Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: De papperslösa i Sverige

De papperslösa i Sverige uppskattas till mellan 30 000 och 50 000. Många håller sig undan av rädsla för utvisning. Facket vill att deras arbete ska avkriminaliseras skriver Björn Öijer, chefredaktör på Kollega.
Björn Öijer Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Papperslösa kallas de som saknar arbets- och uppehållstillstånd. De skiljer sig från gästarbetare eller säsongarbetare med tillfälliga arbetstillstånd. Tillsammans ingår de i gruppen migrantarbetare, som även räknar akademiker och kvalificerade yrkesarbetare.

Sverige har i likhet med flertalet EU-länder inte ratificerat FN:s och ILO:s deklarationer till skydd för migrantarbetare, både legala och irreguljära, och deras familjer. Det är fortfarande ett brott att jobba här utan tillstånd. LO och TCO kräver att de papperslösa avkriminaliseras. Samtidigt vill organisationerna skärpa straffet för arbetsgivare, som anställer sådana personer. Arbetsgivare som utnyttjar papperslösa och till exempel betalar oskäliga löner eller ingen lön alls ska kunna dömas till skadestånd.

Europafacket EFS har tagit ställning för de papperslösa och menar att de ska ha samma rättigheter i arbetslivet som alla andra anställda, även rätten att bli medlem i en fackförening. I Sverige är det ännu bara syndikalisterna, SAC, som organiserar papperslösa. TCO-styrelsen har sagt att gruppen i princip skulle kunna erbjudas medlemskap i facket, även om det skulle bli en del administrativt krångel (både adress och personnummer kan saknas).

De papperslösa jobbar för det mesta på byggen, i jordbruket och i städbranschen. Fastighetsanställdas förbund har gett ut en rapport från just städbranschen inom projektet RITA (Rättvis ingång till arbete). Men det var Seko som först uppmärksammade de papperslösas situation, på LO-kongressen 2002, sedan det blivit känt att utländska arbetare städade tunnelbanan i Stockholm för svältlöner.

En tvärfacklig uppbackning sker sedan 3 september via ett fackligt center för papperslösa, på Kammakargatan i Stockholm. Se faktaruta.

Stöd till papperslösa

  • Fackligt center för papperslösa, Kammakargatan 47, har öppet måndagar 15-21. Telefon 076-3058224. Centret är ett samarbete mellan nätverket Papperslösa i Stockholm och LO, TCO och nio fackförbund. Här kan papperslösa få information om sina rättigheter. Facket kan också ställa upp med juridiskt stöd och driva pilotfall.
  • Nätverket Papperslösa i Stockholm bildades 2007. De har varje onsdag ordnat möte utanför Riksdagshuset. Man ger ut en tidning som heter Papper. Talesman är Yacine Asmani, ingenjör från Algeriet.
  • Nätverket dennaonsdag, www.dennaonsdag.org, samlar papperslösa i hela Sverige. De kommer från Bolivia, Kongo, Azerbadjan, Indien, Bangladesh, Peru, Eritrea, Etiopien, Somalia och Iran. Nätverket kräver att alla papperslösa i Sverige får uppehållstillstånd.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Psykiskt våld kan bli brott – nu måste arbetsgivare ta sitt ansvar

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal eller lever under stress som påverkar prestation och närvaro på jobbet. Arbetsgivare måste ta sitt ansvar och se frågan som en del av arbetsmiljöansvaret.
Zenobia Rizvi Publicerad 24 mars 2026, kl 09:15
Psykiskt våld som följer med in på arbetsplatsen är ett arbetsmiljöproblem, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Zenobia Rizvi

I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.

I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.

Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.

Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare

Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.

Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.

Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.

Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö. 

Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.

Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.

Det gör skillnad.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.

Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.

Det handlar inte om en ”mjuk” fråga

Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.

Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.

Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.

Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.

/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet