Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivarna tar inte sitt ansvar!

Tänker arbetsgivarna abdikera? Det är en fråga som måste ställas vid en granskning av Svenskt Näringslivs ståndpunkter.
Cecilia Fahlberg Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Arbetsgivarförbunden verkar vara på väg att kliva av sin roll som ansvarstagande parter på arbetsmarknaden. Noll - både i procent och kronor - i de centrala löneavtalen och fritt fram för att man på varje företag ska kunna försämra anställningsvillkoren. Det är det som Teknikföretagen, Almega och andra viktiga arbetsgivarförbund säger att de vill ha. Inte bara 2010 utan även kommande år. Det är att abdikera från sin roll som ansvarstagande part, och därmed även från den svenska partsmodell som under årtionden framgångsrikt har byggt tillväxt, välfärd och en väl fungerande arbetsmarknad. En modell som innebär att fackförbund och arbetsgivarorganisationer genom kollektivavtal sätter normen för löner och anställningsvillkor i de olika branscherna.

Vi begär 2,6 procents löneökning i de centrala avtalen. Det är både möjligt och rimligt. Konjunkturinstitutet varnar för att uteblivna eller låga löneökningar leder till sämre köpkraft, mindre fart i samhällsekonomin och risk för fler arbetslösa. När vi har granskat de tjugofem största företagen ser vi att de allra flesta av dem även under krisåret 2009 gjorde goda och ibland även förbättrade resultat. Klubbarnas bedömningar inför det närmaste året visar att det pekar uppåt i de allra flesta branscherna - export, försäljning och vinster kommer att öka även i företag som har hård konkurrens från utlandet. Det finns alltså utrymme i företagen för höjda löner och förbättrade arbetsvillkor, i form av mer kompetensutveckling och jämställda löner för dem som arbetar ihop vinsterna.

Att inte vilja träffa avtal som innehåller löneökning för branschen - det är att inte ta ansvar för en väl fungerande arbetsmarknad. Det är att istället att låta mindre lönsamma företag - eller i hög grad lönsamma som styrs från andra sidan jordklotet - få konkurrensfördelar genom lägre löner och försämrade anställningsvillkor.

Nej, det som framstår som en abdikation rymmer i själva verket en annan verklighet. Det handlar om att arbetsgivarna ser en möjlighet att flytta fram sina positioner. Deras ambition är att öka sin egen makt.

När vi frågat klubbarna om deras erfarenheter är svaret entydigt: Om inte det centrala avtalet anger löneutrymmet kommer klubbarna i kraftigt underläge. Många medlemmar skulle bli helt utan berättigad löneökning. Det skulle bli alltför lätt för arbetsgivare att bara säga nej. På de arbetsplatser där medlemmarna inte har fackliga företrädare blir det helt skrivet i stjärnorna om det blir några lönehöjningar överhuvudtaget.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA