Det finns ett egenintresse, en egoist i mig, som uppskattar personliga brev, då jag om jag får säga det själv, har en god utvecklad förmåga att uttrycka mig i text. Men det säger ingenting om min kompetens för de jobb jag sökt i mitt yrkesverksamma liv. Det säger bara något om min förmåga att skriva och uttrycka mig.

Redan när jag sökte mina första sommarjobb sa min mamma, ”glöm inte att skriva vad du gör på din fritid” så att arbetsgivaren kan få en uppfattning om vem du är som person. Det enda jag tänkte då var… ”vad vill de höra? Ska jag skriva att jag är en hästtjej, att jag rider på fritiden. Alla vet ju hur coola, bestämda och drivna de där tjejerna i stallet är, eller?” Jag visste redan då, att vi människor är mer fördomsfulla än vad vi vill erkänna.

Människor har ett stort behov av att kategorisera omgivningen, det har evolutionen sett till. Forskning har förklarat att hjärnan är lat och att vi  kan inte fylla den med hur mycket detaljer som helst. Vi vill på en nanosekund avgöra om en person vi möter är kvinna, man, ung, gammal, förmögen, ond, ärlig och så vidare.

Vi kategoriserar för att snabbt kunna uppfatta vår omgivning och veta hur vi ska förhålla oss till den. Hjärnan skulle i annat fall bli totalt överbelastad, så var inte ledsen för denna primitiva del av dig. Det finns en anledning till att hjärnan sysslar med dessa kognitiva genvägar.

Kategoriseringen leder förstås till att vi omedvetet placerar människor i fack. Det kan uttrycka sig i fördomar, diskriminering och i dess yttersta form i rasism. Det är ingenting någon av oss vill hålla på med och dessutom är vi inom professionen personalvetare väl medvetna om innovationskraften som kommer med mångfald.

Jag förespråkar att ansökningar varken ska innehålla fotografier, namn, personnummer eller adress.

Vad säger då ett personligt brev? Det kan berätta precis vad som helst om inte rekryteraren bett kandidaten att endast svara på ett antal givna frågor. Den duktiga skribenten kommer snabbt lista ut vad rekryteraren är ute efter och måla upp en bild av en person med all kompetens som eftersöks i annonsen. Det som nu händer när läsaren av det personliga brevet ska göra sig en bedömning av personens kompetens, omedvetet också hamnar i kognitiva genvägar, några av dem är haloeffekten, konfirmeringsbias och grundläggande attributionsfelet.

Haloeffekten sker hela tiden i vår vardag. Den handlar om att vi låter en persons enstaka egenskaper färga övriga egenskaper. Det här är en stor anledning till att jag förespråkar att ansökningar varken ska innehålla fotografier, namn, personnummer eller adress. Hjärnan kan ställa till det redan där då vi tillskriver exempelvis vackra människor högre kompetens eller personer med arabiskklingande namn lägre kompetens. Det skapar förstås både omedveten diskriminering och dyra felrekryteringar. Det kan också vara så att du bedömer det personliga brevet utifrån antal stavfel eller till och med vilket typsnitt kandidaten använt. Det färgar din bedömning antingen positivt eller negativt beroende på dina egna preferenser.

Seglade du själv som barn så kommer du att tillskriva kandidater som har segling som intresse högre kompetens

Vi utgår dessutom alltid utifrån vår egen världsbild. Det kallas konfirmationsbias och går ut på att vi är extra uppmärksamma på information som bekräftar vår världsbild. På detta sätt bekräftar vi ständigt våra förutfattade meningar och filtrerar bort det som inte passar in. Seglade du själv som barn så kommer du att tillskriva kandidater som har segling som intresse högre kompetens, likväl som du snabbt sållar bort de brev vars kandidater bor i socioekonomiskt utsatta områden. Helt omedvetet förstås. Du fortsätter sedan att leta efter egenskaper som stärker eller bekräftar det du redan bestämt dig för. ”Kandidaten som ägnar sig åt segling, visst har hen även uttryckt sig mycket väl i sitt CV och visst har jag alltid sagt att personer som skickar in ansökan så här snabbt är extra ambitiösa” kan det låta i din hjärna. 

Det grundläggande attributionsfelet handlar om vår förmåga att blanda ihop person och situation. Det kan handla om en kandidat som skickat in sitt personliga brev i fel filformat och att du då antar att kandidaten är slarvig. Det kan också vara så att du tillskriver kandidaten egenskaper som ostrukturerad och ointresserad av tjänsten. Men egentligen hamnade kandidaten bara i en situation som föranledde det felaktiga filformatet och det har inget alls med hens kompetens att göra.

Hur ska vi göra för att sluta upp med dessa dumheter som hjärnan hittar på? Det går inte. Men vi kan bli bättre genom att vara medvetna om detta och börja rekrytera kompetensbaserat. Att skippa det personliga brevet är egentligen ingenting nytt och det finns ett antal riktigt kompetenta rekryterings- och bemanningsföretag som arbetar med detta redan. Jag tycker dock att det går oerhört långsamt framåt hos den breda massan av organisationer. Det skulle gynna mångfald och därmed innovationskraften.

Det är dags att skrota det personliga brevet nu.

/Johanna Näyhä, HR Business Partner, Fil.kand. Personal, arbete och organisation Stockholms universitet