Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att möta anställda i kris

Att sitta med vid förhandlingar där medlemmars liv kraschar på grund av en omorganisation är ingenting man förbereds på som förtroendevald. Kris- och sorgehantering borde ingå i de fackliga grundutbildningarna, skriver Dimce Storm, klubbordförande på Stampen Media.  
Publicerad
Colourbox
Mycket får man lära sig på de fackliga utbildningarna. Men inte att möta människor i kris, skriver Dimce Storm. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den fackliga vägen för mig började några år innan jag blev vald till klubbordförande. Det var av en slump som jag tackade ja till uppdraget som valberedare och det som gjorde att jag fick insikt i det viktiga fackliga arbete som de förtroendevalda utförde på vår arbetsplats. Uppdraget var att hitta personer bland våra medlemmar som ville vara med och göra skillnad, vara med och påverka på arbetsplatsen.

Mediabranschen som jag är anställd i sedan 1992 har gjort att jag fått möjlighet att jobba inom två områden: Redaktionellt och kommersiellt. Karriären började som programledare för radionätverket som då hette då Radio Rix och sedan ändrade namn till Rix FM. Detta hände när den tidningsägda gruppen Svensk Radio Utveckling ”SRU” gick ihop med Jan Stenbäcks ägda radiobolag Z-radio.

Det var i slutet av den eran som jag för första gången fick komma i kontakt med vad en omorganisation innebar för mig som anställd. Redaktionen lades ner i Göteborg och flyttades till Stockholm. Jag tackade nej till den flytten och i med det blev jag övertalig i verksamheten, men återanställdes senare.
 

Tillbaka till inledningen. Det var med glädje jag tog mig ann uppdraget som valberedare inom klubben på dåtidens klubb för Göteborgs-Posten. I dag är vi en riksklubb för Stampen Media som går starkt i den digitala omställningen. En omställning för många som varit vana att arbeta på ett sätt fick nu tänka annorlunda. Papperstidningen hade ju funnits i över 150 år och nu förändrades omvärlden och det gällde att ställa om sig.

Som krydda på moset fick jag vara med fackligt och uppleva Sveriges största företagsrekonstruktion som drabbade många av våra medlemmar  inom samtliga fackliga områden.

Det jag fick vara med om under den här perioden förändrade även mig som människa. Det som drev mig framåt var viljan att göra skillnad och hjälpa mina medlemmar och försöka vara med och påverka företaget att fatta bra beslut som gjorde att vi kunde hitta framkomliga sätt att arbeta i framtiden. Vi som tidning hade en produkt som både prenumeranter och annonsörer var intresserade av och ville vara en del av. Detta gjorde att vår dåvarande koncern-vd lyckades vända skutan som höll på att sjunka till i dag med hjälp av vår nuvarande vd lyckats skapa en hållbar framtid för oss inom tidningsbranschen.

Utmaningarna som klubbordförande under dessa år, där vi förhandlade stup i kvarten tog mycket kraft. För mig handlade det om att få medlemmar att landa så bra som möjligt vid en övertalighet och förhandla fram bra uppsägningsavtal. De berörda var inte bara mina medlemmar i klubben, detta var även mina arbetskamrater som jag tillbringat många timmar med på jobbet.

Det var ingen som berättade för mig när jag tackade ja till uppdraget som klubbordförande att jag skulle få sitta med vuxna människor som kände sig förkrossade över att de förlorat sina arbeten och upplevde att deras liv hade kraschat på grund av en omorganisation. Människor som hamnade i kris helt plötsligt. Allt detta skulle jag få i knät och vara stöttande i deras sorgearbete och samtidigt förhandla för dem på bästa sätt så att de fick en så bra exit som möjligt.

Att möta människor i kris fanns inte i den fackliga grundutbildningen eller i någon annan kurs efter det. Jag hade önskat att man var mer förberedd för denna typ av utmaningar oavsett om man har en klubb i ett företag som det går bra för eller inte. Det kommer alltid en omorganisation i ett företag och den kommer alltid innan sommaren eller innan jul enligt min erfarenhet.

Hade jag haft mer kunskap och mer förberedd så hade jag kanske känt mig tryggare och kanske förstått vad denna typ av förändring innebär för en människa. 

Som sammanfattning kan jag säga att min upplevelse är att det gick bra för de flesta och jag känner mig stolt att ha gjort det jag har kunna göra utefter de förutsättningar jag hade för uppdraget och situationen för många av våra medlemmar.

Livet som klubbordförande är utmanande och varierande där man som mantra ska tänka på medlemmarnas bästa och samtidigt det bästa för företaget. Så att det ett finns jobb att gå till även om konsekvensen blir att man blir färre på ett företag.

Skilj alltid på hattarna som förtroendevald och som medarbetare i ditt uppdrag som förtroendevald! Då är du både professionell och skapar förtroende i ditt uppdrag har byggt upp din integritet. Det är det som gör dig till en bra förtroendevald.

/Dimce Storm,  Klubbordförande Stampen Media AB – Unionen riksklubb.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag

Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping

Debatt

Debatt: Försäkringskassans avslag tar inte bort problemet – det bara flyttas

När Försäkringskassan säger nej till ersättning försvinner inte behoven – bara stödet. Resultatet blir att sjuka människor faller mellan systemen och att kostnaderna vältras över på kommuner och vård, medan individens liv rasar i fritt fall, skriver Lena Hallonlöf.
Lena Hallonlöf Publicerad 2 juni 2026, kl 09:15
Försäkringskassan nekar sjukersättning
Försäkringskassan har skapat ett dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning, skriver Lena Hallonlöf. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Försäkringskassans ska skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Du och jag betalar in till denna försäkring genom att betala skatt, i tron om att den fungerar. Men för många blir kontakten med myndigheten en chock. De möts av ett system med allvarliga brister, nekas ersättning när de blir sjuka och hamnar i en nedåtgående spiral ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. 

När Försäkringskassan ger avslag betyder det inte att problemet försvinner. Det betyder bara att man belastar andra system inom bland annat vården och kommunerna då en del personer hamnar utanför systemet.

Så hur ser verkligheten ut? 

Lena Hallonlöf

Försäkringskassan har kritiserats av flera instanser. Bland annat för att de tolkar lagstiftningen för snävt i linje med praxis och styrning. Det skapar en enorm frustration för individen, läkare, vården, familjer, och advokater. Många hamnar även i ett glapp mellan olika system. Man anses för frisk för att få stöd, men är för sjuk för att kunna söka och få ett jobb. 

Problematiken med att behöva stå till arbetsmarknadens förfogande trots att man är sjuk för att skydda sin sjukpenningsgrundande inkomst är en juridisk paradox. Att få motsägelsefulla krav från två olika myndigheter, såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skapar en enorm stress.

Att ge avslag betyder inte att problemet försvinner

Myndigheten har även fått anmärkningar om rättsliga brister i beslut om återkrav angående sjukpenning och föräldrapenning. Och att handläggningstiderna är för långa.

Här kommer ett exempel på hur det kan slå. Namnet är fiktivt men inte situationen. 

Tänk dig en ensamstående mamma (vi kan kalla henne Åsa) med två barn som efter fem års heltidssjukskrivning plötsligt kastas ut ur systemet. Hon får ingen sjukpenning under tiden som FK ser över hennes begäran av omprövning och ingen sjukpenning när ärendet går vidare till förvaltningsrätten. 

Att få ett slutgiltigt beslut kan ta flera månader. Samtidigt kräver Försäkringskassan att hon ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att söka jobb på heltid för att få behålla sin SGI. Åsa upptäcker då att hon inte kvalificerar för a-kassa även om hon troget betalat in till den då han varit sjukskriven. Hon blir erbjuden Aktivitetsstöd, via Arbetsförmedlingen, som är på en mycket låg ekonomisk nivå.

Under de kommande månaderna försämras Åsas hälsa på grund av den ekonomiska pressen. Elen stängs av, och hon orkar inte öppna Kivra för att betala räkningarna. För att betala för mat så tar hon ett snabblån med hög ränta. ”Hur hamnade jag här?” tänker hon nästan dagligen. Denna berättelse är mycket vanligare än vi tror i dagens Sverige. 

Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem för att notera begränsningarna i vardagen?

Även Justitieombudsmannen har riktat kritik mot FK för brister i utredningar. Ett mycket vanligt och återkommande standardsvar när det blir avslag är exempelvis att ”det saknas objektiva fynd” av läkaren. Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem en hel dag för att notera begränsningarna i vardagen? 

Ytterligare ett exempel på hur det ofta blir, utifrån mina erfarenheter: 

Ove har varit sjukskriven för utmattning och depression.  Ett standardsvar kan då vara:

”Försäkringskassan bedömer att dina besvär inte är så omfattande att du inte skulle klara av ett lättare och mindre stressigt arbete. Sådana arbeten finns till exempel inom yrkesgruppen: ekonomi, värdering och administration.  Arbetsuppgifterna har fasta ramar och utförs i strukturerade sammanhang.”

Ove får förslag om att arbeta med ekonomi då det är förutsägbart. Man tar ingen hänsyn till att Ove aldrig har arbetat med ekonomi förut och att han inte har kraft att gå en utbildning. Man kan fråga sig om det är rättssäkert att många individer får samma standardsvar utan att man tagit hänsyn till personens utbildning, cv och förutsättningar? 

Myndigheten har enligt lag ett samordningsansvar i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det innebär bland annat att de ska utreda behovet av rehabilitering och samverka med andra aktörer. 

Men det fungerar inte i praktiken. Varför? 

Det beror på sättet systemet är konstruerat. Handläggare träffar oftast inte personen direkt utan tar beslut på skriftliga underlag. 

Visst kan handläggarna luta sig mot interna jurister och medicinskt kunniga personer, men dessa personer anser jag omöjligt kan vara objektiva. Att man även tittar på saker ur ett juridiskt perspektiv gör att fokus skiftas från själva sjukdomen till att se om den passar in i lagens formuleringar.

Handläggare ska tolka avancerade läkarutlåtanden. Och när FK avfärdar läkares kliniska bedömningar av symptom som inte syns på ett provsvar (till exempel vid utmattningssyndrom eller smärta) så underminerar de en hel profession. 

Läkare lägger enormt mycket tid på att komplettera intyg som FK ändå underkänner. Detta skapar en resursförlust för hela sjukvården. 

Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning

FK har skapat ett juridiskt dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning. Läkarens sjukintyg väger tungt men läkare har inte en juridisk utbildning. Systemet är tänkt att vara rättssäkert och likvärdigt, men i praktiken kräver det en nivå av precision som många – både patienter och läkare – inte har rimliga förutsättningar att leverera. 

Läkare är utbildade i att diagnostisera och behandla – inte i att formulera sig enligt de juridiska kriterier som styr sjukpenningen. Trots att man är sjuk förväntas man samordna läkare, förstå beslut, formulera juridiska invändningar och begära omprövning. Även personer som har flera utlåtande från olika läkare blir ibland nekade sjukpenning. 

I slutändan styrs FK av regleringsbrev från regeringen. Om målet är att sänka sjuktalen så prioriteras inte rehabiliterande insatser för återgång i arbete. Kostnader flyttas från staten till kommunerna. Detta gynnar inte någon i slutändan.

Hur är det möjligt att man inom politiken inte behöver använda sig av konsekvensanalyser och tänka långsiktigt? Hur bristfälliga och rättsosäkra beslut kostar samhället mer pengar i slutändan? 

I framtiden vill jag se mer rättssäkra bedömningar, tillfällig ersättning under omprövning, och att SGI skyddas automatiskt under omprövning.

Jag önskar också att myndigheter samarbetar, bättre dialog med behandlade läkare och patient, starkare rehabiliteringsfokus och kortare handläggningstider.

Sist vill jag ha krav på individuella motiveringar och större vikt vid behandlande läkares bedömning. 

Frågan är inte om vi har råd att reformera Försäkringskassan – utan om vi har råd att låta bli.

/Lena Hallonlöf