Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Semester för alla - inte bara föräldrar

Anställda med barn förväntar sig fördelar vid semesterplaneringen. Men oavsett om du lever ensam, som par, eller har en stor familj ska ledigheten vara lika för alla, skriver Anna Wallgren, fri debattör och generalsekreterare på Ung Media.
Publicerad
Anders Wiklund/ TT, Emanuel Alvarez
Anna Wallgren vill att allas önskemål om julledighet ska väga lite tungt - oavsett om en anställd har barn eller inte. Anders Wiklund/ TT, Emanuel Alvarez
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Julen närmar sig och därmed också planeringen av julledigheten. Jag vill därför påminna om vikten av en likvärdig bedömning av semesteransökningar, som inte ger fördelar till vissa anställda baserat på frågan om barn. På arbetet bör allas tid och ledighet ses som likvärdig.

Vi gör olika val kring vår livssituation. Hur vi väljer att leva gör inte fritiden mer eller mindre värd, tvärtom har dygnet lika många timmar för alla och tiden är lika mycket värd för alla. Att vara barnfri ska inte tolkas som att man är mer tillgänglig för arbetsgivaren än personer med barn. Det är orimligt att tro att barnfria automatiskt ska anpassa sig efter barnargumentet, när barn är något som är ett individuellt val. På arbetet ska vi behandlas lika.

Att vara barnfri ska inte tolkas som att man är mer tillgänglig för arbetsgivaren än personer med barn

Det får inte finnas en förväntan om att vissa kollegor har “mer rätt” till jullediga dagar än andra eller “förtur” till att önska sommarsemester baserat på barn. Här är det chefens ansvar att behandla alla likvärdigt och som kollegor ska man också kunna förvänta sig att bli bemött med respekt för varandras olikheter. Det gäller frågan om barn likväl som när på året man önskar vara ledig för att exempelvis fira högtider.

Vi kollegor ska vara solidariska med varandra, turas om och respektera varandras olikheter. I bästa fall kan dialog och god framhållning lösa, eller åtminstone komma en bit framåt med, semesterplaneringen. Likaså underlättar det att chefen synliggör på vilka grunder semesteransökningarna behandlas. Då vet de anställda vad som gäller och vad man kan förvänta sig.

För att alla ska få en god jul och en skön sommarsemester anser jag att följande tre punkter bör vara vägledande för semesterplaneringen:

  • Behandla alla lika, en semesteransökan är en semesteransökan oavsett om personen har barn eller inte.
     
  • Chefer behöver vara tydliga med vad som gäller kring semesterplaneringen på arbetsplatsen.
     
  • Alla anställdas tid och fritid är lika mycket värd. Om det inte är så på arbetsplatsen bör det hanteras som ett problem och åtgärdas.

 
 
/ Anna Wallgren, Fri debattör. Arbetar som generalsekreterare för Ung Media Sverige och driver eget företag.

Tidigare debattartiklar hittar du här

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande