Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att ta tag i anställdas psykiska hälsa

Friskvårdsbidrag och hälsokontroller i all ära. Nu är det dags för hälsoprojekt som stärker den psykiska hälsan, skriver Tina Persson.
Publicerad
Ett gym fullt med vikter
Många utnyttjar inte sitt friskvårdsbidrag. Det vore klokare att göra en hälsosatsning som fokuserar på den psykiska hälsan, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många företag erbjuder friskvårdsbidrag, friskvårdstimme, naturaförmån och hälsokontroller. Många men inte alla företag erbjuder möjligheter som vi borde ta vara på mycket bättre, om jag får utgå från mina erfarenheter. 

Vissa anställda är bra på att ta vara på möjligheterna för att förbättra sin hälsa, men så har vi dem som anser att bidraget är för litet eller svårt att använda. Vi har även dem som skyndar sig att köpa, men sedan glömmer bort att använda sitt gymkort eller medlemskap i en sportklubb. Och ytterligare några som inte får tummen ur alls. 

Min fråga är varför det är så många företag som säger sig erbjuda möjligheter, men som i samma stund inte budgeterar hela beloppet? Jo, svaret är att de vet att inte alla kommer använda bidraget och hur bra är det en skala? 

Det kommer att kosta mer att rehabilitera än att förebygga

Jag tycker det är dags för ett omtag, speciellt nu när så många behöver förebygga sjukskrivning. För om vi räknar efter så kommer det att kosta mer att rehabilitera än att förebygga. En sjukskrivning kostar mycket pengar och kan bli en lång process, som vi skulle kunna undvika om vi började dra i handbromsen redan nu. 

Många  anser att chefen borde göra något kring anställdas hälsa, men även chefen har varit med om precis samma sak som alla andra. Så även hen behöver förebygga, för att inte för egen del hamna i diket. 

Så hur länge ska vi vänta på att någon ska ta ansvaret och komma med en lösning? Eller kan vi ta första steget och börja med ett större eget ansvar redan nu? 

Det är så lätt att skylla på andra, men det är när du inser och förstår att livet är ditt, möjligheterna är dina, men även ansvaret, som du kan börja göra något. Så otroligt enkelt, men det är just detta som gör det otroligt svårt.

 Ett alternativ fungerar inte för alla

Om vi tänker efter är det ofta så att vi fastnar i tankar och känslor och vi kommer inte loss. Istället siktar vi mot det psykiska ohälsodiket.
 
Så vad ska vi göra? Jo, ledningen behöver göra ett omtag och utvärdera det som varit, och därefter ser över hela verksamheten. För det är tillsammans vi kommer att hitta möjligheter, för att samtliga ska få möjligheten att förebygga sin hållbarhet.

Det som kommer att bli tydligt är att verksamheten även behöver gå ner på individnivå, för ett alternativ fungerar inte för alla. Och det kommer att kräva arbete, där ni som verksamhet rekommenderas att ta hjälp. 

Mitt tips för 2024 är att starta ett hälsoprojekt, där ni stärker de mjuka värdena. För det kommer att ge de hårda värdena ett så mycket bättre resultat om några år.  Ett hälsoprojekt, där ni även ser utanför de vanliga ramarna.

Jag tror att vi kan vända skutans riktning redan i år, om alla tar ett eget ansvar. Ett eget ansvar,  där vi tillsammans kan göra skillnad för en mer hållbar hälsa från norr till söder. 

Tina Persson, mental hälsoinspiratör  i Luleå 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare