Annons
Annons
  • Carola Hellström tycker att det borde finnas kännbara konsekvenser för arbetsgivare som inte tar sexuella trakasserier på allvar. Foto: Stina Stjernkvist / TT, Sveaskog

Debatt

Debatt: Krav på tuffare tag mot sexuella trakasserier

Publicerad 22 september 2020, kl 07:30 Uppdaterad 22 oktober 2020, kl 08:59

I dag kan en arbetsgivare strunta i att vidta åtgärder mot sexuella trakasserier utan att riskera någonting. Det leder bara till att fler utsatta tystnar, skriver Carola Hellström, likabehandlingsombud på Sveaskog. Hon efterlyser nu ”kännbara konsekvenser” för de arbetsgivare som inte sköter sig.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Få människor har undgått #metoo vars svallvågor spred sig över världen med start år 2017. Åtskilliga hashtags skapades under vilka, till största delen, kvinnor berättade om sina erfarenheter av sexuella trakasserier. Inte sällan var de kopplade till yrkeslivet. Det drog med sig en känsla av förändring som spred sig genom länder, samhällen och arbetsplatser.

Många var vi som hoppades att det skulle leda till förändringar. Att arbetstagare i större utsträckning skulle våga öppna upp sig och berätta om dessa, inte sällan jobbiga, händelser som inträffat i arbetslivet, och att det skulle driva arbetsgivare till att genomföra en förändring i sina organisationer. Statistiken och erfarenheter visar dock att vi har fel.

SCB genomförde en arbetsmiljöundersökning under tiden #metoo pågick som mest. Noterbart var den kraftiga ökning av antalet kvinnor med akademisk utbildning som uppgav att de blivit utsatta för sexuella trakasserier. Ökningen var hela 400 procent och kan leda oss till slutsatsen att det tidigare har funnits ett stort mörkertal i statistiken. Det stämmer väl överens med den analys som görs i rapporten publicerades av LO 2018.

I rapporten skriver de att fler arbetstagare uppger att de har blivit utsatta för bland annat sexuella kommentarer eller oönskade sexuella närmanden, än utsatta för sexuella trakasserier. Slutsatsen är därmed att mörkertalet gällande just sexuella trakasserier kan vara mycket stort eftersom människor visar en stor osäkerhet kring vad detta begrepp egentligen innebär. Det visar tydligt på det bristande arbetet för att öka kunskapen kring sexuella trakasserier och att bedriva aktiva diskussioner kring dessa frågor på arbetsplatser.

Utifrån SCB:s undersökning genomförde fackförbundet Akavia (då Jusek) själva en undersökning och ställde där frågan om #metoo hade resulterat i några aktiva åtgärder på den egna arbetsplatsen. 7 av 10 svarade nej.

Den manliga kollegan stod plötsligt i hennes dörröppning och förklarade att allt bara var ett skämt

I min egen närhet finns en kvinna som blev utsatt efter att uppropen hade stormat som mest. Den manliga kollegan kom fram och pekade mot dragkedjorna på hennes jacka, som satt i brösthöjd. Han skrockade förnöjt och ställde högt frågan om vad som skulle titta fram om man drog ned dom, innan han gick vidare. Kvar stod hon med en känsla av att ha blivit utsatt. En känsla av obehag och ensamhet. Efter att en tid hade passerat fattade hon mod och berättade om händelsen för en högt uppsatt chef, som skulle ta det vidare. Det slutade med att den manliga kollegan plötsligt stod i hennes dörröppning och förklarade att allt bara var ett skämt. Att hon inte skulle ta det på för stort allvar. Hans chef berättade sedan för kvinnan att hon nästa gång skulle ta det mellan fyra ögon.

Det är tydligt att arbetsgivaren  inte tog situationen på allvar eller utredde det enligt vad lagstiftningen kräver. I  Diskrimineringslagen står följande: Om en arbetsgivare får kännedom om att en arbetstagare anser sig i samband med arbetet ha blivit utsatt för trakasserier eller sexuella trakasserier av någon som utför arbete eller fullgör praktik hos arbetsgivaren, är arbetsgivaren skyldig att utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra trakasserier i framtiden.

Det är traumatiskt att bli utsatt och kan vara otroligt svårt att berätta för en chef eller annan person i maktposition

I slutändan konstaterades det att rutinerna inte hade följts och att det skulle bli bättre till nästa gång, men det var inte heller första gången något liknande inträffade på den aktuella arbetsplatsen. Även undersökningar från Diskrimineringsombudsmannen visar att ett stort antal arbetsgivare uppvisar brister i riktlinjer och rutiner gällande hantering av sexuella trakasserier. Så vad är det som gör att arbetsgivare kan vara så väldigt uddlösa i detta arbete i frågor som går att koppla till en lag från 2008? I min mening är det den uppenbara bristen på konsekvenser. En arbetsgivare som åsidosätter ett aktivt arbete mot sexuella trakasserier och att följa lagen när det redan har inträffat, riskerar inte att förlora något.

Det är traumatiskt att bli utsatt för sexuella trakasserier och det kan vara otroligt svårt att berätta för en chef eller annan person i maktposition. Om konsekvenserna för arbetstagaren visar sig vara negativa samtidigt som arbetsgivaren bevisligen inte behöver följa lagen, kommer detta bara leda till att fler utsatta tystnar. Då kommer vi aldrig att få ett arbetsliv som är fritt från sexuella trakasserier.

Den arbetsgivare som inte arbetar fram riktlinjer och rutiner, struntar i att utreda eller ta frågorna på största allvar, skall uppleva kännbara konsekvenser av denna brist på ansvarstagande. Det finns redan nu möjlighet att driva rättsfall mot arbetsgivare som bryter mot diskrimineringslagen, vilket leder till skadeståndsanspråk för den utsatte, men hur vanligt är det egentligen? Sedan 1993 har arbetsdomstolen hanterat 1549 stycken rättsfall och 19 stycken av dessa berör sexuella trakasserier.

Läs mer: Avgöranden om sexuella trakasserier

Detta visar tydligt att det inte finns kännbara risker för den arbetsgivare som åsidosätter sitt ansvar. Det måste därför skyndsamt utredas och införas andra möjligheter till sanktioner mot arbetsgivare som bryter mot Diskrimineringslagen. Annars kommer vi aldrig att få till den förändring som arbetslivet behöver.

/Carola Hellström, arbets- och likabehandlingsombud på Sveaskog