikten, till höger Malin de Maré, Sverigechef på Avonova.
Att fokusera på stödinsatser för psykisk ohälsa med särskild betoning på yngre personer i arbetslivet är en viktig pusselbit för att förbättra folkhälsan, skriver Malin de Maré, Sverigechef för Avonova.
Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Trenden när det gäller fysisk och psykisk hälsa i samhället är oroande, inte minst med minskad fysisk aktivitet och allt fler yngre människor som mår dåligt. Företagshälsovården arbetar redan i dag med att förebygga ohälsa, till skillnad från den offentligt finansierade hälso- och sjukvården som är inriktad på sjukdom.

Samtidigt kan vi bidra i ännu större utsträckning om förutsättningarna förändras. Nu är det viktigt att regeringen går vidare med förslag från tidigare utredningar, och stärker företagshälsovårdens möjlighet att bygga ett mer välmående Sverige.

Det finns anledning att fundera över svenska folkets mående under 2023. Inom företagshälsovården ser vi till exempel en utveckling med ökade beroendetester och rehabiliteringsinsatser när det gäller drogproblem. Vi ser även en utbredd psykisk ohälsa, inte minst bland yngre. Utöver personligt lidande innebär ohälsan även stora kostnader för både arbetsgivare och staten i form av sjukskrivningar och vårdbesök. Med de här växande utmaningarna för samhället, kan företagshälsovården spela en ännu mer viktig roll på vägen mot ett hållbart arbetsliv.

Vi ser en utbredd psykisk ohälsa

En utvecklad företagshälsovård handlar inte bara om provtagning, sjuktal och rehabilitering, utan lika mycket om att arbeta förebyggande för att skapa välmående medarbetare och hållbara arbetsplatser. Företagshälsovården gör redan i dag stora insatser för folkhälsan, men vi tycker också att fler människor runt om i Sverige bör få tillgång till stöd, vilket i sin tur kräver ett tydligare offentligt uppdrag som gynnar arbetsgivare.

Därför var det mycket positivt att den utredning som avslutades i slutet av sommaren 2022  föreslog ett tillägg till arbetsmiljölagen när det gäller företagshälsa. Bland annat ska lagen ha krav på att arbetsgivaren bedömer behovet av att anlita företagshälsovården i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

I nuläget bekostar arbetsgivaren alla insatser som företagshälsovården genomför, trots att resultaten gynnar hela samhället i form av en bättre folkhälsa. I värsta fall leder det nuvarande systemet till godtycklighet, där enskilda arbetsgivare kan prioritera hur de vill arbeta med dessa frågor. Tyvärr uppfylls inte alltid kraven i arbetsmiljölagen, vilket kan innebära att rätt insatser på arbetsplatsen och för enskilda medarbetare uteblir.

Det nuvarande systemet leder till godtycklighet

Visserligen finns en politisk enighet om vikten av ett hållbart arbetsliv, men samtidigt är verkligheten sådan att många organisationer inte har möjlighet att lösa de arbetsmiljö- och hälsoutmaningar de står inför. Vi kan inte ha en fortsatt situation, där vissa medarbetare är lyckligt lottade och har en arbetsgivare som erbjuder proaktiv företagshälsovård, samtidigt som andra går miste om hälsofrämjande insatser och löper högre risk för framtida sjukdom. Fler personer måste få tillgång till förebyggande hälsoinsatser via arbetsgivaren och det råder inget tvivel om att en vidareutveckling av systemet krävs.

Företagshälsovården är redo att bidra till ett hållbart arbetsliv i ännu högre grad, men då krävs politiska beslut som gynnar arbetsgivaren och deras medarbetare. Utöver det förslag på förebyggande arbete som den statliga utredningen lagt fram föreslår vi därför att följande delar utvecklas framåt:

  • Arbetsgivarnas roll i folkhälsoarbetet behöver stärkas genom ett nytt system för ekonomiskt stöd från staten.
  • Underlätta för småföretag med begränsade ekonomiska resurser att bedriva förbyggande hälsoarbete.
  • Genomför fler riktade subventioner till eftersatta branscher och låglöneyrken.
  • Inför särskilt stöd för de arbetsgivare som vill arbeta mer omfattande med rehabilitering.
  • Fokusera på stödinsatser för psykisk ohälsa med särskild betoning på yngre personer i arbetslivet.


/Malin de Maré, Sverigechef företagshälsan Avonova 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag