Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: En ny politik för forskning och innovationer

Statens anslag till forskning måste öka från dagens 0,7 procent av BNP till minst 1 procent, skriver Unionens utredare Hans Björkman.
Hans Björkman Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En och annan kan undra varför Unionen ägnar sig åt forskningspolitik. Det är en grundläggande facklig uppgift att arbeta för att medlemmarna ska ha bra jobb: trygga, intressanta, utvecklande och bra betalda. För att klara av detta måste vi producera varor och tjänster av hög kvalitet. Vi ska hävda oss genom att vara innovativa - inte primärt konkurrera med låga priser. Då behövs en aktiv politik för att stödja forskning och innovationer.

Kvalitet och konkurrenskraft uppnås genom att kombinera teknisk innovationsförmåga med förståelse för marknader och kunder. Det räcker inte att göra en bil med felfria bromsar och fungerande fönsterhissar. Man säljer inte längre bara en vara, man säljer en "lösning" eller en "upplevelse". Varor blir inbäddade i tjänster. Låt mig ge några exempel:

  • Saab hävdade för flera år sedan i sin reklam att "din bilaffär är inte över när du fått nycklarna" - ett bilköp handlar också om finansiering, försäkringar, garantier, stoppservice med mera.
  • Volvo lastvagnar säljer i dag transportlösningar.
  • SKF har "The power of know-ledge engineering" som sin slogan.

Kunderna är kunnigare och vill ha produkter och tjänster anpassade till sina särskilda behov. De som klarar av att möta dessa utmaningar blir morgondagens vinnare. Svenska företag kan klara det här, om vi gemensamt ger dem rätt förutsättningar.
Det räcker inte att göra en bil med felfria bromsar och fönsterhissarGenom innovationer skapas stora värden - och löneutrymmen. Det finns flera utmaningar att möta:

Många av de stora framgångsrika exportföretagen producerar för mogna marknader, vilka kännetecknas av en mycket stark konkurrens. För att behålla sin styrka på dessa marknader behöver produktionstekniken kontinuerligt förbättras. Det kan också finnas möjligheter till framgångar genom att öppna nya marknader eller segment med helt nya produkter. Om dessa företag inte fortsätter att utvecklas, riskerar de att slås ut av priskonkurrens.

De stora privata företagen sysselsätter allt färre personer i Sverige, medan de nya jobben skapas i mindre och nystartade företag. Det är där innovationskraften behöver stärkas. Genom nya produkter, marknader och processer ska dessa företag växa och bidra till tillväxt och välstånd.

Sverige har goda förutsättningar i form av framgångsrika exportföretag, väl fungerande relationer mellan arbetsmarknadens parter, ett stabilt politiskt klimat och en väl fungerande offentlig sektor och en god utbildningsnivå bland invånarna. Ett viktigt mått är andelen av bruttonationalprodukten (BNP) som används till forskning och utveckling (FoU). Sveriges FoU-andel av BNP är nästan 4 procent, vilket är bland de högsta andelarna i världen.

Samtidigt växer våra problem. Många företag flyttar sin forskning från Sverige, andra flyttar ut hela verksamheten. En åldrande befolkning leder till allt färre i förvärvsarbete. Vi kommer också att få allt svårare att klara konkurrensen med omvärlden, om vi inte ligger i framkant när det gäller utveckling av produkter och tjänster.

Samhället måste ta ansvar för att skapa ett bra klimat för företag att verka i. Statens forskningsinsatser är i dag 0,7 procent av BNP, resterande insatser görs av företagen. 1994 lade staten över en procent av BNP på forskning - och det är angeläget att ta sig tillbaka till denna nivå.

Det är anmärkningsvärt att Sverige lägger en internationellt sett liten andel av FoU-utgifterna på behovsmotiverad institutsforskning. Risken är uppenbar att den typen av forskning får stryka på foten om forskningen centraliseras till en ny stor myndighet, vilket föreslås i en statlig utredning (SOU 2008:30). Myndigheten ska märkligt nog inte stödja kommersialisering av innovationer. I Unionens remissvar lyfter vi fram att en innovation uppstår först när en ny vara, tjänst eller process börjar säljas och användas. Alltför många svenska innovationer har sålts till företag utomlands före tillverkning och försäljning.

Vi måste också skapa bättre förutsättningar och större intresse för entreprenörskap - särskilt i kunskapsintensiva tillväxtbranscher.

Starka industriella kluster med företag av olika storlek och mognad inom samma bransch kan bidra till svensk industris överlevnad. Fordonsindustrin bör exempelvis kunna finna fruktbara samarbeten med miljöteknikbranschen. En viktig del av en regional tillväxtstrategi bör beskriva hur universitet, företag, hälso- och sjukvård och regional kapitalmarknad kan samverka. En ordentlig satsning på universitetens forskningsmiljöer gör Sverige mer attraktivt för näringslivets egna satsningar på forskning och utveckling.

I höst kommer regeringen att presentera en forskningsproposition. För en stärkt industriell konkurrenskraft måste denna innehålla:

  • Statliga anslag motsvarande minst 1 procent av BNP till civil forskning
  • En starkare inriktning mot behovsmotiverad forskning, inte minst rörande hälsa, IT-, miljö- och klimatfrågor.
  • Mera resurser till industriforskningsinstituten och till tjänsteforskning. Unionen i Västra Götaland har föreslagit inrättande av två tjänsteforskningsinstitut i Västsverige som ett led i denna satsning.
  • Ett ökat statligt stöd till kommersialisering av uppfinningar: detta kan exempelvis ske genom offentlig upphandling av innovationer eller statliga medel till regionala såddkapitalfonder.

Inom hälsoområdet kan Sverige skapa bättre miljöer för kliniska prövningar och på ett säkert sätt utnyttja patientinformation för utveckling av mediciner och behandlingsmetoder. Mobilt bredband öppnar för telemedicin och nya möjligheter inom pedagogik och underhållning.

Nyligen släppte Utbildningsdepartementet en del förhandsinformation om innehållet i den forskningsproposition som kommer att lämnas senare i höst. Det är en rejäl satsning man vill göra. Ändå hade det behövts ett större resurstillskott, särskilt i form av medel till behovsmotiverad forskning att söka i konkurrens. Satsningarna på att stödja kommersialisering av forskning är också för små. Ett "innovationspaket" på 100-150 miljoner per år är inte mycket att hurra för. 

Ståndpunkter:

  • Kunderna vill ha anpassade produkter och tjänster.
  • Nya jobb skapas i mindre företag.
  • Mobilt bredband öppnar för telemedicin.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Låt oss på Arbetsförmedlingen ta mer ansvar för arbetslösa

Arbetsförmedlingen borde ha fler insatser i egen regi för dem som står längst ifrån arbetslivet, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner i Karlskrona.
Daniel Thörner Publicerad 29 september 2026, kl 06:00
Arbetsförmedlingens poster om att söka jobb
Arbetsförmedlingen borde få större mandat att fatta beslut om insatser för arbetslösa, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Satsningen Rusta och Matcha, där externa leverantörer coachar arbetssökande till jobb eller utbildning i Arbetsförmedlingens regi har kritiserats mycket genom åren. Framför allt eftersom den kostat mycket pengar och oseriösa aktörer har skott sig på arbetssökande i behov av hjälp. 

Redan för 10 år sedan kritiserades en liknande satsning, då Arbetsförmedlingen hade etableringslotsar för att hjälpa nyanlända invandrare att hitta jobb eller utbildning och komma in i det svenska samhället. Deltagare fick se på film som en del i jobbsökandet. Ibland svenska serier, ibland etableringslotsarnas egna semesterfilmer. Många såg det som förvaring snarare än utbildning.

Regeringen beslutade att avskaffa systemet, och tjänsterna sades upp under 2015 till fördel för andra etableringsinsatser.

Arbetsförmedlingen borde få större mandat

Arbetslösheten i Sverige är hög, vi har den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU. 

Och de som möter dessa människor är vi arbetsförmedlare. Min uppfattning är att Arbetsförmedlingen borde få större mandat att själva avgöra vilka insatser som är viktiga att prioritera. Vi behöver utöka samarbetet med kommunerna och de lokala företagen. Vi behöver också öppna lokalkontor på de orter där arbetslösheten är som störst. 

Nu har utvecklingen varit det motsatta. Lokala kontor läggs ned. 

/Daniel Thörner, arbetsförmedlare Karlskrona

Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.