Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att möta anställda i kris

Att sitta med vid förhandlingar där medlemmars liv kraschar på grund av en omorganisation är ingenting man förbereds på som förtroendevald. Kris- och sorgehantering borde ingå i de fackliga grundutbildningarna, skriver Dimce Storm, klubbordförande på Stampen Media.  
Publicerad
Colourbox
Mycket får man lära sig på de fackliga utbildningarna. Men inte att möta människor i kris, skriver Dimce Storm. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den fackliga vägen för mig började några år innan jag blev vald till klubbordförande. Det var av en slump som jag tackade ja till uppdraget som valberedare och det som gjorde att jag fick insikt i det viktiga fackliga arbete som de förtroendevalda utförde på vår arbetsplats. Uppdraget var att hitta personer bland våra medlemmar som ville vara med och göra skillnad, vara med och påverka på arbetsplatsen.

Mediabranschen som jag är anställd i sedan 1992 har gjort att jag fått möjlighet att jobba inom två områden: Redaktionellt och kommersiellt. Karriären började som programledare för radionätverket som då hette då Radio Rix och sedan ändrade namn till Rix FM. Detta hände när den tidningsägda gruppen Svensk Radio Utveckling ”SRU” gick ihop med Jan Stenbäcks ägda radiobolag Z-radio.

Det var i slutet av den eran som jag för första gången fick komma i kontakt med vad en omorganisation innebar för mig som anställd. Redaktionen lades ner i Göteborg och flyttades till Stockholm. Jag tackade nej till den flytten och i med det blev jag övertalig i verksamheten, men återanställdes senare.
 

Tillbaka till inledningen. Det var med glädje jag tog mig ann uppdraget som valberedare inom klubben på dåtidens klubb för Göteborgs-Posten. I dag är vi en riksklubb för Stampen Media som går starkt i den digitala omställningen. En omställning för många som varit vana att arbeta på ett sätt fick nu tänka annorlunda. Papperstidningen hade ju funnits i över 150 år och nu förändrades omvärlden och det gällde att ställa om sig.

Som krydda på moset fick jag vara med fackligt och uppleva Sveriges största företagsrekonstruktion som drabbade många av våra medlemmar  inom samtliga fackliga områden.

Det jag fick vara med om under den här perioden förändrade även mig som människa. Det som drev mig framåt var viljan att göra skillnad och hjälpa mina medlemmar och försöka vara med och påverka företaget att fatta bra beslut som gjorde att vi kunde hitta framkomliga sätt att arbeta i framtiden. Vi som tidning hade en produkt som både prenumeranter och annonsörer var intresserade av och ville vara en del av. Detta gjorde att vår dåvarande koncern-vd lyckades vända skutan som höll på att sjunka till i dag med hjälp av vår nuvarande vd lyckats skapa en hållbar framtid för oss inom tidningsbranschen.

Utmaningarna som klubbordförande under dessa år, där vi förhandlade stup i kvarten tog mycket kraft. För mig handlade det om att få medlemmar att landa så bra som möjligt vid en övertalighet och förhandla fram bra uppsägningsavtal. De berörda var inte bara mina medlemmar i klubben, detta var även mina arbetskamrater som jag tillbringat många timmar med på jobbet.

Det var ingen som berättade för mig när jag tackade ja till uppdraget som klubbordförande att jag skulle få sitta med vuxna människor som kände sig förkrossade över att de förlorat sina arbeten och upplevde att deras liv hade kraschat på grund av en omorganisation. Människor som hamnade i kris helt plötsligt. Allt detta skulle jag få i knät och vara stöttande i deras sorgearbete och samtidigt förhandla för dem på bästa sätt så att de fick en så bra exit som möjligt.

Att möta människor i kris fanns inte i den fackliga grundutbildningen eller i någon annan kurs efter det. Jag hade önskat att man var mer förberedd för denna typ av utmaningar oavsett om man har en klubb i ett företag som det går bra för eller inte. Det kommer alltid en omorganisation i ett företag och den kommer alltid innan sommaren eller innan jul enligt min erfarenhet.

Hade jag haft mer kunskap och mer förberedd så hade jag kanske känt mig tryggare och kanske förstått vad denna typ av förändring innebär för en människa. 

Som sammanfattning kan jag säga att min upplevelse är att det gick bra för de flesta och jag känner mig stolt att ha gjort det jag har kunna göra utefter de förutsättningar jag hade för uppdraget och situationen för många av våra medlemmar.

Livet som klubbordförande är utmanande och varierande där man som mantra ska tänka på medlemmarnas bästa och samtidigt det bästa för företaget. Så att det ett finns jobb att gå till även om konsekvensen blir att man blir färre på ett företag.

Skilj alltid på hattarna som förtroendevald och som medarbetare i ditt uppdrag som förtroendevald! Då är du både professionell och skapar förtroende i ditt uppdrag har byggt upp din integritet. Det är det som gör dig till en bra förtroendevald.

/Dimce Storm,  Klubbordförande Stampen Media AB – Unionen riksklubb.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag har rätt att få finnas

Jag kan inte arbeta heltid, men det betyder inte att jag är mindre värd. Människor som är sjuka eller har en funktionsnedsättning beskrivs som ett problem. Därför vill jag påminna om en sak: Vi har alla rätt att få finnas, skriver Carolina Alexandrou.
Carolina Alexandrou Publicerad 15 september 2026, kl 05:59
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning, skriver Caroline Alexandrou. Stina Stjernkvist/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det som pågår i Sverige egentligen?  

I dag ser vi en sönderslamsad välfärd. Att bo i Sverige i dag handlar inte om att leva, det handlar om att överleva, om man inte råkar vara bemedlad. För Sverige tar inte hand om de som befinner sig på botten. Tvärtom. Råkar du bli sjuk, vara funktionsnedsatt eller annat som gör att du inte kan “bidra”, blir du ignorerad. Du slängs till vargarna. 

Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning. Jag lever på sjukersättning på 50 procent eftersom jag inte kan arbeta heltid. Resterande halvan är CSN-bidrag då jag studerar. Innan var jag arbetslös, men fann det svårt att hitta ett anpassat arbete på halvtid, och min sius från Arbetsförmedlingen (särskilt introduktions och uppföljningsstöd) var knappast till någon hjälp. 

Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne

I ett samhälle där alla förväntas fungera på 100 procent är det svårt för mig att hitta ett arbete utifrån mina egna förutsättningar. Så jag valde att studera i hopp om att en examen ska leda till anställning. Men pengarna från CSN räcker inte långt. 

Och ersättningarna från Försäkringskassan är väldigt låga, och det är knappt att det går runt. Medan politikerna tjatar om arbetslinjen och att alla minsann ska bidra och göra “rätt för sig”, så struntar man i dem som av olika anledningar inte kan arbeta, eller de som vill arbeta men inte får chansen.

Istället pratas det om bidragsfusk och att alla som lever på bidrag och olika ersättningar skulle vara kriminella och staplar bidrag på bidrag. Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne, men det gör jag inte, för det har jag inte råd med. 

I media pratar politikerna om att vi arbetslösa antingen är kriminella eller så nämns vi inte alls. Som om vi inte existerade

Den lilla ersättningen jag har räcker knappt till att betala alla räkningar. Det handlar om överlevnad. Är du sjuk, funktionsnedsatt eller av någon anledning inte kan arbeta, eller inte får chansen, blir du misstänkliggjord och förlorar din plats i samhället. 

Fortsätter det i denna takt så lär vi snart se vanliga arbetare och barnfamiljer bli bostadslösa och stå vid ruinens brant. Vad kan rädda oss? kanske återinförandet av fattigstugan.

Hjälp folk i stället för att stampa på dem. 

Därför skriver jag denna text. För att berätta att jag har rätt att få finnas lika mycket som någon annan. Vi har rätt att få finnas, oavsett funktionsförmåga.

/Carolina Alexandrou

Debatt

Debatt: Sveriges företagare måste kräva billig el

Sveriges mineraler kan bara brytas och förädlas lönsamt med billig el. Nu är vi en batteribank för andras expansion. Ett datacenter i en svensk glesbygd tillför landet lika lite som vilken råvarugruva som helst om vinsterna flyttas utomlands.
Rickard Eriksson Publicerad 11 september 2026, kl 10:16
Elpriser
Sverige måste behandla el som en strategisk resurs. Prioritera svenskägd förädlande industri som stålverk och pappersbruk framför utländska serverhallar, skriver Rickard Eriksson, som grundade 2000-talets stora sociala plattform LunarStorm. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På söndag går Sverige till val. Medan politikerna tiger säljs vår billiga el ut till amerikanska techjättars serverhallar och raderar den svenska industrins konkurrenskraft. Samtidigt riskerar ni företagsledare att förstöra er egen kompetensförsörjning när ni använder AI som en ursäkt för att sluta anställa juniorer.

Strax före valet ekar tystnaden om vår tids största industriskifte. De stora partierna blundar när Sverige förvandlas till en råvarukoloni. Vår råvara är el, kyla och mark. Vi skänker bort detta till utländska techjättar som bygger enorma datacenter. Anläggningarna i Gästrikland drar redan nästan lika mycket ström som hela Gävle. Nu har nätbolaget ansökt om ytterligare 600 megawatt för området. Det motsvarar hela länets förbrukning. Förädlingen sker i Kalifornien. Kvar i Sverige blir några få vaktmästarjobb och permanent högre elräkningar för alla andra.

Anläggningarna i Gästrikland drar redan nästan lika mycket ström som hela Gävle

I vintras öppnades den nya kraftledningen Aurora Line till Finland. I januari mer än fyrdubblades elpriset i norra Sverige jämfört med snittet året innan. Samtidigt exporterade vi över 1,2 terawattimmar till Finland. Nu planeras nästa ledning. Orsaken är tydlig. Google investerar 13 miljarder euro i finska datacenter och köper kärnkraftsel från Lovisa i 22 år framåt. När de finska hallarna slukar el sugs billig svensk vattenkraft över gränsen. Den svenska industrin får betala notan för att amerikanska aktieägare ska maximera sina vinster.

Sveriges mineraler kan bara brytas och förädlas lönsamt med billig el. När elpriset drivs upp raderas vår historiska fördel. Vi blir i stället en batteribank för andras expansion. Ett datacenter i en svensk glesbygd tillför landet lika lite som vilken råvarugruva som helst om vinsterna flyttas utomlands.

Villkora varje ny datacenteretablering

Innan vallokalerna stänger kräver jag svar följande punkter.

Ett: Behandla elen som en strategisk resurs. Prioritera svenskägd förädlande industri som stålverk och pappersbruk framför utländska serverhallar. Stoppa nya exportledningar tills effekten på svenska priser är utredd och kompenserad. Sluta sälja vår konkurrenskraft på rea.

Två: Villkora varje ny datacenteretablering. Reservera beräkningskraft för svensk forskning och svenska företag. Jobb och skatt ska stanna i Sverige. Dataskyddet måste också säkras så att vi inte skickar känslig bolagsinformation rakt in i amerikanska moln.

Sverige får inte bli en råvarukoloni för billig AI. Företagare och politiker måste agera nu.

Rickard Eriksson, grundare av LunarStorm och Nischad Utbildning

Debatt

Debatt: Att må dåligt ska inte kosta allt

I Sverige ska ingen behöva välja mellan mat och medicin. Ändå är det vardag för många människor med psykisk ohälsa, skriver Conny Allaskog, Rickard Bracken och Kristina Båth Sågänger.
Conny Allaskog Publicerad 8 september 2026, kl 09:16
Depression och ekonomi
Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord, skriver Conny Allaskog, Rickard Bracken och Kristina Båth Sågänger. Foto: Janerik Henriksson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samtidigt som politiken lyfter psykisk hälsa som en prioriterad fråga har de ekonomiska trygghetssystemen urholkats – med följden att människor inte bara pressas in i fattigdom, utan också längre bort från arbetsmarknaden. Nu kräver tre organisationer som arbetar med psykisk ohälsa att regeringen agerar.

Kristina Båth Sågänger
Kristina Båth Sågänger

Den som vill förstå allvaret behöver bara titta på siffrorna i RSMH rapport Mat eller medicin. Var tredje person med psykisk ohälsa har under det senaste året avstått från nödvändiga läkemedel av ekonomiska skäl. Nästan hälften har inte haft råd att köpa mat. En av fyra har avstått från att söka vård eftersom pengarna inte räckt till. Sju av tio har behövt låna pengar av familj eller vänner för att klara vardagen.

Bakom siffrorna finns människor som ställs inför orimliga val: medicin eller mat. Hyra eller social gemenskap. Vård eller andra nödvändiga utgifter. Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar. Det handlar om människor vars ohälsa sammanfaller med ett trygghetssystem som inte längre ger trygghet.

Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar

Sambandet mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa är sedan länge välkänt och går inte bara åt ett håll. Det är inte bara psykisk ohälsa som leder till ekonomiska problem. Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord.

Conny Allaskog
Conny Allaskog

Socialstyrelsens statistik visar exempelvis att personer som får ekonomiskt bistånd löper en kraftigt förhöjd risk för självmord jämfört med övriga befolkningen. Ändå behandlas detta ofta som separata frågor i den politiska debatten. Psykisk ohälsa diskuteras i termer av vårdköer och behandlingar, medan ekonomisk utsatthet reduceras till arbetsmarknads- eller socialpolitik. Men i människors vardag går dessa frågor inte att skilja åt.

När ekonomin rasar försämras också möjligheterna att återhämta sig. För den som redan kämpar med psykisk ohälsa kan oron över hyran, elräkningen eller nästa matinköp vara det som gör en svår situation ohållbar. Det ser vi tydligt bland de målgrupper våra organisationer möter. Mind vittnar exempelvis om att ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje. Det handlar om människor som riskerar att förlora sina hem, som inte vet hur nästa räkning ska betalas eller som ser skulderna växa utan någon väg ut. Detta är inte bara en fråga om ekonomi. Det blir för många en fråga om liv och död.

Ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje

Under lång tid har sjuk- och aktivitetsersättningen urholkats. En ny granskning från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) visar att sjukersättningen successivt har tappat sin roll som ett faktiskt inkomstskydd. När skyddet försämras över tid får det i praktiken stora konsekvenser för människor som är långvarigt sjuka, som steg för steg får allt sämre ekonomiska förutsättningar att klara sin vardag. Samtidigt har levnadskostnaderna för mat, boende och andra nödvändigheter ökat kraftigt, vilket ytterligare urholkar ekonomin för den som står utanför arbetsmarknaden på grund av sjukdom.

Rickard Bracken
Rickard Bracken

Detta är inte bara en fråga om individens ekonomi, utan om hur välfärdssystemet faktiskt fungerar i praktiken. När människor inte har råd med behandling, mediciner eller grundläggande levnadsomkostnader försvåras både återhämtning och möjligheten att återgå i arbete eller studier – vilket i förlängningen också innebär att ett svagare skyddsnät riskerar att motverka sitt eget syfte.

Därför kräver våra organisationer två konkreta åtgärder:

För det första måste sjuk- och aktivitetsersättningen samt det ekonomiska biståndet höjas och indexeras så att de följer löneutvecklingen i samhället. Ingen ska bli fattigare för varje år som går därför att man har en psykisk ohälsa.

För det andra måste regeringen tillsätta en utredning om hur de senaste decenniernas förändringar i de ekonomiska trygghetssystemen påverkar personer med psykisk ohälsa.

Kunskapen om sambanden mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa har blivit mer robust under de senaste åren och det råder inte någon tvekan om detta faktum. Det som saknas är politiska beslut som utgår från den verkligheten. Ytterst handlar detta om vilket samhälle vi vill ha. Vi hoppas på ett samhälle där trygghetssystemen faktiskt gör det de är tänkta att göra – ger trygghet när livet är som svårast. Att må dåligt ska inte behöva kosta allt.

/Conny Allaskog, ordförande, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH)

Rickard Bracken, generalsekreterare, MIND

Kristina Båth Sågänger, ordförande, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)