Om du hör till den lyckliga skara som ännu inte sett Tillbaka till framtiden från 1985, utfärdas härmed en spoilervarning: hoppa till nästa stycke om du inte vill veta hur det går i filmen. Filmen handlar om hur tonåringen Marty gör en tidsresa till år 1955 och försöker varna sin vän, uppfinnaren ”Doc”, om att han kommer bli ihjälskjuten 30 år senare. Innan Marty åker tillbaka till framtiden skriver han en varning på en papperslapp som han lägger i Docs ficka. Det leder till att Doc, när Marty återvänder till 1985, har på sig en skottsäker väst och överlever mordförsöket.

Min poäng är att några nedtecknade ord kan förändra framtiden – om de inte hamnar i glömska.

Samma år som filmen hade premiär, 1985, skrevs ett annat dokument som kan få återverkningar idag, mer än 35 år senare. Och då handlar det inte om en skrynklig papperslapp, utan om ett drygt 40-sidigt avtal mellan jättarna LO, PTK och Svenskt Näringsliv (eller dåvarande SAF). Trots det skulle jag gissa att betydligt fler fackligt förtroendevalda och chefer har sett Tillbaka till framtiden än läst eller ens hört talas om Utvecklingsavtalet från samma år.

Någon kanske borde åka tillbaka till 1985 och varna PTK:s och LO:s medlemsförbund om att Utvecklingsavtalet skulle falla i glömska. Vilket är synd. Rätt använt skulle avtalet kunna bli en viktig pusselbit för att lösa många av framtidens arbetslivsfrågor. Det gäller till exempel den alltmer utbredda användningen av algoritmer för att styra, övervaka och betala för arbete, som jag tidigare beskrivit i tre krönikor.

Utvecklingsavtalet är en guldgruva för fackligt aktiva som vill växla upp arbetet för ett mer demokratiskt – och teknikvänligt – arbetsliv. Smaka till exempel på de här skrivningarna.

”Vid teknisk förändring ska ett gott arbetsinnehåll eftersträvas liksom de anställdas möjligheter till ökad kompetensutveckling och till att ta ansvar i arbetet. De anställdas kunskaper bör tas tillvara och deras möjligheter till samarbete och kontakt med arbetskamrater främjas. (…) När teknisk utveckling som innebär viktigare förändring för de anställda planeras medverkar de fackliga organisationerna.”

I den uppmärksammade nyutkomna boken Arbetets mening – vad vi gör på jobbet och vad jobbet gör med oss (Premiss) skildrar David Eklind Kloo, till vardags anställd på Handelsanställdas förbund, hur människor i olika yrken påverkas av teknik och organisationsmodeller som minskar deras autonomi, begränsar deras kontakt med kollegor och reducerar deras arbete till att upprepa monotona arbetsuppgifter, som om de vore robotar.

Alltså precis det arbetsliv som Utvecklingsavtalet kom till för att motverka.

Eklind Kloos intervjuer med sju anställda på olika arbetsplatser ger oss en djupare förståelse om konsekvenserna av den inhumana tillämpningen av algoritmer och arbetsorganisation i företag som Amazon, Apotea och Uber.

Det ska sägas att samverkan mellan fack och arbetsgivare förstås sker på många arbetsplatser idag, i vissa fall också genom lokala samarbetsavtal som baseras på Utvecklingsavtalet. Men avtalet är långtifrån så utbrett som det borde vara – inte minst med tanke på de omfattande tekniska förändringar som skett i arbetslivet sedan 1985. Och i den mån det alls sker samverkan baseras den ofta på MBL (Medbestämmandelagen), som dels är mindre flexibel och dels inte ger facken samma inflytande som de kan få genom Utvecklingsavtalet.

Jag inser förstås att det inte är så enkelt som att bara kliva in till chefen och kräva samverkan enligt Utvecklingsavtalet. I grunden handlar ju allt fackligt arbete om maktbalansen mellan löntagare och arbetsgivare, som oftast väger till den senares fördel. Särskilt på arbetsplatser där de anställda lätt kan bytas ut eller den fackliga närvaron är svag eller obefintlig – eller där arbetsgivaren är fientligt inställd till facket – är förutsättningarna för samverkan betydligt sämre.

Men kom ihåg: arbetsgivarna har också skrivit under avtalet. Precis som den där lappen i Docs ficka, finns sedan mer än 35 år ett dokument som kan hjälpa oss att förändra framtiden till det bättre. Som chefredaktören för Dagens Arena, tillika Journalistförbundets förre ordförande, Jonas Nordling påpekat: ”reell makt i vardagen för en fackligt aktiv handlar i första hand om möjlighet till påverkan och inflytande (…) och verktygen till detta återfinns i första hand i det styvmoderligt behandlade Utvecklingsavtalet (…) det enda som saknas är egentligen mod och fantasi.”

Ansvaret ligger förstås inte bara på den ena parten. Precis som facken har arbetsgivarna skrivit under avtalet och förbundit sig att göra det känt och tillämpat bland sina medlemmar. Här kan facket göra mer på central nivå för att pressa arbetsgivarna att ta en mer aktiv roll. En partsgemensam kampanj med information och stöd till enskilda arbetsgivare och fackklubbar skulle kunna underlätta för fackligt aktiva som vill få igång ett seriöst samtal om hur Utvecklingsavtalet kan tillämpas på deras arbetsplats.

Tyvärr kan vi inte skicka förtroendevalda tillbaka till 1985 för att de ska varna sina dåtida kollegor om Utvecklingsavtalets framtida tynande tillvaro. Men vi behöver åtminstone inte gräva långt ner i byrålådorna på något fackligt kansli för att hitta och damma av det. Vem som helst kan ladda ner avtalet här.

/German Bender, programchef på tankesmedjan Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan

Tidigare debattartiklar hittar du här