Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glöm inte människan bakom skärmen

Bra ledarskap bygger på närvaro. Men i coronatider blir det svårare att visa omtanke och stöttning på distans. Ring varandra i stället för att mejla och glöm inte att även fråga hur chefen mår ibland, skriver ledarskapsutvecklaren Eduard von Busch.
Publicerad
Jessica Gow/TT
Vi måste hitta lösningar för att känna närvaro med varandra igen, trots att vi stirrar in i en datorskärm, skriver ledarskapsutvecklaren Eduard von Busch. Jessica Gow/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nu i dessa covidtider är det än viktigare med ett ledarskap byggt på närvaro. Men egentligen är detta lite felformulerat, då ledarskap uppstår just genom närvaro. Men denna abrovink sätts på sin spets då vi tidigare har förväxlat fysisk och psykisk närvaro.

Vi har haft en övertro på betydelsen av att vara fysiskt närvarande på ett kontor, vid ett skrivbord, i ett möte (eftersom vi inte har varit selektiva med vilka och varför vi har möten). Det gäller såväl ledarskap som effektivitet och resultat. 

Det senare visas tydligt i en rad mätningar. Bland annat en från Microsoft, där det inte var produktiviteten som rasade, utan innovationsgraden som sjönk genom vår frånvaro av närhet till varandra i dessa tider.

I början av chefskapet är det likhetstecken mellan fysisk och psykisk närvaro, men i senare skeden är det den psykiska som är avgörande. Före pandemin var det inte sällan så att vi satt fysiskt vid våra platser eller i ett mötesrum, men det var allt som oftast så att vi inte var helt mentalt närvarande. Således uppstår inte heller ledarskap som det borde utan vi fastnar i att chefer just förblir chefer och att förtroende och tillit inte får uppstå och utvecklas och i sin tur skapa ledarskap.

När vi nu jobbar på distans behöver vi finna lösningar för att återknyta till den psykiska närvaron:

  • Att vi oftare checkar in med varandra - genom så kallade buddy checks.
  • Att vi ringer och inte alltid mailar till varandra.
  • Att vi frågar oss själva när vi hörde av oss till varandra senast samt i synnerhet vem vi inte har varit i kontakt med på sistone.
  • Att du även frågar din chef hur det är med denne – vi är alla bara människor även chefer.
  • Att inte förlita dig på att alla läser all information som sänds ut i massutskick, utan stämma av med enskilda hur de har tagit emot eller inte tagit emot.
  • Att du tänker på att ditt informationsutflöde blir någon annans distraktionsinflöde – det vill säga förpacka information och sänd inte ut enstaka mail efter hand.
  • Att du tänker över hur organisationsstrukturen medger eller stjälper informations- och delgivningsstrukturer. Vem skickar du vilken info till – alla får allt eller vissa får visst – skilj på "bra att ha"- och "måste ha" information.

/Eduard von Busch, Partner på Management Partners

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam