Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kräv fossilfria investeringar Unionen

I dag investeras pensionskapital i företag som släpper ut enorma mängder koldioxid. Om Unionen menar allvar med att ligga i framkant i miljöfrågor borde förbundet ställa krav på var medlemmarnas pengar investeras, skriver Unionenmedlemmen Victor Janisels.
Publicerad
Colourbox
Det är dags för den fackliga rörelsen att ta ansvar för var pensionspengar investeras, skriver Unionenmedlemmen Victor Janisels. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som medlem i Unionen vill jag att vi inom den fackliga rörelsen på allvar påverkar vår gemensamma framtid så att vi bidrar aktivt till ett hållbart samhälle för kommande generationer. 

För att vi ska ha en möjlighet att hejda den globala uppvärmningen behöver vi agera snabbt och se till att våra stora kapitalflöden inte går till verksamheter som ger upphov till stora koldioxidutsläpp. På uppdrag av Naturskyddsföreningen genomförde Sifo nyligen en undersökning som visar att över hälften av svenska folket vill att deras investerade pensionskapital ska vara fossilfritt

Det är kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare som bestämmer vilka fondbolag och försäkringar som ska ingå i avtalen. Svenskt näringsliv och PTK (Privattjänstemannakartellen) beslutar om vilka kriterier som ska gälla för det investerade pensionskapitalet inom ITP, som är det tjänstepensionsavtal som gäller för privatanställda tjänstemän.

De kriterier som gäller i dag är FN:s principer för ansvarsfull bankverksamhet. Det är viktiga principer men de ger inte mycket vägledning gällande krav på hållbarhet. Det som saknas är konkreta krav på att enbart investera i fossilfri verksamhet med låga koldioxidutsläpp.

Avsaknaden av tydliga kriterier medför att det i dag finns kapital investerat i exempelvis BHP Group, Canadian Natural Recourses och Conoco Philips, som tillhör världens 50 största utsläppare.

Unionen är ett av de fackförbund som ställt sig bakom Fridays for futures krav på internationella åtaganden på klimatområdet samt att Parisavtalets mål måste nås. Man kan därför tycka att Unionen borde agera i linje med detta och arbeta aktivt för att tjänstepensionen ITP följer tydliga klimatvänliga kriterier.

Unionen innehar ordförandeposten och har fler representanter än övriga fackförbund i PTK. Vi inom Unionen borde därför ha stora möjligheter att påverka vilka kriterier som ska gälla. Några av AP-fonderna har visat att det är möjligt, bland annat ligger Andra AP-fondens hållbarhetsstrategi i linje med Parisavtalet.

Kort sagt är det hög tid att Unionen börjar arbeta aktivt på att få in tydliga kriterier för att den avtalade tjänstepensionen ska investeras i enlighet med Parisavtalet.

Från en medlem som vill ha ett hållbart samhälle och en framtid på jorden för kommande generationer.

/Victor Janisels

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag