Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Semester för alla - inte bara föräldrar

Anställda med barn förväntar sig fördelar vid semesterplaneringen. Men oavsett om du lever ensam, som par, eller har en stor familj ska ledigheten vara lika för alla, skriver Anna Wallgren, fri debattör och generalsekreterare på Ung Media.
Publicerad
Anders Wiklund/ TT, Emanuel Alvarez
Anna Wallgren vill att allas önskemål om julledighet ska väga lite tungt - oavsett om en anställd har barn eller inte. Anders Wiklund/ TT, Emanuel Alvarez
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Julen närmar sig och därmed också planeringen av julledigheten. Jag vill därför påminna om vikten av en likvärdig bedömning av semesteransökningar, som inte ger fördelar till vissa anställda baserat på frågan om barn. På arbetet bör allas tid och ledighet ses som likvärdig.

Vi gör olika val kring vår livssituation. Hur vi väljer att leva gör inte fritiden mer eller mindre värd, tvärtom har dygnet lika många timmar för alla och tiden är lika mycket värd för alla. Att vara barnfri ska inte tolkas som att man är mer tillgänglig för arbetsgivaren än personer med barn. Det är orimligt att tro att barnfria automatiskt ska anpassa sig efter barnargumentet, när barn är något som är ett individuellt val. På arbetet ska vi behandlas lika.

Att vara barnfri ska inte tolkas som att man är mer tillgänglig för arbetsgivaren än personer med barn

Det får inte finnas en förväntan om att vissa kollegor har “mer rätt” till jullediga dagar än andra eller “förtur” till att önska sommarsemester baserat på barn. Här är det chefens ansvar att behandla alla likvärdigt och som kollegor ska man också kunna förvänta sig att bli bemött med respekt för varandras olikheter. Det gäller frågan om barn likväl som när på året man önskar vara ledig för att exempelvis fira högtider.

Vi kollegor ska vara solidariska med varandra, turas om och respektera varandras olikheter. I bästa fall kan dialog och god framhållning lösa, eller åtminstone komma en bit framåt med, semesterplaneringen. Likaså underlättar det att chefen synliggör på vilka grunder semesteransökningarna behandlas. Då vet de anställda vad som gäller och vad man kan förvänta sig.

För att alla ska få en god jul och en skön sommarsemester anser jag att följande tre punkter bör vara vägledande för semesterplaneringen:

  • Behandla alla lika, en semesteransökan är en semesteransökan oavsett om personen har barn eller inte.
     
  • Chefer behöver vara tydliga med vad som gäller kring semesterplaneringen på arbetsplatsen.
     
  • Alla anställdas tid och fritid är lika mycket värd. Om det inte är så på arbetsplatsen bör det hanteras som ett problem och åtgärdas.

 
 
/ Anna Wallgren, Fri debattör. Arbetar som generalsekreterare för Ung Media Sverige och driver eget företag.

Tidigare debattartiklar hittar du här

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Psykiskt våld kan bli brott – nu måste arbetsgivare ta sitt ansvar

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal eller lever under stress som påverkar prestation och närvaro på jobbet. Arbetsgivare måste ta sitt ansvar och se frågan som en del av arbetsmiljöansvaret.
Zenobia Rizvi Publicerad 24 mars 2026, kl 09:15
Psykiskt våld som följer med in på arbetsplatsen är ett arbetsmiljöproblem, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Zenobia Rizvi

I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.

I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.

Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.

Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare

Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.

Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.

Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.

Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö. 

Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.

Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.

Det gör skillnad.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.

Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.

Det handlar inte om en ”mjuk” fråga

Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.

Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.

Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.

Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.

/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet