Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivarna tar inte sitt ansvar!

Tänker arbetsgivarna abdikera? Det är en fråga som måste ställas vid en granskning av Svenskt Näringslivs ståndpunkter.
Cecilia Fahlberg Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Arbetsgivarförbunden verkar vara på väg att kliva av sin roll som ansvarstagande parter på arbetsmarknaden. Noll - både i procent och kronor - i de centrala löneavtalen och fritt fram för att man på varje företag ska kunna försämra anställningsvillkoren. Det är det som Teknikföretagen, Almega och andra viktiga arbetsgivarförbund säger att de vill ha. Inte bara 2010 utan även kommande år. Det är att abdikera från sin roll som ansvarstagande part, och därmed även från den svenska partsmodell som under årtionden framgångsrikt har byggt tillväxt, välfärd och en väl fungerande arbetsmarknad. En modell som innebär att fackförbund och arbetsgivarorganisationer genom kollektivavtal sätter normen för löner och anställningsvillkor i de olika branscherna.

Vi begär 2,6 procents löneökning i de centrala avtalen. Det är både möjligt och rimligt. Konjunkturinstitutet varnar för att uteblivna eller låga löneökningar leder till sämre köpkraft, mindre fart i samhällsekonomin och risk för fler arbetslösa. När vi har granskat de tjugofem största företagen ser vi att de allra flesta av dem även under krisåret 2009 gjorde goda och ibland även förbättrade resultat. Klubbarnas bedömningar inför det närmaste året visar att det pekar uppåt i de allra flesta branscherna - export, försäljning och vinster kommer att öka även i företag som har hård konkurrens från utlandet. Det finns alltså utrymme i företagen för höjda löner och förbättrade arbetsvillkor, i form av mer kompetensutveckling och jämställda löner för dem som arbetar ihop vinsterna.

Att inte vilja träffa avtal som innehåller löneökning för branschen - det är att inte ta ansvar för en väl fungerande arbetsmarknad. Det är att istället att låta mindre lönsamma företag - eller i hög grad lönsamma som styrs från andra sidan jordklotet - få konkurrensfördelar genom lägre löner och försämrade anställningsvillkor.

Nej, det som framstår som en abdikation rymmer i själva verket en annan verklighet. Det handlar om att arbetsgivarna ser en möjlighet att flytta fram sina positioner. Deras ambition är att öka sin egen makt.

När vi frågat klubbarna om deras erfarenheter är svaret entydigt: Om inte det centrala avtalet anger löneutrymmet kommer klubbarna i kraftigt underläge. Många medlemmar skulle bli helt utan berättigad löneökning. Det skulle bli alltför lätt för arbetsgivare att bara säga nej. På de arbetsplatser där medlemmarna inte har fackliga företrädare blir det helt skrivet i stjärnorna om det blir några lönehöjningar överhuvudtaget.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.