Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi är inte passé vid 43

Arbetslöshet är inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Det är dags för politikerna att vakna, skriver Ann Björklund.
Publicerad
Små trägubbar står i grupp
Det är dags för politikerna att vidta åtgärder för att minska åldersdiskriminering och ålderism på svensk arbetsmarknad, skriver Ann Björklund. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.

Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?

Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?

Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet

För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?

Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.

Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige.  Jag tänker inte vara tyst nu heller.

I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.

Ge alla generationer en chans att bidra

Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.

Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.

Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?

/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Risk för mobbning när debatten är hård

En samhällsdebatt som delar in människor i "vi" och "dem" riskerar att följa med in på arbetsplatserna. Vi måste alla ta vårt ansvar att motverka polarisering av människor, skriver Oscar Fredriksson och Stefan Blomberg.
Stefan Blomberg Publicerad 3 mars 2026, kl 09:15
Sprickor i marken
En polariserande samhällsdebatt kommer att påverka hur vi pratar med varandra på arbetsplatsen, skriver Stefan Blomberg och Oscar Fredriksson.

Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Polariseringen i samhällsdebatten håller på att normalisera ett klimat där förenklingar, överdrifter och personangrepp tränger undan saklighet och demokratiska samtal. Det finns stöd i arbetsmiljöforskningen att dagens debattklimat också riskerar att få konsekvenser när det gäller arbetsmiljön på våra arbetsplatser. 

Stefan Blomberg

Totalitära anspråk måste alltid bekämpas oavsett om de kommer från höger, vänster eller från ovan och oavsett om agitatorerna är klädda i brunt, rött, grönt eller svart. Vi behöver bryta polariseringen och hitta en väg tillbaka till en mer respektfull saklighet i debatten.

Ett samhälle kan inte byggas på polemik och retorik utan det krävs att vi skiljer mellan åsikter och fakta, och är hederliga nog att inte förvanska och vinkla all information i enlighet med vad som passar in i vår världsbild. Det spelar ingen roll vem som begår övergreppen utan man kan samtidigt vara kritisk mot exempelvis Trump, ICE, Putin, Netanyahu, Hamas och ayatollorna i Iran. Vi behöver stå upp för skyddet av demokratiska processer och mänskliga rättigheter oavsett vem som utmanar dem.

Medarbetare börjar undvika kollegor med ”fel” åsikter 

Genom en polarisering av debattklimatet där oliktänkande inte längre ses som meningsmotståndare utan som fiender blir det okej att förvränga fakta och sprida halvsanningar i stället för att möta argument. 

Oscar Fredriksson

Användandet av av uttryck som "vi mot dom" kombinerat med misstänksamhet kring motiv och avsikter baserat på utseende, grupptillhörighet, åsikt eller etnicitet gör både samhällsdebatt och arbetsplatser dysfunktionella. En allt mer polariserad samhällsdebatt innebär också risker för ökade motsättningar, tystnadskultur, kränkningar och trakasserier på våra arbetsplatser. 

Forskning om polarisering i arbetslivet visar att medarbetare börjar undvika kollegor med ”fel” åsikter och att risken för utfrysning, motsättningar och mobbing ökar. När samhällsdebatten uppmuntrar till moraliskt förakt mot motståndaren följer det beteendet också med in på arbetsplatsen och skapar risk för både ökade konflikter och lägre produktivitet. 

En polariserad samhällsdebatt innebär risker för ökade motsättningar på våra arbetsplatser

Ett väl fungerande arbetsliv förutsätter att vi kan skilja mellan person och åsikt, mellan fakta och mellan konflikt och fiendskap. När de gränserna suddas ut riskerar arbetsplatser att bli arenor för samma destruktiva polarisering som dominerar delar av samhällsdebatten.

I en tid där både sociala medier och den omgivande debatten premierar allt hårdare tonläge behöver vi alla ta ansvar för vårt eget agerande och inte okritiskt bidra till att fördjupa dagens destruktiva polarisering. Det vinner vi alla på, både i samhället och på arbetsplatsen. 

/Stefan Blomberg, fil.dr, forskare/leg.psykolog, vd Whole AB 

/Oscar Fredriksson, jurist och fil.kand. i socialpsykologi, chefsjurist Whole AB

Debatt

Debatt: Arbetsförmedlingen mötte mig som en människa

Mitt i strukturer och regelverk måste det finnas mänsklighet. Att peppa istället för att ifrågasätta. Men för att nå dit måste vi stå på samma sida – Arbetsförmedlingen och arbetssökande, skriver Sabrina Johansson.

Sabrina Johansson Publicerad 24 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingen
Arbetsförmedlingen och arbetssökande behöver stå på samma sida i arbetslivet. Foto: Johan Nilsson/TT/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas ofta om arbetslöshet i siffror. Men mellan siffrorna finns människor som kämpar. Jag är en av dem just nu.

Sabrina Johansson

Jag bär med mig erfarenhet, driv och ett starkt nätverk. Jag har arbetat i tekniska roller och inom IT-säkerhet, utbildat och byggt relationer som betyder mer än bara titlar. På min fritid driver jag en podd och engagerar mig ideellt. Det är i det ömsesidiga, i givandet och tagandet, som något verkligt värdefullt uppstår. Där utvecklas både människor och möjligheter.

Och ändå befinner jag mig i mellanrummet. Det är en märklig plats. Man kämpar. Man tror. Man fortsätter även när svaren dröjer.

Mitt i allt kämpande måste det också finnas glädje

När jag hade mitt första samtal med Arbetsförmedlingen förberedde jag mig på att bli granskad. Som om jag behövde visa att jag gör allt. Söker jobb, går på intervjuer, har stöd från Trygghetsrådet, jobbcoach och nätverkar. Det är sårbart att vara kapabel och samtidigt behöva redogöra för sin kamp. Men samtalet blev något annat.

Handläggaren sa: 

”Fortsätt göra det du redan gör. Och glöm inte att fokusera på det som ger dig glädje och energi – för det behövs för att orka.”

De orden blev viktiga för mig. För mitt i allt kämpande måste det också finnas glädje. Mitt i strukturer och regelverk måste det finnas mänsklighet. Samtidigt vet jag att alla upplevelser inte är likadana. Det finns de som känner sig ifrågasatta. Det finns processer som kan bli mer mänskliga. Det behöver vi prata om utan att ställa oss på varsin sida. För det är inte två motparter. Det är två världar som behöver mötas.

Som arbetssökande behöver vi fortsätta våga:

Våga nätverka. Våga testa. Våga utvecklas. Våga fråga. Våga ta dialog inte för att bevisa vårt värde utan för att hålla oss i rörelse.

Varje samtal är ett möte med en människa som redan kämpar

Som myndighet behöver man fortsätta skapa struktur och rättssäkerhet. Men också komma ihåg att varje samtal är ett möte med en människa som redan kämpar. Förtroende byggs inte i rapporter. Det byggs i relationer. I mellanrummet mellan kompetens och anställning formas något. Uthållighet. Ödmjukhet. Nya vägar.

Och kanske är det just där bron byggs mellan kamp och förståelse, mellan system och människa. Där kan både den arbetssökande och myndigheten vinna. Inte bara ett jobb. Utan något större. Framtidstro. 

/Sabrina Sabina Johansson, TechQueen

Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas