Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glöm inte människan bakom skärmen

Bra ledarskap bygger på närvaro. Men i coronatider blir det svårare att visa omtanke och stöttning på distans. Ring varandra i stället för att mejla och glöm inte att även fråga hur chefen mår ibland, skriver ledarskapsutvecklaren Eduard von Busch.
Publicerad 10 december 2020, kl 14:29
Jessica Gow/TT
Vi måste hitta lösningar för att känna närvaro med varandra igen, trots att vi stirrar in i en datorskärm, skriver ledarskapsutvecklaren Eduard von Busch. Jessica Gow/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nu i dessa covidtider är det än viktigare med ett ledarskap byggt på närvaro. Men egentligen är detta lite felformulerat, då ledarskap uppstår just genom närvaro. Men denna abrovink sätts på sin spets då vi tidigare har förväxlat fysisk och psykisk närvaro.

Vi har haft en övertro på betydelsen av att vara fysiskt närvarande på ett kontor, vid ett skrivbord, i ett möte (eftersom vi inte har varit selektiva med vilka och varför vi har möten). Det gäller såväl ledarskap som effektivitet och resultat. 

Det senare visas tydligt i en rad mätningar. Bland annat en från Microsoft, där det inte var produktiviteten som rasade, utan innovationsgraden som sjönk genom vår frånvaro av närhet till varandra i dessa tider.

I början av chefskapet är det likhetstecken mellan fysisk och psykisk närvaro, men i senare skeden är det den psykiska som är avgörande. Före pandemin var det inte sällan så att vi satt fysiskt vid våra platser eller i ett mötesrum, men det var allt som oftast så att vi inte var helt mentalt närvarande. Således uppstår inte heller ledarskap som det borde utan vi fastnar i att chefer just förblir chefer och att förtroende och tillit inte får uppstå och utvecklas och i sin tur skapa ledarskap.

När vi nu jobbar på distans behöver vi finna lösningar för att återknyta till den psykiska närvaron:

  • Att vi oftare checkar in med varandra - genom så kallade buddy checks.
  • Att vi ringer och inte alltid mailar till varandra.
  • Att vi frågar oss själva när vi hörde av oss till varandra senast samt i synnerhet vem vi inte har varit i kontakt med på sistone.
  • Att du även frågar din chef hur det är med denne – vi är alla bara människor även chefer.
  • Att inte förlita dig på att alla läser all information som sänds ut i massutskick, utan stämma av med enskilda hur de har tagit emot eller inte tagit emot.
  • Att du tänker på att ditt informationsutflöde blir någon annans distraktionsinflöde – det vill säga förpacka information och sänd inte ut enstaka mail efter hand.
  • Att du tänker över hur organisationsstrukturen medger eller stjälper informations- och delgivningsstrukturer. Vem skickar du vilken info till – alla får allt eller vissa får visst – skilj på "bra att ha"- och "måste ha" information.

/Eduard von Busch, Partner på Management Partners

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
[email protected]  eller [email protected]

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen