Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kräv fossilfria investeringar Unionen

I dag investeras pensionskapital i företag som släpper ut enorma mängder koldioxid. Om Unionen menar allvar med att ligga i framkant i miljöfrågor borde förbundet ställa krav på var medlemmarnas pengar investeras, skriver Unionenmedlemmen Victor Janisels.
Publicerad
Colourbox
Det är dags för den fackliga rörelsen att ta ansvar för var pensionspengar investeras, skriver Unionenmedlemmen Victor Janisels. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som medlem i Unionen vill jag att vi inom den fackliga rörelsen på allvar påverkar vår gemensamma framtid så att vi bidrar aktivt till ett hållbart samhälle för kommande generationer. 

För att vi ska ha en möjlighet att hejda den globala uppvärmningen behöver vi agera snabbt och se till att våra stora kapitalflöden inte går till verksamheter som ger upphov till stora koldioxidutsläpp. På uppdrag av Naturskyddsföreningen genomförde Sifo nyligen en undersökning som visar att över hälften av svenska folket vill att deras investerade pensionskapital ska vara fossilfritt

Det är kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare som bestämmer vilka fondbolag och försäkringar som ska ingå i avtalen. Svenskt näringsliv och PTK (Privattjänstemannakartellen) beslutar om vilka kriterier som ska gälla för det investerade pensionskapitalet inom ITP, som är det tjänstepensionsavtal som gäller för privatanställda tjänstemän.

De kriterier som gäller i dag är FN:s principer för ansvarsfull bankverksamhet. Det är viktiga principer men de ger inte mycket vägledning gällande krav på hållbarhet. Det som saknas är konkreta krav på att enbart investera i fossilfri verksamhet med låga koldioxidutsläpp.

Avsaknaden av tydliga kriterier medför att det i dag finns kapital investerat i exempelvis BHP Group, Canadian Natural Recourses och Conoco Philips, som tillhör världens 50 största utsläppare.

Unionen är ett av de fackförbund som ställt sig bakom Fridays for futures krav på internationella åtaganden på klimatområdet samt att Parisavtalets mål måste nås. Man kan därför tycka att Unionen borde agera i linje med detta och arbeta aktivt för att tjänstepensionen ITP följer tydliga klimatvänliga kriterier.

Unionen innehar ordförandeposten och har fler representanter än övriga fackförbund i PTK. Vi inom Unionen borde därför ha stora möjligheter att påverka vilka kriterier som ska gälla. Några av AP-fonderna har visat att det är möjligt, bland annat ligger Andra AP-fondens hållbarhetsstrategi i linje med Parisavtalet.

Kort sagt är det hög tid att Unionen börjar arbeta aktivt på att få in tydliga kriterier för att den avtalade tjänstepensionen ska investeras i enlighet med Parisavtalet.

Från en medlem som vill ha ett hållbart samhälle och en framtid på jorden för kommande generationer.

/Victor Janisels

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson