Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Semester för alla - inte bara föräldrar

Anställda med barn förväntar sig fördelar vid semesterplaneringen. Men oavsett om du lever ensam, som par, eller har en stor familj ska ledigheten vara lika för alla, skriver Anna Wallgren, fri debattör och generalsekreterare på Ung Media.
Publicerad
Anders Wiklund/ TT, Emanuel Alvarez
Anna Wallgren vill att allas önskemål om julledighet ska väga lite tungt - oavsett om en anställd har barn eller inte. Anders Wiklund/ TT, Emanuel Alvarez
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Julen närmar sig och därmed också planeringen av julledigheten. Jag vill därför påminna om vikten av en likvärdig bedömning av semesteransökningar, som inte ger fördelar till vissa anställda baserat på frågan om barn. På arbetet bör allas tid och ledighet ses som likvärdig.

Vi gör olika val kring vår livssituation. Hur vi väljer att leva gör inte fritiden mer eller mindre värd, tvärtom har dygnet lika många timmar för alla och tiden är lika mycket värd för alla. Att vara barnfri ska inte tolkas som att man är mer tillgänglig för arbetsgivaren än personer med barn. Det är orimligt att tro att barnfria automatiskt ska anpassa sig efter barnargumentet, när barn är något som är ett individuellt val. På arbetet ska vi behandlas lika.

Att vara barnfri ska inte tolkas som att man är mer tillgänglig för arbetsgivaren än personer med barn

Det får inte finnas en förväntan om att vissa kollegor har “mer rätt” till jullediga dagar än andra eller “förtur” till att önska sommarsemester baserat på barn. Här är det chefens ansvar att behandla alla likvärdigt och som kollegor ska man också kunna förvänta sig att bli bemött med respekt för varandras olikheter. Det gäller frågan om barn likväl som när på året man önskar vara ledig för att exempelvis fira högtider.

Vi kollegor ska vara solidariska med varandra, turas om och respektera varandras olikheter. I bästa fall kan dialog och god framhållning lösa, eller åtminstone komma en bit framåt med, semesterplaneringen. Likaså underlättar det att chefen synliggör på vilka grunder semesteransökningarna behandlas. Då vet de anställda vad som gäller och vad man kan förvänta sig.

För att alla ska få en god jul och en skön sommarsemester anser jag att följande tre punkter bör vara vägledande för semesterplaneringen:

  • Behandla alla lika, en semesteransökan är en semesteransökan oavsett om personen har barn eller inte.
     
  • Chefer behöver vara tydliga med vad som gäller kring semesterplaneringen på arbetsplatsen.
     
  • Alla anställdas tid och fritid är lika mycket värd. Om det inte är så på arbetsplatsen bör det hanteras som ett problem och åtgärdas.

 
 
/ Anna Wallgren, Fri debattör. Arbetar som generalsekreterare för Ung Media Sverige och driver eget företag.

Tidigare debattartiklar hittar du här

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare