Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
EU:s nya direktiv ställer ökade krav på transparens kring lön. Även om reglerna inte träder i kraft förrän 2026 borde svenska arbetsgivare redan nu börja uppge lönen i jobbannonserna.
Över hela världen sveper transparensens vindar. Somliga pådrivna av nya regler, många på grund av omvärldens förväntningar. Företag delar med sig av utsläppsdata, chefer berättar öppet om sina utmaningar och i sociala medier fortsätter jakten på det äkta. Nu blåser vindarna in på löneområdet.
I juni 2026 kommer ett nytt och revolutionerande direktiv om lönetransparens att träda i kraft inom EU. Direktivet innebär att alla arbetsgivare kommer att behöva meddela ingångslön eller lönespann till jobbsökare och att befintliga anställda ska ha rätt att få en exakt beskrivning av hur lönerna sätts och hur de ser ut uppdelat på kön och liknande roller.
Målet med direktivet är att få bukt med ojämlika löner. Att det är just transparensen EU siktat in sig på beror på att det anses vara det mest effektiva verktyget. Information är makt, och när jobbsökare vet vilka löneförväntningar de kan ha, uppstår en mer jämlik situation. När medarbetare känner till lönenivåerna bland sina kollegor kommer de kunna argumentera bättre på objektiva grunder. De företag som bryter mot reglerna riskerar både böter och skadat anseende. Så det gäller att vara förberedd.
Alla arbetsgivare kommer att behöva meddela ingångslön
Trots att de nya reglerna inte träder i kraft förrän om två år finns stora fördelar med att börja jobba efter dem redan nu, inte bara för att ha allt på plats när dagen väl är kommen utan även för att stärka arbetsgivarvarumärket.
Att lön är en avgörande faktor när vi byter jobb vet nog de flesta som jobbar med rekrytering och HR-frågor. När vi under våren frågade jobbsökare svarade 70 procent att lön är en viktig faktor när de söker nya jobb. Samma undersökning visar att 60 procent vill veta vilken lön som erbjuds redan när de läser jobbannonsen, så att de snabbt kan avgöra om rollen passar dem. Efterfrågan på större transparens är alltså stor, och de företag som går i bräschen redan i dag har mycket att vinna.
Tänk på alla de som redan har jobb men funderar på att byta. Kanske skummar de igenom några jobbannonser utan att få ändan ur vagnen. Skulle de få syn på ett attraktivt lönespann finns det stor möjlighet att ändan lyfts och att arbetsgivare får tillgång till hett eftertraktad kompetens. Att framstå som en progressiv arbetsgivare som jobbar för rättvis lönesättning ska inte underskattas. En direkt effekt är dessutom att anställningsprocessen blir smidigare och du slipper ha bortkastade diskussioner om lönen som bara leder till besvikelse.
Om lönen inte tål strålkastarljuset är det dags att fundera över om de är försvarbara
Det är dock inte bara hos potentiella nya kollegor som företagen kan stärka sitt anseende. Engagemanget hos de kollegor som redan finns på plats blir också större. När de vet vilka löner som gäller, och varför läget ser ut som det gör, kan man tillsammans skapa en tydlig och strukturerad plan för hur lönesättningen ska se ut. Ökad transparens ger större tydlighet vilket i sin tur skapar trygghet och engagemang. Det tjänar alla parter på.
När jag pratar med arbetsgivare om lönetransparensdirektivet hör jag ofta att det finns en viss rädsla för att visa upp sina lönenivåer för omvärlden. Jag har svårt att förstå den rädslan. Om lönerna på din arbetsplats inte tål att hamna i strålkastarljuset är det dags att fundera över om de verkligen ligger på en försvarbar nivå och är satta utifrån objektiva kriterier.
Transparensens vindar blåser för ett mer jämlikt samhälle byggt på tillit där inget ska sopas under mattan. Låt inte löneområdet bli ett undantag. Förändringen är oundviklig, och omvärlden förväntar sig att vi öppnar upp och möter dem på lika villkor.
/Anita Rae, vd på Jobbland
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.
Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.
”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.
Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.
Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.
Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra
Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.
Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.
Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.
Men jag vet bättre nu.
Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.
”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”
Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.
Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.
Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet
Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.
Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.
En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.
Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.
Nu förstår jag.
Småbarnsföräldrar, I salute you.
/Oskar Eklind
