Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Avskaffa de onödiga vab-intygen

Byråkratin expanderar för att möta behoven hos den växande byråkratin, skrev Oscar Wilde. Citatet har sällan träffat så rätt som i fråga om regeringens vab-intyg. Varje år hanterar förskollärare och lärare omkring 2 miljoner vab-intyg och lägger sammanlagt 68 000 timmar på att dubbelkolla närvarolistor och skicka tillbaka intyg till Försäkringskassan. Systemet bidrar inte, enligt Försäkringskassan, till att de felaktigt uttagna vab-dagarna minskar. Därför måste systemet med vab-intyg avskaffas.
Gustav Fridolin (mp), Jabar Amin (mp) Publicerad 6 februari 2012, kl 10:09
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den nya skollagen är tydlig med att varje elev har rätt att utvecklas så långt han eller hon kan. Det kräver att Sveriges lärare har de rätta förutsättningarna att planera, genomföra och följa upp sin undervisning och tid att se och möta varje elev. Varje administrativt moment som inte bidrar till att eleverna bättre når kunskapsmålen tar fokus från det viktigaste - att vara med barnen och eleverna, och att ge dem de bästa möjligheterna att lära och utvecklas.

Riksdagens utredningstjänst (RUT), har på uppdrag av Miljöpartiet räknat ut hur mycket tid lärare och förskollärare lägger på att administrera vab-intyg. Resultatet är slående. Under 2010 skrev förskolor under omkring 1,5 miljoner vab-intyg och skolor omkring 0,5 miljoner. Sammanlagt har omkring 2 miljoner intyg skickats in med underskrift från ansvarig förskollärare eller lärare. Räknat på att varje intyg tar två minuter i anspråk tar vab-intygen sammanlagt 68 000 timmar att administrera för Sveriges lärare. Omräknat på helårsanställningar motsvarar administrationen 34 lärare som jobbar heltid med att skriva under avtal till Försäkringskassan i stället för att undervisa i skolan.

Intygen infördes av regeringen 2008 för att minska fusk. Men i dag ser vi tydligt att vab-intygen tar onödig tid från barnen och eleverna och inte heller fyller något syfte i försäkringssystemen. Det finns enligt Försäkringskassan inga belägg för att det påstådda fusket minskar.
Regeringen vill inte avskaffa vab-intygen utan i stället lägga än mer tid på att utreda nya metoder för att minska "fusket". Men trots att ansvariga myndigheter är tydliga med att systemet med vab-intygen inte gör någon skillnad låter regeringen skolans resurser gå till att upprätthålla ett kontrollsystem som inte ger några effekter. Förutom att barn och elever får mindre tid med sina lärare får skolans personal ökade stressnivåer.

Miljöpartiet vill att Sverige avskaffar vab-intygen. De missgynnar skolans huvuduppgift - att skapa goda lärandeförutsättningar och få alla elever att nå kunskapsmålen.  Dessutom vill Miljöpartiet utreda skolans ökade administration. Lärarnas Riksförbund har under 2010 och 2011 genomfört att antal undersökningar för att kartlägga sina medlemmars arbetssituation. Resultaten visar att lärare upplever en ökning av i stort sett alla arbetsuppgifter de senaste fem åren. Dessa är förutom undervisningen också att beställa material, delta i skolans marknadsföring, personlig administration, rätta prov, frånvarorapportering, betygs­katalog eller skriftliga omdömen, individuell utvecklingsplan, utvecklingssamtal, kontakt med föräldrar, dokumentera kränkande behandling och trakasserier, rastvakta etcetera.

En stor del av dessa uppgifter är viktiga för skolan och för elevernas utveckling och måste ligga inom lärarnas ansvarsområden. Men det behövs också en större översyn av skolornas och lärarnas administration. Den studie som Skolverket nu initierar där 8 000 lärare under våren ska föra dagbok över sin arbetstid är en utmärkt början.

Staten, kommunerna, facken och lärar- och skolledarorganisationerna bör gemensamt utreda vilken administration som är verkningsfull och vilka utvärderingsinstrument som skolan ska använda sig av. Sveriges kommuner och landsting har redan ställt sig positiva till en sådan översyn, och skriver på DN debatt den 9 december 2011 att "arbetsgivare och fackliga organisationer tillsammans behöver få en heltäckande bild av hur ett ökat administrativt uppdrag påverkar lärarnas arbete i skolan och elevernas resultat."

Vi behöver komma åt den onödiga administrationen. Steg ett är att avskaffa vab-intygen, som vi redan i dag vet inte fyller någon funktion. Låt oss göra detta omedelbart. Mer tid måste frigöras för lärare att ägna sig åt undervisningen och eleverna. På så sätt får elever störst möjlighet att utvecklas. Det tjänar alla delar av samhället på.

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen