Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Avskaffa de onödiga vab-intygen

Byråkratin expanderar för att möta behoven hos den växande byråkratin, skrev Oscar Wilde. Citatet har sällan träffat så rätt som i fråga om regeringens vab-intyg. Varje år hanterar förskollärare och lärare omkring 2 miljoner vab-intyg och lägger sammanlagt 68 000 timmar på att dubbelkolla närvarolistor och skicka tillbaka intyg till Försäkringskassan. Systemet bidrar inte, enligt Försäkringskassan, till att de felaktigt uttagna vab-dagarna minskar. Därför måste systemet med vab-intyg avskaffas.
Gustav Fridolin (mp), Jabar Amin (mp) Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den nya skollagen är tydlig med att varje elev har rätt att utvecklas så långt han eller hon kan. Det kräver att Sveriges lärare har de rätta förutsättningarna att planera, genomföra och följa upp sin undervisning och tid att se och möta varje elev. Varje administrativt moment som inte bidrar till att eleverna bättre når kunskapsmålen tar fokus från det viktigaste - att vara med barnen och eleverna, och att ge dem de bästa möjligheterna att lära och utvecklas.

Riksdagens utredningstjänst (RUT), har på uppdrag av Miljöpartiet räknat ut hur mycket tid lärare och förskollärare lägger på att administrera vab-intyg. Resultatet är slående. Under 2010 skrev förskolor under omkring 1,5 miljoner vab-intyg och skolor omkring 0,5 miljoner. Sammanlagt har omkring 2 miljoner intyg skickats in med underskrift från ansvarig förskollärare eller lärare. Räknat på att varje intyg tar två minuter i anspråk tar vab-intygen sammanlagt 68 000 timmar att administrera för Sveriges lärare. Omräknat på helårsanställningar motsvarar administrationen 34 lärare som jobbar heltid med att skriva under avtal till Försäkringskassan i stället för att undervisa i skolan.

Intygen infördes av regeringen 2008 för att minska fusk. Men i dag ser vi tydligt att vab-intygen tar onödig tid från barnen och eleverna och inte heller fyller något syfte i försäkringssystemen. Det finns enligt Försäkringskassan inga belägg för att det påstådda fusket minskar.
Regeringen vill inte avskaffa vab-intygen utan i stället lägga än mer tid på att utreda nya metoder för att minska "fusket". Men trots att ansvariga myndigheter är tydliga med att systemet med vab-intygen inte gör någon skillnad låter regeringen skolans resurser gå till att upprätthålla ett kontrollsystem som inte ger några effekter. Förutom att barn och elever får mindre tid med sina lärare får skolans personal ökade stressnivåer.

Miljöpartiet vill att Sverige avskaffar vab-intygen. De missgynnar skolans huvuduppgift - att skapa goda lärandeförutsättningar och få alla elever att nå kunskapsmålen.  Dessutom vill Miljöpartiet utreda skolans ökade administration. Lärarnas Riksförbund har under 2010 och 2011 genomfört att antal undersökningar för att kartlägga sina medlemmars arbetssituation. Resultaten visar att lärare upplever en ökning av i stort sett alla arbetsuppgifter de senaste fem åren. Dessa är förutom undervisningen också att beställa material, delta i skolans marknadsföring, personlig administration, rätta prov, frånvarorapportering, betygs­katalog eller skriftliga omdömen, individuell utvecklingsplan, utvecklingssamtal, kontakt med föräldrar, dokumentera kränkande behandling och trakasserier, rastvakta etcetera.

En stor del av dessa uppgifter är viktiga för skolan och för elevernas utveckling och måste ligga inom lärarnas ansvarsområden. Men det behövs också en större översyn av skolornas och lärarnas administration. Den studie som Skolverket nu initierar där 8 000 lärare under våren ska föra dagbok över sin arbetstid är en utmärkt början.

Staten, kommunerna, facken och lärar- och skolledarorganisationerna bör gemensamt utreda vilken administration som är verkningsfull och vilka utvärderingsinstrument som skolan ska använda sig av. Sveriges kommuner och landsting har redan ställt sig positiva till en sådan översyn, och skriver på DN debatt den 9 december 2011 att "arbetsgivare och fackliga organisationer tillsammans behöver få en heltäckande bild av hur ett ökat administrativt uppdrag påverkar lärarnas arbete i skolan och elevernas resultat."

Vi behöver komma åt den onödiga administrationen. Steg ett är att avskaffa vab-intygen, som vi redan i dag vet inte fyller någon funktion. Låt oss göra detta omedelbart. Mer tid måste frigöras för lärare att ägna sig åt undervisningen och eleverna. På så sätt får elever störst möjlighet att utvecklas. Det tjänar alla delar av samhället på.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag