Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Avskaffa de onödiga vab-intygen

Byråkratin expanderar för att möta behoven hos den växande byråkratin, skrev Oscar Wilde. Citatet har sällan träffat så rätt som i fråga om regeringens vab-intyg. Varje år hanterar förskollärare och lärare omkring 2 miljoner vab-intyg och lägger sammanlagt 68 000 timmar på att dubbelkolla närvarolistor och skicka tillbaka intyg till Försäkringskassan. Systemet bidrar inte, enligt Försäkringskassan, till att de felaktigt uttagna vab-dagarna minskar. Därför måste systemet med vab-intyg avskaffas.
Gustav Fridolin (mp), Jabar Amin (mp) Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den nya skollagen är tydlig med att varje elev har rätt att utvecklas så långt han eller hon kan. Det kräver att Sveriges lärare har de rätta förutsättningarna att planera, genomföra och följa upp sin undervisning och tid att se och möta varje elev. Varje administrativt moment som inte bidrar till att eleverna bättre når kunskapsmålen tar fokus från det viktigaste - att vara med barnen och eleverna, och att ge dem de bästa möjligheterna att lära och utvecklas.

Riksdagens utredningstjänst (RUT), har på uppdrag av Miljöpartiet räknat ut hur mycket tid lärare och förskollärare lägger på att administrera vab-intyg. Resultatet är slående. Under 2010 skrev förskolor under omkring 1,5 miljoner vab-intyg och skolor omkring 0,5 miljoner. Sammanlagt har omkring 2 miljoner intyg skickats in med underskrift från ansvarig förskollärare eller lärare. Räknat på att varje intyg tar två minuter i anspråk tar vab-intygen sammanlagt 68 000 timmar att administrera för Sveriges lärare. Omräknat på helårsanställningar motsvarar administrationen 34 lärare som jobbar heltid med att skriva under avtal till Försäkringskassan i stället för att undervisa i skolan.

Intygen infördes av regeringen 2008 för att minska fusk. Men i dag ser vi tydligt att vab-intygen tar onödig tid från barnen och eleverna och inte heller fyller något syfte i försäkringssystemen. Det finns enligt Försäkringskassan inga belägg för att det påstådda fusket minskar.
Regeringen vill inte avskaffa vab-intygen utan i stället lägga än mer tid på att utreda nya metoder för att minska "fusket". Men trots att ansvariga myndigheter är tydliga med att systemet med vab-intygen inte gör någon skillnad låter regeringen skolans resurser gå till att upprätthålla ett kontrollsystem som inte ger några effekter. Förutom att barn och elever får mindre tid med sina lärare får skolans personal ökade stressnivåer.

Miljöpartiet vill att Sverige avskaffar vab-intygen. De missgynnar skolans huvuduppgift - att skapa goda lärandeförutsättningar och få alla elever att nå kunskapsmålen.  Dessutom vill Miljöpartiet utreda skolans ökade administration. Lärarnas Riksförbund har under 2010 och 2011 genomfört att antal undersökningar för att kartlägga sina medlemmars arbetssituation. Resultaten visar att lärare upplever en ökning av i stort sett alla arbetsuppgifter de senaste fem åren. Dessa är förutom undervisningen också att beställa material, delta i skolans marknadsföring, personlig administration, rätta prov, frånvarorapportering, betygs­katalog eller skriftliga omdömen, individuell utvecklingsplan, utvecklingssamtal, kontakt med föräldrar, dokumentera kränkande behandling och trakasserier, rastvakta etcetera.

En stor del av dessa uppgifter är viktiga för skolan och för elevernas utveckling och måste ligga inom lärarnas ansvarsområden. Men det behövs också en större översyn av skolornas och lärarnas administration. Den studie som Skolverket nu initierar där 8 000 lärare under våren ska föra dagbok över sin arbetstid är en utmärkt början.

Staten, kommunerna, facken och lärar- och skolledarorganisationerna bör gemensamt utreda vilken administration som är verkningsfull och vilka utvärderingsinstrument som skolan ska använda sig av. Sveriges kommuner och landsting har redan ställt sig positiva till en sådan översyn, och skriver på DN debatt den 9 december 2011 att "arbetsgivare och fackliga organisationer tillsammans behöver få en heltäckande bild av hur ett ökat administrativt uppdrag påverkar lärarnas arbete i skolan och elevernas resultat."

Vi behöver komma åt den onödiga administrationen. Steg ett är att avskaffa vab-intygen, som vi redan i dag vet inte fyller någon funktion. Låt oss göra detta omedelbart. Mer tid måste frigöras för lärare att ägna sig åt undervisningen och eleverna. På så sätt får elever störst möjlighet att utvecklas. Det tjänar alla delar av samhället på.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare