Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att ta tag i anställdas psykiska hälsa

Friskvårdsbidrag och hälsokontroller i all ära. Nu är det dags för hälsoprojekt som stärker den psykiska hälsan, skriver Tina Persson.
Publicerad
Ett gym fullt med vikter
Många utnyttjar inte sitt friskvårdsbidrag. Det vore klokare att göra en hälsosatsning som fokuserar på den psykiska hälsan, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många företag erbjuder friskvårdsbidrag, friskvårdstimme, naturaförmån och hälsokontroller. Många men inte alla företag erbjuder möjligheter som vi borde ta vara på mycket bättre, om jag får utgå från mina erfarenheter. 

Vissa anställda är bra på att ta vara på möjligheterna för att förbättra sin hälsa, men så har vi dem som anser att bidraget är för litet eller svårt att använda. Vi har även dem som skyndar sig att köpa, men sedan glömmer bort att använda sitt gymkort eller medlemskap i en sportklubb. Och ytterligare några som inte får tummen ur alls. 

Min fråga är varför det är så många företag som säger sig erbjuda möjligheter, men som i samma stund inte budgeterar hela beloppet? Jo, svaret är att de vet att inte alla kommer använda bidraget och hur bra är det en skala? 

Det kommer att kosta mer att rehabilitera än att förebygga

Jag tycker det är dags för ett omtag, speciellt nu när så många behöver förebygga sjukskrivning. För om vi räknar efter så kommer det att kosta mer att rehabilitera än att förebygga. En sjukskrivning kostar mycket pengar och kan bli en lång process, som vi skulle kunna undvika om vi började dra i handbromsen redan nu. 

Många  anser att chefen borde göra något kring anställdas hälsa, men även chefen har varit med om precis samma sak som alla andra. Så även hen behöver förebygga, för att inte för egen del hamna i diket. 

Så hur länge ska vi vänta på att någon ska ta ansvaret och komma med en lösning? Eller kan vi ta första steget och börja med ett större eget ansvar redan nu? 

Det är så lätt att skylla på andra, men det är när du inser och förstår att livet är ditt, möjligheterna är dina, men även ansvaret, som du kan börja göra något. Så otroligt enkelt, men det är just detta som gör det otroligt svårt.

 Ett alternativ fungerar inte för alla

Om vi tänker efter är det ofta så att vi fastnar i tankar och känslor och vi kommer inte loss. Istället siktar vi mot det psykiska ohälsodiket.
 
Så vad ska vi göra? Jo, ledningen behöver göra ett omtag och utvärdera det som varit, och därefter ser över hela verksamheten. För det är tillsammans vi kommer att hitta möjligheter, för att samtliga ska få möjligheten att förebygga sin hållbarhet.

Det som kommer att bli tydligt är att verksamheten även behöver gå ner på individnivå, för ett alternativ fungerar inte för alla. Och det kommer att kräva arbete, där ni som verksamhet rekommenderas att ta hjälp. 

Mitt tips för 2024 är att starta ett hälsoprojekt, där ni stärker de mjuka värdena. För det kommer att ge de hårda värdena ett så mycket bättre resultat om några år.  Ett hälsoprojekt, där ni även ser utanför de vanliga ramarna.

Jag tror att vi kan vända skutans riktning redan i år, om alla tar ett eget ansvar. Ett eget ansvar,  där vi tillsammans kan göra skillnad för en mer hållbar hälsa från norr till söder. 

Tina Persson, mental hälsoinspiratör  i Luleå 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD