Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att ta tag i anställdas psykiska hälsa

Friskvårdsbidrag och hälsokontroller i all ära. Nu är det dags för hälsoprojekt som stärker den psykiska hälsan, skriver Tina Persson.
Publicerad
Ett gym fullt med vikter
Många utnyttjar inte sitt friskvårdsbidrag. Det vore klokare att göra en hälsosatsning som fokuserar på den psykiska hälsan, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många företag erbjuder friskvårdsbidrag, friskvårdstimme, naturaförmån och hälsokontroller. Många men inte alla företag erbjuder möjligheter som vi borde ta vara på mycket bättre, om jag får utgå från mina erfarenheter. 

Vissa anställda är bra på att ta vara på möjligheterna för att förbättra sin hälsa, men så har vi dem som anser att bidraget är för litet eller svårt att använda. Vi har även dem som skyndar sig att köpa, men sedan glömmer bort att använda sitt gymkort eller medlemskap i en sportklubb. Och ytterligare några som inte får tummen ur alls. 

Min fråga är varför det är så många företag som säger sig erbjuda möjligheter, men som i samma stund inte budgeterar hela beloppet? Jo, svaret är att de vet att inte alla kommer använda bidraget och hur bra är det en skala? 

Det kommer att kosta mer att rehabilitera än att förebygga

Jag tycker det är dags för ett omtag, speciellt nu när så många behöver förebygga sjukskrivning. För om vi räknar efter så kommer det att kosta mer att rehabilitera än att förebygga. En sjukskrivning kostar mycket pengar och kan bli en lång process, som vi skulle kunna undvika om vi började dra i handbromsen redan nu. 

Många  anser att chefen borde göra något kring anställdas hälsa, men även chefen har varit med om precis samma sak som alla andra. Så även hen behöver förebygga, för att inte för egen del hamna i diket. 

Så hur länge ska vi vänta på att någon ska ta ansvaret och komma med en lösning? Eller kan vi ta första steget och börja med ett större eget ansvar redan nu? 

Det är så lätt att skylla på andra, men det är när du inser och förstår att livet är ditt, möjligheterna är dina, men även ansvaret, som du kan börja göra något. Så otroligt enkelt, men det är just detta som gör det otroligt svårt.

 Ett alternativ fungerar inte för alla

Om vi tänker efter är det ofta så att vi fastnar i tankar och känslor och vi kommer inte loss. Istället siktar vi mot det psykiska ohälsodiket.
 
Så vad ska vi göra? Jo, ledningen behöver göra ett omtag och utvärdera det som varit, och därefter ser över hela verksamheten. För det är tillsammans vi kommer att hitta möjligheter, för att samtliga ska få möjligheten att förebygga sin hållbarhet.

Det som kommer att bli tydligt är att verksamheten även behöver gå ner på individnivå, för ett alternativ fungerar inte för alla. Och det kommer att kräva arbete, där ni som verksamhet rekommenderas att ta hjälp. 

Mitt tips för 2024 är att starta ett hälsoprojekt, där ni stärker de mjuka värdena. För det kommer att ge de hårda värdena ett så mycket bättre resultat om några år.  Ett hälsoprojekt, där ni även ser utanför de vanliga ramarna.

Jag tror att vi kan vända skutans riktning redan i år, om alla tar ett eget ansvar. Ett eget ansvar,  där vi tillsammans kan göra skillnad för en mer hållbar hälsa från norr till söder. 

Tina Persson, mental hälsoinspiratör  i Luleå 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande