Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dela lika på föräldraledigheten

Om kvinnor och män ska bli jämställda krävs att föräldraförsäkringen individualiseras. Fortfarande tar kvinnorna ut 78 procent av föräldraledigheten och de flesta vabbdagar.
Rebecka Edgren Aldén Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Män städar elva minuter mer om dagen. Halleluja! Senaste veckorna har vi läst den ena glada artikeln efter den andra om hur jämställda män och kvinnor är. Enligt SCB:s nya tidsundersökning, som presenteras vart tionde år, arbetar kvinnor och män i dag lika mycket. Enda skillnaden är att män utför mer betalt arbete, kvinnor mer obetalt.

Medan kvinnorna har minskat sitt obetalda arbete i hemmet de senaste tio åren, har männen ökat sin del. Med elva minuter.

Visst är det något att fira!

Men lite skrämd blir jag när det presenteras som att vi har nått målet. En del har till och med ifrågasatt hela jämställdhetskampen - "se, den behövs inte, vi är ju redan jämställda!" - och glömmer i samma sekund att saker och ting inte förändras av sig själva (det troliga är snarare att vi har nått hit tack vare jämställdhetskampen).

Alla siffror talar nämligen sitt tydliga språk: Kvinnor och män är inte jämställda.

Kvinnor utför fortfarande det mesta av det obetalda arbetet hemma. 45 minuter mer om dagen än män. Det kanske inte låter så mycket. Men det blir ändå drygt fem timmar mer i veckan.

Och de där timmarna syns förstås i lönekuvertet. Löneskillnaden mellan kvinnor och män har inte ändrats nämnvärt på 30 år. Kvinnor tjänar fortfarande ungefär 83 procent av männens löner. Ungefär var tredje kvinna jobbar deltid, och det är inte alltid ett fritt val, som många tror. I SCB:s tidsstudier uppger många kvinnor att de vill arbeta mer (lönearbeta mer, alltså). Två tredjedelar av den ofrivilliga deltiden står kvinnorna för.

Det privata är politiskt sade man på 70-talet. Och det gäller i allra högsta grad i dag. Vi kommer aldrig att bli jämställda på arbetsmarknaden om vi inte blir jämställda hemma.

Och det finns en åtgärd som i ett slag skulle göra stor skillnad:

Individualisera föräldraförsäkringen!

Politikerna vet det, men få törs ta i frågan. För även om de flesta i Sverige i dag skriver under på att det är viktigt att män och kvinnor är jämställda, så har man ännu inte fattat, eller inte velat se, det otroligt tydliga sambandet mellan uttaget av föräldraledigheten och jämställdheten.

Men, invänder många, staten ska väl inte lägga sig i hur vi delar på föräldraledigheten?

Det gör den ju redan! Staten och samhället har redan olika förväntningar på mammor och pappor. Och det är inte till någon av parternas fördel.

Vi har en massa försäkringar - alla är individuella utom just föräldraförsäkringen. Varje ny lag, varje försäkring, varje bidrag är en signal och en påtryckning från samhället. Dagens föräldraförsäkring kommunicerar med all tydlighet att mamma är en viktigare förälder än pappa och att det inte är ett så stort problem att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden, får lägre lön och lägre pension.

Hur styrda vi faktisk är av dagens föräldrapolitik visar glappet mellan vad vi tycker och hur vi sedan gör. Ungefär 60 procent av alla i Sverige tycker att det är viktigt att dela föräldraledigheten, enligt en undersökning som TCO årligen gör. Bland kvinnor är siffran något högre. Fler än hälften tycker alltså att vi borde dela.

Men hur delar vi? Inte lika.

Mammorna tar fortfarande 78 procent av föräldraledigheten. Männen bara drygt 22 procent. 20 procent av papporna tar bara ut en månad eller ingenting alls. Bara var åttonde man är hemma ett halvår med sina barn, medan 90 procent av mammorna är hemma minst ett halvår.

Studier visar att som man delar från början, så förblir det ofta. Mammorna stannar hemma, går sedan ner på deltid och tar 60 procent av vabben (vård av sjukt barn). Småbarnspapporna är fortfarande den grupp i samhället som jobbar mest av alla. 92,4 procent av papporna med barn under sju år arbetar heltid. Motsvarande siffra för mammorna är 51,1 procent.

Inte ska vi tvinga någon att vara hemma mot sin vilja. Eller tvinga någon tillbaka till jobbet. Man ska förstås ha rätt att avstå från att ta ut det statliga stödet och möjligheten att sträcka ut sin ledighet genom att ta färre dagar i veckan. Och även om man inte har de möjligheterna så är det inget argument för att snylta på pappans tid med barnet.

Ett grundkrav man rimligen kan ställa på en offentligt finansierad förmån är att den åtminstone inte förstärker ojämställdheten. Och det gör dagens föräldraförsäkring.

Får vi en försäkring som visar att pappa är lika viktig förälder som mamma och att kvinnor är lika viktiga på arbetsmarknaden som män - då ropar jag halleluja.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Låt oss på Arbetsförmedlingen ta mer ansvar för arbetslösa

Arbetsförmedlingen borde ha fler insatser i egen regi för dem som står längst ifrån arbetslivet, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner i Karlskrona.
Daniel Thörner Publicerad 29 september 2026, kl 06:00
Arbetsförmedlingens poster om att söka jobb
Arbetsförmedlingen borde få större mandat att fatta beslut om insatser för arbetslösa, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Satsningen Rusta och Matcha, där externa leverantörer coachar arbetssökande till jobb eller utbildning i Arbetsförmedlingens regi har kritiserats mycket genom åren. Framför allt eftersom den kostat mycket pengar och oseriösa aktörer har skott sig på arbetssökande i behov av hjälp. 

Redan för 10 år sedan kritiserades en liknande satsning, då Arbetsförmedlingen hade etableringslotsar för att hjälpa nyanlända invandrare att hitta jobb eller utbildning och komma in i det svenska samhället. Deltagare fick se på film som en del i jobbsökandet. Ibland svenska serier, ibland etableringslotsarnas egna semesterfilmer. Många såg det som förvaring snarare än utbildning.

Regeringen beslutade att avskaffa systemet, och tjänsterna sades upp under 2015 till fördel för andra etableringsinsatser.

Arbetsförmedlingen borde få större mandat

Arbetslösheten i Sverige är hög, vi har den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU. 

Och de som möter dessa människor är vi arbetsförmedlare. Min uppfattning är att Arbetsförmedlingen borde få större mandat att själva avgöra vilka insatser som är viktiga att prioritera. Vi behöver utöka samarbetet med kommunerna och de lokala företagen. Vi behöver också öppna lokalkontor på de orter där arbetslösheten är som störst. 

Nu har utvecklingen varit det motsatta. Lokala kontor läggs ned. 

/Daniel Thörner, arbetsförmedlare Karlskrona

Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen. 

Debatt

Debatt: Jag har rätt att få finnas

Jag kan inte arbeta heltid, men det betyder inte att jag är mindre värd. Människor som är sjuka eller har en funktionsnedsättning beskrivs som ett problem. Därför vill jag påminna om en sak: Vi har alla rätt att få finnas, skriver Carolina Alexandrou.
Carolina Alexandrou Publicerad 15 september 2026, kl 05:59
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning, skriver Caroline Alexandrou. Stina Stjernkvist/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det som pågår i Sverige egentligen?  

I dag ser vi en sönderslamsad välfärd. Att bo i Sverige i dag handlar inte om att leva, det handlar om att överleva, om man inte råkar vara bemedlad. För Sverige tar inte hand om de som befinner sig på botten. Tvärtom. Råkar du bli sjuk, vara funktionsnedsatt eller annat som gör att du inte kan “bidra”, blir du ignorerad. Du slängs till vargarna. 

Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning. Jag lever på sjukersättning på 50 procent eftersom jag inte kan arbeta heltid. Resterande halvan är CSN-bidrag då jag studerar. Innan var jag arbetslös, men fann det svårt att hitta ett anpassat arbete på halvtid, och min sius från Arbetsförmedlingen (särskilt introduktions och uppföljningsstöd) var knappast till någon hjälp. 

Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne

I ett samhälle där alla förväntas fungera på 100 procent är det svårt för mig att hitta ett arbete utifrån mina egna förutsättningar. Så jag valde att studera i hopp om att en examen ska leda till anställning. Men pengarna från CSN räcker inte långt. 

Och ersättningarna från Försäkringskassan är väldigt låga, och det är knappt att det går runt. Medan politikerna tjatar om arbetslinjen och att alla minsann ska bidra och göra “rätt för sig”, så struntar man i dem som av olika anledningar inte kan arbeta, eller de som vill arbeta men inte får chansen.

Istället pratas det om bidragsfusk och att alla som lever på bidrag och olika ersättningar skulle vara kriminella och staplar bidrag på bidrag. Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne, men det gör jag inte, för det har jag inte råd med. 

I media pratar politikerna om att vi arbetslösa antingen är kriminella eller så nämns vi inte alls. Som om vi inte existerade

Den lilla ersättningen jag har räcker knappt till att betala alla räkningar. Det handlar om överlevnad. Är du sjuk, funktionsnedsatt eller av någon anledning inte kan arbeta, eller inte får chansen, blir du misstänkliggjord och förlorar din plats i samhället. 

Fortsätter det i denna takt så lär vi snart se vanliga arbetare och barnfamiljer bli bostadslösa och stå vid ruinens brant. Vad kan rädda oss? kanske återinförandet av fattigstugan.

Hjälp folk i stället för att stampa på dem. 

Därför skriver jag denna text. För att berätta att jag har rätt att få finnas lika mycket som någon annan. Vi har rätt att få finnas, oavsett funktionsförmåga.

/Carolina Alexandrou