Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glöm inte människan bakom skärmen

Bra ledarskap bygger på närvaro. Men i coronatider blir det svårare att visa omtanke och stöttning på distans. Ring varandra i stället för att mejla och glöm inte att även fråga hur chefen mår ibland, skriver ledarskapsutvecklaren Eduard von Busch.
Publicerad
Jessica Gow/TT
Vi måste hitta lösningar för att känna närvaro med varandra igen, trots att vi stirrar in i en datorskärm, skriver ledarskapsutvecklaren Eduard von Busch. Jessica Gow/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nu i dessa covidtider är det än viktigare med ett ledarskap byggt på närvaro. Men egentligen är detta lite felformulerat, då ledarskap uppstår just genom närvaro. Men denna abrovink sätts på sin spets då vi tidigare har förväxlat fysisk och psykisk närvaro.

Vi har haft en övertro på betydelsen av att vara fysiskt närvarande på ett kontor, vid ett skrivbord, i ett möte (eftersom vi inte har varit selektiva med vilka och varför vi har möten). Det gäller såväl ledarskap som effektivitet och resultat. 

Det senare visas tydligt i en rad mätningar. Bland annat en från Microsoft, där det inte var produktiviteten som rasade, utan innovationsgraden som sjönk genom vår frånvaro av närhet till varandra i dessa tider.

I början av chefskapet är det likhetstecken mellan fysisk och psykisk närvaro, men i senare skeden är det den psykiska som är avgörande. Före pandemin var det inte sällan så att vi satt fysiskt vid våra platser eller i ett mötesrum, men det var allt som oftast så att vi inte var helt mentalt närvarande. Således uppstår inte heller ledarskap som det borde utan vi fastnar i att chefer just förblir chefer och att förtroende och tillit inte får uppstå och utvecklas och i sin tur skapa ledarskap.

När vi nu jobbar på distans behöver vi finna lösningar för att återknyta till den psykiska närvaron:

  • Att vi oftare checkar in med varandra - genom så kallade buddy checks.
  • Att vi ringer och inte alltid mailar till varandra.
  • Att vi frågar oss själva när vi hörde av oss till varandra senast samt i synnerhet vem vi inte har varit i kontakt med på sistone.
  • Att du även frågar din chef hur det är med denne – vi är alla bara människor även chefer.
  • Att inte förlita dig på att alla läser all information som sänds ut i massutskick, utan stämma av med enskilda hur de har tagit emot eller inte tagit emot.
  • Att du tänker på att ditt informationsutflöde blir någon annans distraktionsinflöde – det vill säga förpacka information och sänd inte ut enstaka mail efter hand.
  • Att du tänker över hur organisationsstrukturen medger eller stjälper informations- och delgivningsstrukturer. Vem skickar du vilken info till – alla får allt eller vissa får visst – skilj på "bra att ha"- och "måste ha" information.

/Eduard von Busch, Partner på Management Partners

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA