Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Felsatsningar dödade forskningen i Södertälje

Nedläggningen av forskningen på Astra Zeneca i Södertälje är ett stort bakslag för Sverige som kunskapsnation. Men beslutet var inte överraskande, menar Nobelpristagaren Arvid Carlsson.
Arvid Carlsson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nedläggningen av forskningen på Astra Zeneca i Södertälje kom kanske som en chock för många, men knappast för de mer initierade. Företaget har under en lång följd av år förgäves försökt ta fram nya läkemedel för att ersätta de storsäljare vilkas patent gått ut.

För några år sedan lades Draco ner. I början av det förra decenniet uppslukades Pharmacia av Pfizer och försvann därmed ur landet. Allt detta är ytterst nedslående för Sverige då det ju rör sig om en verksamhet som borde vara särskilt lämpad för den kunskapsnation vi nog alltjämt vill göra anspråk på att vara.

Givetvis bör vi försöka få klarhet i vad detta debacle berott på. Detta är så angeläget att vi inte kan nöja oss med att invänta den medicinhistoriska utredning som säkert kommer så småningom. Här gäller det att snarast möjligt försöka identifiera och åtgärda orsakerna.
Säkert har det gjorts misstag i svenska företag, men vi måste också anlägga ett globalt perspektiv. Rimligtvis bör de svenska företagens misslyckande bedömas mot bakgrund av den internationella läkemedelsindustrins minskade produktivitet på senare år.
Det finns säkert en hel rad olika orsaker till den sinande strömmen av nya läkemedel. Här finns endast utrymme för en del synpunkter som jag anser särskilt viktiga.

En avslöjande analys
Förra året publicerade de amerikanska forskarna Swimney och Anthony en intressant analys (Nature Reviews, Drug Discovery, Volym 10, juli 2011, sid 507). Deras fråga var vilka metoder som användes vid framtagandet av de läkemedel som godkändes och registrerades av den amerikanska myndigheten Food and Drug Administration under perioden 1999-2008. Det totala antalet nya läkemedel var 259, men endast 75 av dessa var verkligt innovativa, alltså med en ny verknings­mekanism. Av dessa var 50 små molekyler, medan resten var "biologics", det vill säga naturligt förekommande ämnen eller vacciner.

Dessa 50 substanser är speciellt intressanta, då de utgör själva kärnan i innovationsprocessen. Det är bland dessa som man finner de läkemedel som framtagits med den nya "målbaserade" metoden, ofta även rubricerad som High-ThroughputScreening (HTS). Det är denna som man under de senaste decennierna haft så stora förväntningar på. Den är mycket kostsam, och en stor del av läkemedelsindustrins investeringar har satsats på den.

Metoden består i att man väljer en "target", det vill säga ett i kroppen befintligt protein (ett enzym, en receptor eller molekyltransportör), som man isolerar och studerar i provrörsförsök med sina läkemedelskandidater (testsubstanser). Förhoppningen är att finna en testsubstans som binder sig till och verkar starkast möjligt på proteinet i fråga och därför kan förväntas vara särskilt verksam. Avsikten är att lindra till exempel smärta eller depression, där proteinet i fråga antas vara involverat.  

Under nämnda tioårsperiod togs 17 nya läkemedel fram med denna metod. Under samma period användes även mer traditionella djurförsök för framtagning av nya läkemedel, vilket ledde till registrering av 28  substanser, alltså ett bättre resultat trots mycket lägre framtagningskostnader.

Det bidde en tumme
Astra Zeneca bidrog med sammanlagt 1 av de 17 substanser som under tio år framtagits med den dyra metoden, och ingen med den traditionella metoden. Ett i sanning blygsamt resultat av en mångmiljardsatsning.
Kanske mest remarkabelt var att, beträffande sjukdomar i centrala nervsystemet, den nya metodiken totalt sett endast genererade ett innovativt medel, ett sömnmedel! Man kan i och för sig förstå men måste givetvis beklaga att ett stort antal läkemedelsföretag därför har beslutat sig för att dra sig ur det för samhället så angelägna neuropsykiatriska området (till exempel demens och andra viktiga neurologiska sjukdomar).

Den slutsats som Swimney och Anthony inte oväntat, men kanske oväntat försiktigt formulerat, drar av sin studie är att traditionella metoder för utveckling av läkemedel bör prioriteras framför den nya dyra metoden. Deras siffror gäller det amerikanska läkemedelsverket, men de skulle nog inte bli nämnvärt annorlunda i Europa för tioårsperioden i fråga.

Vems är felet?
Vem är då skuld till denna fatala felsatsning? Det är inte självklart att den bör läggas enbart på läkemedelsindustrin. Den akademiska läkemedelsforskningen åtnjöt med rätta en stor del av äran under det gyllene halvseklet, med start på 1940-talet. Man undrar vilken roll den akademiska världen kan ha spelat i de senaste decenniernas debacle. Den forskning som ligger till grund för den nya målbaserade sållningen kommer från akademiska laboratorier. (Rätt använd innebär denna forskning i och för sig ett mycket stort framsteg.)

Redan år 2000 kom varnande ord till exempel från den stridbare David Horrobin (Journal of the Royal Society of Medicine, volym 93, juli 2000, sid. 341), som förutspådde det som vi nu har bevittnat.
Slutsatsen blir att alla vi som på olika sätt varit engagerade i läkemedels-FOU under de senaste decennierna nog måste fråga oss om vi inte kunde ha gjort något mer för att bromsa den föga ärofulla utförsåkning som nu skett, till men för troligen miljontals sjuka människor och för tusentals anställda inom läkemedelsindustrin världen över.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Förkorta arbetstiden – men använd rätt modell

Kortare arbetstid är bra för hälsan. Men en modell som fungerar inom industrin kanske inte får samma effekt i vården. Vi måste tänka bredare än sex timmars arbetsdagar, skriver Emelie Utas.
Publicerad 6 maj 2025, kl 09:15
Hand skriver på ett schema på datorn
Det är dags att ta fram flexiblare modeller för kortad arbetstid, skriver Emelie Utas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den traditionella åttatimmarsdagen har länge setts som en självklarhet, men i takt med ökad stress och utbrändhet är det dags att omvärdera den. Förkortad arbetstid är en lösning som både förbättrar livskvaliteten och kan gynna produktiviteten. Men det måste ske på rätt sätt – en modell som fungerar i industrin kanske inte passar i vården. Därför bör vi tänka bredare än enbart sex timmars arbetsdag. 

Kortare arbetstid ger anställda mer tid till familj, återhämtning och fritidsaktiviteter. Studier visar att längre återhämtningstid minskar stress och sjukskrivningar, vilket i sin tur kan sänka samhällets kostnader för ohälsa. I flera försök med sex timmars arbetsdag har anställda rapporterat ökad energi och välmående – och i vissa fall har produktiviteten till och med ökat trots färre arbetstimmar.

När arbetstiden minskar tvingas företag att prioritera 

Förkortad arbetstid kan även leda till effektivare arbetsdagar. När arbetstiden minskar tvingas företag och organisationer att prioritera bättre och skapa smartare arbetsflöden. Onödiga möten och ineffektivitet minskar, vilket gör att den faktiska arbetsprestationen per timme kan öka.

För yrken där arbete utförs i skift, som inom industrin, har sex timmars arbetsdag visat sig fungera väl utan att produktiviteten sjunker. Men det är inte en universallösning. Inom vård och omsorg, där arbetskraftsbrist redan är ett stort problem, kan en sådan förändring vara svår att genomföra. Kortare arbetspass innebär att fler anställda behövs för att täcka samma antal arbetstimmar, vilket kan bli en ekonomisk och logistisk utmaning. 

Här vore det mer effektivt att införa fyradagarsvecka med längre arbetspass, så att vårdpersonal får fler sammanhängande lediga dagar utan att vården riskerar att bli underbemannad. 

Hur ska då fyradagarsmodellen se ut? Är det meningen att personalen ska arbeta tio timmar fyra dagar i veckan? Då blir det samma kostnad för arbetsgivaren, men eventuellt svårt för anställda som har barn, till exempel med tanke på problem med barnomsorg. Om de ska jobba åtta timmar fyra dagar i veckan blir kostnaden större för arbetsgivarna, eftersom de då behöver täcka en femte dag med annan personal. 

Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt

Ett exempel på en möjlig kompromiss vore eventuellt en hybridlösning, där man kan anpassa schemat så att vissa anställda arbetar fyra dagar i veckan medan andra har en 32-timmarsvecka, med en modell roterar så att den extra dagen fördelas rättvist. På så sätt kan man möta behoven hos olika anställda och ta hänsyn till deras olika livssituationer. 

Sammanfattningsvis är frågan inte svartvit. Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt. Sex timmars arbetsdag passar vissa branscher, medan en fyradagarsvecka med längre pass kan vara bättre i vården. Det viktiga är att vi anpassar arbetstiden efter behoven – för ett friskare samhälle och en mer hållbar arbetsmarknad.

/Emelie Utas, vårdtagare inom hemtjänsten, bloggare, aktiv i föreningslivet och konstnär