Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: De papperslösa i Sverige

De papperslösa i Sverige uppskattas till mellan 30 000 och 50 000. Många håller sig undan av rädsla för utvisning. Facket vill att deras arbete ska avkriminaliseras skriver Björn Öijer, chefredaktör på Kollega.
Björn Öijer Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Papperslösa kallas de som saknar arbets- och uppehållstillstånd. De skiljer sig från gästarbetare eller säsongarbetare med tillfälliga arbetstillstånd. Tillsammans ingår de i gruppen migrantarbetare, som även räknar akademiker och kvalificerade yrkesarbetare.

Sverige har i likhet med flertalet EU-länder inte ratificerat FN:s och ILO:s deklarationer till skydd för migrantarbetare, både legala och irreguljära, och deras familjer. Det är fortfarande ett brott att jobba här utan tillstånd. LO och TCO kräver att de papperslösa avkriminaliseras. Samtidigt vill organisationerna skärpa straffet för arbetsgivare, som anställer sådana personer. Arbetsgivare som utnyttjar papperslösa och till exempel betalar oskäliga löner eller ingen lön alls ska kunna dömas till skadestånd.

Europafacket EFS har tagit ställning för de papperslösa och menar att de ska ha samma rättigheter i arbetslivet som alla andra anställda, även rätten att bli medlem i en fackförening. I Sverige är det ännu bara syndikalisterna, SAC, som organiserar papperslösa. TCO-styrelsen har sagt att gruppen i princip skulle kunna erbjudas medlemskap i facket, även om det skulle bli en del administrativt krångel (både adress och personnummer kan saknas).

De papperslösa jobbar för det mesta på byggen, i jordbruket och i städbranschen. Fastighetsanställdas förbund har gett ut en rapport från just städbranschen inom projektet RITA (Rättvis ingång till arbete). Men det var Seko som först uppmärksammade de papperslösas situation, på LO-kongressen 2002, sedan det blivit känt att utländska arbetare städade tunnelbanan i Stockholm för svältlöner.

En tvärfacklig uppbackning sker sedan 3 september via ett fackligt center för papperslösa, på Kammakargatan i Stockholm. Se faktaruta.

Stöd till papperslösa

  • Fackligt center för papperslösa, Kammakargatan 47, har öppet måndagar 15-21. Telefon 076-3058224. Centret är ett samarbete mellan nätverket Papperslösa i Stockholm och LO, TCO och nio fackförbund. Här kan papperslösa få information om sina rättigheter. Facket kan också ställa upp med juridiskt stöd och driva pilotfall.
  • Nätverket Papperslösa i Stockholm bildades 2007. De har varje onsdag ordnat möte utanför Riksdagshuset. Man ger ut en tidning som heter Papper. Talesman är Yacine Asmani, ingenjör från Algeriet.
  • Nätverket dennaonsdag, www.dennaonsdag.org, samlar papperslösa i hela Sverige. De kommer från Bolivia, Kongo, Azerbadjan, Indien, Bangladesh, Peru, Eritrea, Etiopien, Somalia och Iran. Nätverket kräver att alla papperslösa i Sverige får uppehållstillstånd.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare