Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem tjänar på friskvårdstimmen?

Att anställda blir pigga och mår bättre borde vara ett gott argument för friskvårdstimmen. Ändå gnäller arbetsgivare över förlorad arbetstid, skriver Arvid Lindgren som är förtroendevald för Unionen.
Publicerad
Colourbox
De flesta arbetgivare skriver under på att friska och välmående anställda är bra. Ändå muttras det över förlorad arbetstid då friskvårdstimmen nyttjas, skriver Arvid Lindgren. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När friskvårdstimmen diskuteras i konsultbranschen oavsett om det är bland fack eller arbetsgivare är argumenten emot alltid de samma. Det första som kommer upp är att ”det tar för mycket tid och tid är pengar”. Det andra som dessutom är min personliga favorit ”hur ska detta kontrolleras?”

Det andra är alltid lätt att plocka isär, nämligen som med alla förmåner som erbjuds på en arbetsplats är det lönesättande chef som ser till att satta regler efterföljs. Det första är däremot svårare. Därför ställer jag frågan: vem tjänar på friskvårdstimmen?

Vetenskapen kring fördelarna av fysik aktivitet, oavsett ålder, är entydig: fysisk aktivitet är bra. Åsikter om hur länge och vid vilken intensitet träningen skall utföras varierar, allt från 30 min promenad per dag till att rejält höja pulsen minst en timme per dag. WHO:s rekommendationer för vuxna är minst 150 minuter i veckan. En aktiv livsstil förbättrar allt från immunförsvar, humör, psykologisk hälsaenerginivåer, hjärt- och kärlsjukdomar till och med minskar risk för cancer och demens.

Vem tjänar på att arbetstagarna har bättre minne, koncentrationsförmåga och stärkt immunförsvar?

Vem tjänar då på att arbetstagarna har högre energinivå och bättre humör? Att arbetstagarna hanterar stress bättre och får mindre negativa effekter av det? Vem tjänar på att arbetstagarna har bättre minne, koncentrationsförmåga och stärkt immunförsvar. Självfallet är svaret att de friska välmående individerna är vinnarna. Men säg vilken arbetsgivare som skulle väga alla goda effekter listade ovan mot avsaknaden av dem, och komma till slutsatsen att det inte är något för dem. Det är självfallet svårt att räkna på exakta vinster kontra förluster för något så stort och komplext som individuell hälsa och välmående.

En timme i veckan motsvarar 12 minuter per arbetsdag eller 2,5 procent minskad arbetstid. Den procenten är inte långt från kostnadsökningsutrymmet under ett år med bra förhandlingar, således inte en extrem kostnad. 12 minuter per dag är inte mycket, det är förmodligen vad många individer spenderar stirrandes på sin tredje kaffekopp i väntan på den ökade koncentrationsförmågan och energin. Eller läggs minuterna på att ta den tidiga veckans hur har helgen varit-snack. Den upplevda energinivån kopp nummer tre skulle ge kan ersättas med en halvtimme längdskidor eller promenad och diskussionen om förra helgens barnkalaskaos kan avhandlas i passets lugna delar.

Enligt denna ingenjörs enkla mening är arbetstagarnas välmående något som i högsta grad borde prioriteras och värderas. Istället för att se det som en förlust från de 40 arbetstimmarna, se det som en investering i de andra 39 timmarna. Det är självfallet mycket mer än en timmes träning i veckan som påverkar det allmänna hälsotillståndet i en grupp. Men! (här har jag ansträngt mig för att kunna avsluta med en klyscha):

Många bäckar små…

/Arvid Lindgren, medlem i branschdelegation Innovationsföretagen

Tidigare debattartiklar hittar du här

 

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare