Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att ta tag i anställdas psykiska hälsa

Friskvårdsbidrag och hälsokontroller i all ära. Nu är det dags för hälsoprojekt som stärker den psykiska hälsan, skriver Tina Persson.
Publicerad
Ett gym fullt med vikter
Många utnyttjar inte sitt friskvårdsbidrag. Det vore klokare att göra en hälsosatsning som fokuserar på den psykiska hälsan, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många företag erbjuder friskvårdsbidrag, friskvårdstimme, naturaförmån och hälsokontroller. Många men inte alla företag erbjuder möjligheter som vi borde ta vara på mycket bättre, om jag får utgå från mina erfarenheter. 

Vissa anställda är bra på att ta vara på möjligheterna för att förbättra sin hälsa, men så har vi dem som anser att bidraget är för litet eller svårt att använda. Vi har även dem som skyndar sig att köpa, men sedan glömmer bort att använda sitt gymkort eller medlemskap i en sportklubb. Och ytterligare några som inte får tummen ur alls. 

Min fråga är varför det är så många företag som säger sig erbjuda möjligheter, men som i samma stund inte budgeterar hela beloppet? Jo, svaret är att de vet att inte alla kommer använda bidraget och hur bra är det en skala? 

Det kommer att kosta mer att rehabilitera än att förebygga

Jag tycker det är dags för ett omtag, speciellt nu när så många behöver förebygga sjukskrivning. För om vi räknar efter så kommer det att kosta mer att rehabilitera än att förebygga. En sjukskrivning kostar mycket pengar och kan bli en lång process, som vi skulle kunna undvika om vi började dra i handbromsen redan nu. 

Många  anser att chefen borde göra något kring anställdas hälsa, men även chefen har varit med om precis samma sak som alla andra. Så även hen behöver förebygga, för att inte för egen del hamna i diket. 

Så hur länge ska vi vänta på att någon ska ta ansvaret och komma med en lösning? Eller kan vi ta första steget och börja med ett större eget ansvar redan nu? 

Det är så lätt att skylla på andra, men det är när du inser och förstår att livet är ditt, möjligheterna är dina, men även ansvaret, som du kan börja göra något. Så otroligt enkelt, men det är just detta som gör det otroligt svårt.

 Ett alternativ fungerar inte för alla

Om vi tänker efter är det ofta så att vi fastnar i tankar och känslor och vi kommer inte loss. Istället siktar vi mot det psykiska ohälsodiket.
 
Så vad ska vi göra? Jo, ledningen behöver göra ett omtag och utvärdera det som varit, och därefter ser över hela verksamheten. För det är tillsammans vi kommer att hitta möjligheter, för att samtliga ska få möjligheten att förebygga sin hållbarhet.

Det som kommer att bli tydligt är att verksamheten även behöver gå ner på individnivå, för ett alternativ fungerar inte för alla. Och det kommer att kräva arbete, där ni som verksamhet rekommenderas att ta hjälp. 

Mitt tips för 2024 är att starta ett hälsoprojekt, där ni stärker de mjuka värdena. För det kommer att ge de hårda värdena ett så mycket bättre resultat om några år.  Ett hälsoprojekt, där ni även ser utanför de vanliga ramarna.

Jag tror att vi kan vända skutans riktning redan i år, om alla tar ett eget ansvar. Ett eget ansvar,  där vi tillsammans kan göra skillnad för en mer hållbar hälsa från norr till söder. 

Tina Persson, mental hälsoinspiratör  i Luleå 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef

Debatt

Debatt: Därför ska arbetsgivare anställa personer med postcovid

I Sverige lever i dag uppskattningsvis 300 000 med postcovid – en sjukdom som kan påverka ork och fysisk kapacitet. Samtidigt står många av dessa personer utanför arbetsmarknaden, trots att de ofta har lång erfarenhet, hög utbildning och värdefull kompetens.
Anne Wiström Publicerad 1 april 2026, kl 09:38
Att anställa personer med postcovid är en stor möjlighet för arbetsgivare
Personer med postcovid är en outnyttjad kompetensreserv, skriver Anne Wiström, ordförande för Svenska Covidföreningen. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Anne Wiström

Sex år efter pandemins start har cirka 300 000 personer i Sverige postcovid, visar en Sifo-undersökning som beställts av Svenska Covidföreningen.

Många som drabbas är mitt i livet. De är ingenjörer, lärare, vårdpersonal, kommunikatörer och chefer – personer med kvalificerad erfarenhet som arbetsmarknaden redan investerat i.

För arbetsgivare innebär det en möjlighet att få tillgång till högkvalificerad kompetens som annars riskerar att gå förlorad.

En stor grupp personer som lever med postcovid är för sjuka för att jobba. Men de som är så pass friska att de kan arbeta har ofta en stark drivkraft. De vet vad arbete bidrar till, både ekonomiskt och socialt. Många vittnar om en hög motivation att bidra, inom de ramar som fungerar. 

Arbetsgivare som erbjuder anpassade roller får ofta tillbaka i form av lojalitet, engagemang och ansvarstagande.

Personer som lever med postcovid och vill arbeta har ofta en stark drivkraft

Att ha anställda personer med postcovid kräver ofta anpassningar: flexibla arbetstider, möjlighet att arbeta hemifrån eller tydligare prioriteringar i arbetsuppgifter.

Men dessa anpassningar är sällan unika. Tvärtom är det arbetssätt som i allt högre grad efterfrågas av hela arbetsmarknaden och som ofta leder till mer hållbara och effektiva organisationer.

Att inkludera personer med postcovid är också en fråga om arbetslivets framtid. Fler lever med kroniska tillstånd, och arbetsmarknaden behöver bli bättre på att ta tillvara människors förmåga, även när den ser annorlunda ut.

Genom att öppna upp för fler sätt att arbeta bidrar arbetsgivare till ett mer inkluderande och hållbart arbetsliv.

Att anställa personer med postcovid är inte välgörenhet – det är en strategisk kompetensfråga

För många handlar det inte om stora förändringar, utan om rätt förutsättningar:

  • Möjlighet att arbeta deltid och mer hemifrån
  • Flexibel arbetsdag
  • Tydlig arbetsbeskrivning
  • Förståelse för varierande energinivå och möjlighet att använda vilrum

Med rätt stöd kan personer med postcovid vara en stor tillgång i organisationen. Att anställa eller behålla medarbetare med postcovid är inte välgörenhet, det är en strategisk kompetensfråga. Det handlar om att ta tillvara erfarenhet, stärka organisationens kompetensbas och bidra till ett mer hållbart arbetsliv.

Frågan är inte om arbetsgivare har råd att anpassa – utan om de har råd att låta bli.

/Anne Wiström, ordförande med arbetsgivaransvar i Svenska Covidföreningen