Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: De papperslösa i Sverige

De papperslösa i Sverige uppskattas till mellan 30 000 och 50 000. Många håller sig undan av rädsla för utvisning. Facket vill att deras arbete ska avkriminaliseras skriver Björn Öijer, chefredaktör på Kollega.
Björn Öijer Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Papperslösa kallas de som saknar arbets- och uppehållstillstånd. De skiljer sig från gästarbetare eller säsongarbetare med tillfälliga arbetstillstånd. Tillsammans ingår de i gruppen migrantarbetare, som även räknar akademiker och kvalificerade yrkesarbetare.

Sverige har i likhet med flertalet EU-länder inte ratificerat FN:s och ILO:s deklarationer till skydd för migrantarbetare, både legala och irreguljära, och deras familjer. Det är fortfarande ett brott att jobba här utan tillstånd. LO och TCO kräver att de papperslösa avkriminaliseras. Samtidigt vill organisationerna skärpa straffet för arbetsgivare, som anställer sådana personer. Arbetsgivare som utnyttjar papperslösa och till exempel betalar oskäliga löner eller ingen lön alls ska kunna dömas till skadestånd.

Europafacket EFS har tagit ställning för de papperslösa och menar att de ska ha samma rättigheter i arbetslivet som alla andra anställda, även rätten att bli medlem i en fackförening. I Sverige är det ännu bara syndikalisterna, SAC, som organiserar papperslösa. TCO-styrelsen har sagt att gruppen i princip skulle kunna erbjudas medlemskap i facket, även om det skulle bli en del administrativt krångel (både adress och personnummer kan saknas).

De papperslösa jobbar för det mesta på byggen, i jordbruket och i städbranschen. Fastighetsanställdas förbund har gett ut en rapport från just städbranschen inom projektet RITA (Rättvis ingång till arbete). Men det var Seko som först uppmärksammade de papperslösas situation, på LO-kongressen 2002, sedan det blivit känt att utländska arbetare städade tunnelbanan i Stockholm för svältlöner.

En tvärfacklig uppbackning sker sedan 3 september via ett fackligt center för papperslösa, på Kammakargatan i Stockholm. Se faktaruta.

Stöd till papperslösa

  • Fackligt center för papperslösa, Kammakargatan 47, har öppet måndagar 15-21. Telefon 076-3058224. Centret är ett samarbete mellan nätverket Papperslösa i Stockholm och LO, TCO och nio fackförbund. Här kan papperslösa få information om sina rättigheter. Facket kan också ställa upp med juridiskt stöd och driva pilotfall.
  • Nätverket Papperslösa i Stockholm bildades 2007. De har varje onsdag ordnat möte utanför Riksdagshuset. Man ger ut en tidning som heter Papper. Talesman är Yacine Asmani, ingenjör från Algeriet.
  • Nätverket dennaonsdag, www.dennaonsdag.org, samlar papperslösa i hela Sverige. De kommer från Bolivia, Kongo, Azerbadjan, Indien, Bangladesh, Peru, Eritrea, Etiopien, Somalia och Iran. Nätverket kräver att alla papperslösa i Sverige får uppehållstillstånd.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Se bortom djungeln av diagnoser och sjukdomar

I en värld där kreativitet är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden, skriver Michell Malmgren, som har en schizoaffektiv diagnos.
Publicerad 8 april 2025, kl 06:00
många pilar som pekar åt ett håll, en pil som pekar motsatt riktning
Arbetsgivare missar viktig kompetens i jakten på anställda som tillhör normen, skriver Michell Malmgren. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag försöker navigera mig genom livet med en schizoaffektiv diagnos (en psykiatrisk diagnos som ligger mittemellan schizofreni och bipolär sjukdom,  reds anm) och ADHD. Det gör att jag ofta möts av uttryck som konstig, udda eller annorlunda och med den här texten vill jag uppmärksamma alla dem som dagligen lever med konsekvenserna av att vara just konstiga, udda eller annorlunda. 

I dagens ”antistigma” och ”prata om det-samhälle” så finns det fortfarande en sak som vi som samhälle inte verkar lyckats få grepp om och det är därför som jag i min enfald skriver den här texten.

Det är förbannat synd, att så många människor exkluderas från arbetsmarknaden bara för att de betraktas som utanför normen. Det är inte bara ett misslyckande utan också ett enormt slöseri med talang och potential. Samhället är så genomsyrat av en snäv uppfattning om vad som är normalt att det gång på gång misslyckas med att se värdet i det som avviker.

Arbetsgivare går miste om personer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv

I en värld där kreativitet och innovation är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden på grund av just det skälet att dom tänker utanför boxen. För människor som anses annorlunda kan ha unika insikter och förmågor som bidrar till nya lösningar och idéer. Men i stället för att de personerna inkluderas på arbetsmarknaden, så stämplas de allt för ofta som olämpliga och oförmögna att passa in i de fyrkantiga svenska arbetsmarknadens former. 

Att döma människor på grund av hur de framstår och vars enda brott är att dom har betet sig ”konstigt”, snarare än vad de faktiskt kan åstadkomma, är inte bara förbannat ytligt det är även djupt orättvist. 

Arbetsgivare går miste om individer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv. I en tid då det pratas så mycket om mångfald och inkludering, är det skrämmande hur många som fortfarande marginaliseras. 

Vi måste ifrågasätta varför normalitet är det enda måttet på arbetsförmåga. Arbetsmarknaden behöver kortfattat förändras! För det är inte förrän vi slutar att exkludera de som inte passar in i våra förväntningar som vi verkligen kan bygga ett samhälle där alla får en chans att bidra – och där vi alla kan dra nytta av de rikedomar som mångfalden faktiskt erbjuder.

Michell Malmgren

Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman