Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Semester för alla - inte bara föräldrar

Anställda med barn förväntar sig fördelar vid semesterplaneringen. Men oavsett om du lever ensam, som par, eller har en stor familj ska ledigheten vara lika för alla, skriver Anna Wallgren, fri debattör och generalsekreterare på Ung Media.
Publicerad
Anders Wiklund/ TT, Emanuel Alvarez
Anna Wallgren vill att allas önskemål om julledighet ska väga lite tungt - oavsett om en anställd har barn eller inte. Anders Wiklund/ TT, Emanuel Alvarez
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Julen närmar sig och därmed också planeringen av julledigheten. Jag vill därför påminna om vikten av en likvärdig bedömning av semesteransökningar, som inte ger fördelar till vissa anställda baserat på frågan om barn. På arbetet bör allas tid och ledighet ses som likvärdig.

Vi gör olika val kring vår livssituation. Hur vi väljer att leva gör inte fritiden mer eller mindre värd, tvärtom har dygnet lika många timmar för alla och tiden är lika mycket värd för alla. Att vara barnfri ska inte tolkas som att man är mer tillgänglig för arbetsgivaren än personer med barn. Det är orimligt att tro att barnfria automatiskt ska anpassa sig efter barnargumentet, när barn är något som är ett individuellt val. På arbetet ska vi behandlas lika.

Att vara barnfri ska inte tolkas som att man är mer tillgänglig för arbetsgivaren än personer med barn

Det får inte finnas en förväntan om att vissa kollegor har “mer rätt” till jullediga dagar än andra eller “förtur” till att önska sommarsemester baserat på barn. Här är det chefens ansvar att behandla alla likvärdigt och som kollegor ska man också kunna förvänta sig att bli bemött med respekt för varandras olikheter. Det gäller frågan om barn likväl som när på året man önskar vara ledig för att exempelvis fira högtider.

Vi kollegor ska vara solidariska med varandra, turas om och respektera varandras olikheter. I bästa fall kan dialog och god framhållning lösa, eller åtminstone komma en bit framåt med, semesterplaneringen. Likaså underlättar det att chefen synliggör på vilka grunder semesteransökningarna behandlas. Då vet de anställda vad som gäller och vad man kan förvänta sig.

För att alla ska få en god jul och en skön sommarsemester anser jag att följande tre punkter bör vara vägledande för semesterplaneringen:

  • Behandla alla lika, en semesteransökan är en semesteransökan oavsett om personen har barn eller inte.
     
  • Chefer behöver vara tydliga med vad som gäller kring semesterplaneringen på arbetsplatsen.
     
  • Alla anställdas tid och fritid är lika mycket värd. Om det inte är så på arbetsplatsen bör det hanteras som ett problem och åtgärdas.

 
 
/ Anna Wallgren, Fri debattör. Arbetar som generalsekreterare för Ung Media Sverige och driver eget företag.

Tidigare debattartiklar hittar du här

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam