Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen

I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt – man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.

Diskussionen om kontorsnärvaro kontra distansarbete fortsätter, och företagsledare världen över är inte sena med att bidra med sina åsikter. Det är lätt att ana en cynism och brist på tillit gentemot distanspersonal, vilket märks i återinförandet av kontorsnärvaro och ökningen av övervakningsverktyg, så kallade “bosswares”. 

Elon Musk hävdar att distansarbete är omoraliskt, samtidigt som tyska VD:n Wolfgang Grupp kallar en person som kan arbeta hemifrån för "betydelselös". Om detta är konsensus bland ledare världen över, hur värderas då de arbetare som utför det primära arbetet i och runt omkring hemmet?   

En undersökning från Jämställdhetsmyndigheten visar att svenska kvinnor fortfarande står för majoriteten av hushållsarbetet. Vård- och hushållsarbete inkluderar inte bara barnomsorg och sysslor i hemmet utan också omsorg av familjemedlemmar utanför hemmet. Jag anser att om företag börjar återinföra kontorstvång så kommer vägen till sann jämställdhet bli en tuff utmaning.   

Stora bolag som Zoom, Amazon, Disney och IBM har börjat införa obligatorisk kontorsnärvaro, vilket i mina ögon är en riktig käftsmäll för kvinnor som i många fall är ansvariga för att ta hand om hemmet. Om flexibilitet försvinner betyder det att kvinnor med barn behöver lämna sina barn fler timmar i förskola, skola eller på fritids då pendling blir en stor del av vardagen, och att närvaron i hemmet kommer att minska. 

Detta kommer i sin tur leda till att fler kvinnor behöver välja mellan att ta ett mer krävande arbete och ett arbete som har färre timmar med mindre ansvarsområden. Detta i sin tur kan leda till sämre inkomst under livet, vilket leder till en sämre pension.

Studier visar hur traditionella normer och strukturer får större utrymme när kvinnor och män startar familj, och omsorgs- och hushållsansvaret faller oftare på kvinnor — som dessutom upplever större konflikt och stress kopplat till att förena arbete och familj än vad män gör. Detta är viktiga faktorer som arbetsgivare borde ta i seriös beaktning, då rätten till flexibla arbetsvillkor är något som särskilt kvinnor drar nytta av. Flexibelt arbete betyder att företag kan anställa kvinnliga talanger som annars kan vara oåtkomliga just för att kvinnor ofta har svårt att sätta arbetet först och familjen sist – något som i min mening beror på traditionella roller, men också för att vi i större utbredning vill ha det bästa av båda världar. 

Flexibilitet betyder inte att kvinnor ägnar arbetstid till att ta hand om hemmet, men snarare att stressen från pendling försvinner och att fler timmar frigörs i vardagen vilket då kan användas för att prioritera annorlunda. När tvånget att bo nära kontoret försvinner så finns också möjligheten att bo nära familj eller vänner som kan hjälpa till vid behov, vilket bidrar till minskad stress för de individer som drar det tyngsta lasset hemma.

Men det är inte bara kvinnor som kan åtnjuta fördelarna av mer flexibilitet på arbetsplatsen: denna arbetsform är också mer fördelaktig för företag och därmed ekonomin i stort, bland annat på grund av följande anledningar:   

1. Ett botemedel för bristen på kunnig arbetskraft: om kvinnor arbetar heltid istället för deltid så kan de bidra mer till bruttonationalprodukten. Produktivitet ökar generellt när anställda arbetar heltid istället för deltid, och arbetskraftsproduktivitet och personal är något som behövs akut i Sverige och Europa.   
2. Större talangpool: Företag som erbjuder sina anställda flexibla arbetsmodeller attraherar betydligt fler människor, just på grund av att många ser efter barn eller familjemedlemmar vid sidan av sina jobb. Det är mer troligt att dessa skulle söka sig till en arbetsplats som erbjuder flexibilitet för att kunna fullfölja familjeplikter. Företag som inte erbjuder flexibla arbetsvillkor riskerar att förlora topptalang till företag som erbjuder mer avancerade alternativ som distans- och asynkront arbete.   
3. Förbättrad produktivitet: Företag som möjliggör distansarbete rapporterar tydliga fördelar och förbättrad produktivitet. I Remote Workforce Report 2023 så rapporterar 72 procent av de företag som har implementerat en global distansarbetsmodell att de har ökat produktiviteten.   

En sak är säker: distansarbete fungerar — riktigt bra till och med. Jag är en av de kvinnor som i nuläget kan åtnjuta en berikande karriär samtidigt som jag får spendera flera timmar extra varje dag tillsammans med min familj. Och jag kan intyga att platsoberoende arbete är ett effektivt medel för att minska stress och öka välbefinnande. De positiva nyheterna är att det nu också finns många företag som har etablerat distansarbete med stor framgång, vilka andra företag kan ta lärdom från, för en mer flexibel och jämställd framtid. 

/Johanna Sylvander, Regional Manager Nordics hos Remote