Kina har blivit bortskämt med ekonomiska framgångar utan att egentligen behöva anstränga sig. För lite tillspetsat: hur svårt är det att sno idéer från utlandet, låta miljontals fattiga medborgare tillverka billiga kopior och sedan exportera iväg grejorna till väst igen?

Trots det har kineserna inte precis varit blygsamma med sina ekonomiska framgångar. 10-11 procents tillväxt årligen har fått kammen att växa på  ledarna i Peking. I väst har vi samtidigt kunnat leva komfortabelt på att köpa de billiga kinesiska prylarna och har dessutom sålt mängder av våra egna produkter till de allt rikare kineserna - tills de lärt sig att kopiera dem också, förstås.

Men nu avskedas allt fler arbetare i de företag som levt på export.  Jag besökte nyligen Shenzhen som för 30 år sedan byggdes upp från ingenting. Staden blev en marknadsekonomisk experimentverkstad när Deng Xiaoping förvandlade Kina från en kommuniststat till ett i allt väsentligt kapitalistisk land.

Utanför en fabrik som en vecka tidigare slutat tillverka sina strykjärn och riskokare hade arga arbetare satt upp protestplakat. Att fabriken hade gått dåligt hade de fattat sedan länge eftersom de haft så lite att göra. Men de har svårt att smälta att chefen bara drog iväg till Hongkong på andra sidan bergen utan att ens betala lönerna. De anställda hade tjänat mellan 800 och 1 200 yuan i månaden (1 yuan =1,20 svenska kronor). Men några jag pratade med hade 20 000-30 000 innestående i retroaktiva pengar efter en arbetsrättslig tvist.

Fabriker i Pärlflodsdeltat runt Kanton läggs ner i en chockerande hastighet. Det finns 55 200 Hongkongägda företag här. Om trenden fortsätter kan 20 procent av dem komma att få slå igen. Många av de anställda som i januari trängdes på tågstationen i Kanton för att åka hem för årets enda besök hos familjen visste inte om det var någon idé att återvända till södra Kina, där de tidigare kunnat välja och vraka mellan jobben på de många fabrikerna.

Minimilönerna hade varit på väg upp. Och de anställda hade kunnat glädja sig åt nya lagar som stärkte både anställningstryggheten och arbetarskyddet. 

Nu fasar ledarna i Peking istället för fler kravaller och gatuprotester.  Kina är visserligen en enpartistat men också en kaotisk och bräcklig jätte. Ledarskapet ägnar mycket tid åt att ängsligt pejla eventuellt missnöje ute i landet, väl medvetna om att beteendet hos många korrumperade lokala makthavare ofta utlöser våldsamma protester.

Sedan årsskiftet har experter och politiker flera gånger öppet slagit fast att antalet "massincidenter" kommer att bli fler. I stället för de tidigare spontana upploppen där myndighetsbyggnader och polisbilar satts i brand, har nu "informella eller 'osynliga' organisationer arrangerat massincidenter med anknytning till kriser bland bönder eller arbetare", skriver en sociologisk forskare vid den kinesiska vetenskapsakademin.

Att regeringen öppet talar om väntande oroligheter innebär inte att man inte är beredd att sätta kraft bakom orden för att stoppa dem. Men efter de senaste tre decenniernas ökande ekonomiska och individuella frihet i Kina finns det ingen väg tillbaka till en diktatur av den typ vi såg under kommunisttiden. Kineserna är mindre lydiga nu - och mer desperata.

För att undvika sociala problem vräker den kinesiska regeringen ut pengar till infrastrukturprojekt, 4 000 miljarder. Mycket riskerar att gå förlorat i ineffektivitetet och korruption ute i provinserna. Men en del av pengarna kommer säkert att skapa nya jobb. 

Samtidigt har partiet tagit på sig enorma reformer. Till exempel billig sjukvård till de många som ställts utan läkarhjälp i marknadsekonomins Kina. En operation kostar tiotusentals kronor vilket har lett till att många fattiga dör i sjukdomar som kunnat botas med ett kirurgiskt ingrepp. 

Man har också infört skattbefrielse för alla som tjänar upp till 2 000 yuan i månaden, det vill säga det stora flertalet kineser utanför storstäderna. Allt i förhoppningen att de ska konsumera mer.

Jag träffar nationalekonomen Christer Ljungwall, som sedan många år forskat på Pekings universitet. Han säger att ledningen nog kan hålla på så där ett tag. Men om den globala återhämtningen dröjer och orderna fortfarande inte börjar strömma in till exportföretagen, blir det riktig kris.  Redan om den kinesiska tillväxten sjunker till 6-7 procent så förvärras den världsomfattande krisen. För världen - inte minst USA - har vant sig vid att kunna låna pengar ur de välfyllda kinesiska kassakistorna.

Så räkna inte med att kineserna just nu går in och köper krisdrabbade företag i väst, även om de får dem till vrakpris. Dels på grund av den osäkra framtiden. Dels för att kinesiska ekonomer vet att de inte är särskilt bra på att bedöma utländska organisationer och att det inte är någon lek att gå in och ta över dem.

Den kinesiska ledarstilen brukar bli ett problem när man ska smälta samman organisationer. En kinesisk chef detaljstyr. Han eller hon förväntar sig att bli snabbt åtlydd och aldrig ifrågasatt. En god vän som var chef på ett utländskt företag här i Kina sa upp sig sedan han fått en kinesisk chef ovanför sig: plötsligt deltog min vän inte längre i några diskussioner och ansågs inte betrodd med egen beslutanderätt. Kinesiska chefer tolererar dessutom inte att det begås fel. Och det finns en lomhördhet eller direkt likgiltighet för folk som inte mår bra.

Jag är säkert fördomsfull. Men många av synpunkterna har jag hämtat från kineser som bekänner att de hellre jobbar i västerländska företag.

I december sjönk Kinas import med en femtedel så just nu kan inte svenska företag hoppas på att kineserna ska köpa de varor de inte längre kan sälja i Europa eller USA. Däremot våras det för företag som håller sig framme när den kinesiska staten satsar på infrastrukturen, Atlas Copco, Ericsson, Scania och SKF.

En del av statens hjälpbiljoner ska dessutom gå till innovationer. Bra idé. För det är hög tid för Kina att komma med egna uppfinningar och sluta leva på vad västvärlden utvecklat. Då måste nog chefen låta den anställde misslyckas ibland för att lyckas hitta något nytt och eget.