Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: De papperslösa i Sverige

De papperslösa i Sverige uppskattas till mellan 30 000 och 50 000. Många håller sig undan av rädsla för utvisning. Facket vill att deras arbete ska avkriminaliseras skriver Björn Öijer, chefredaktör på Kollega.
Björn Öijer Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Papperslösa kallas de som saknar arbets- och uppehållstillstånd. De skiljer sig från gästarbetare eller säsongarbetare med tillfälliga arbetstillstånd. Tillsammans ingår de i gruppen migrantarbetare, som även räknar akademiker och kvalificerade yrkesarbetare.

Sverige har i likhet med flertalet EU-länder inte ratificerat FN:s och ILO:s deklarationer till skydd för migrantarbetare, både legala och irreguljära, och deras familjer. Det är fortfarande ett brott att jobba här utan tillstånd. LO och TCO kräver att de papperslösa avkriminaliseras. Samtidigt vill organisationerna skärpa straffet för arbetsgivare, som anställer sådana personer. Arbetsgivare som utnyttjar papperslösa och till exempel betalar oskäliga löner eller ingen lön alls ska kunna dömas till skadestånd.

Europafacket EFS har tagit ställning för de papperslösa och menar att de ska ha samma rättigheter i arbetslivet som alla andra anställda, även rätten att bli medlem i en fackförening. I Sverige är det ännu bara syndikalisterna, SAC, som organiserar papperslösa. TCO-styrelsen har sagt att gruppen i princip skulle kunna erbjudas medlemskap i facket, även om det skulle bli en del administrativt krångel (både adress och personnummer kan saknas).

De papperslösa jobbar för det mesta på byggen, i jordbruket och i städbranschen. Fastighetsanställdas förbund har gett ut en rapport från just städbranschen inom projektet RITA (Rättvis ingång till arbete). Men det var Seko som först uppmärksammade de papperslösas situation, på LO-kongressen 2002, sedan det blivit känt att utländska arbetare städade tunnelbanan i Stockholm för svältlöner.

En tvärfacklig uppbackning sker sedan 3 september via ett fackligt center för papperslösa, på Kammakargatan i Stockholm. Se faktaruta.

Stöd till papperslösa

  • Fackligt center för papperslösa, Kammakargatan 47, har öppet måndagar 15-21. Telefon 076-3058224. Centret är ett samarbete mellan nätverket Papperslösa i Stockholm och LO, TCO och nio fackförbund. Här kan papperslösa få information om sina rättigheter. Facket kan också ställa upp med juridiskt stöd och driva pilotfall.
  • Nätverket Papperslösa i Stockholm bildades 2007. De har varje onsdag ordnat möte utanför Riksdagshuset. Man ger ut en tidning som heter Papper. Talesman är Yacine Asmani, ingenjör från Algeriet.
  • Nätverket dennaonsdag, www.dennaonsdag.org, samlar papperslösa i hela Sverige. De kommer från Bolivia, Kongo, Azerbadjan, Indien, Bangladesh, Peru, Eritrea, Etiopien, Somalia och Iran. Nätverket kräver att alla papperslösa i Sverige får uppehållstillstånd.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind