Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Bemanningsföretagen är vägen till jobb

Bemanningsbranschen utgör en stor inkörsport till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda. Ändå lever fördomar om arbete med dåliga villkor i branschen kvar, skriver Helena Bombas Holmström.
Publicerad
Colourbox
Många fördomar om bemanningsföretag lever kvar än i dag. Framför allt om antaganden kring otrygga anställningsvillkor, skriver Helena Bombas Holmström. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi ser en ljusning på arbetsmarknaden med fler företag som söker nya medarbetare under hösten. Samtidigt uppger Svenskt näringsliv att tre av fyra företag i Sverige har svårt att hitta personal med rätt kompetens. En bidragande faktor handlar om bristfälliga rekryteringsprocesser, en annan om att regeringen involverar för få parter i frågan.

Den bästa lösningen för att möta företags tillväxtproblem och samtidigt få ut fler kvalificerade kandidater på arbetsmarknaden vore ett samarbete mellan statliga instanser och oss bemanningsföretag. Tyvärr lever osanna fördomar kring bemanningsföretag kvar än i dag. Jag talar framför allt om antaganden kring otrygga anställningsvillkor. Men faktum är att alla seriösa aktörer i vår bransch förhåller sig till en auktorisation, kollektivavtal och schyssta anställningsvillkor.

Ur många aspekter utgör vi en viktig inkörsport till arbetsmarknaden och vi tar vårt ansvar på största allvar. Vi bedömer kandidater utifrån kompetens och potential. Och vi utmanar våra kunder för att inte låta historik eller omedvetna fördomar färga deras val. Det kan handla om att förenkla krångliga rekryteringsprocesser som skulle riskera att tappa kandidater eller att ifrågasätta kravprofiler, exempelvis huruvida svenska språkkunskaper verkligen krävs i den specifika rollen.

Vår bransch den viktigaste vägen till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda

Många gånger utgör bemanningslösningar ett bättre första alternativ framför direktrekrytering för båda parter. Dessutom verkar vi traditionellt sett inom ett flertal branscher där det finns instegsjobb till arbetsmarknaden.  Vår bransch den viktigaste vägen till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda – kandidater som tyvärr många gånger riskerar att sållas bort även om de har vad som krävs för uppdraget i fråga.

Vår vision är att vara branschens bästa arbetsgivare och engagemanget för våra medmänniskor sträcker sig långt. Vi vill verka för en bättre integration på arbetsmarknaden i stort, där påskyndade av etableringsprocesser utgör en ytterst central fråga eftersom det är uppenbart att maskineriet inte håller.

Att vi bemanningsföretag inte omfattas i sjösättningen av regeringens satsning på etableringsjobben är förvånande med tanke på allt vi har att bidra med. Men jag vill vara tydlig med att vår dörr kommer att fortsätta stå öppen för samverkan med statliga instanser.

Det är dags att inse att vi behöver varandra för att åstadkomma en större förändring på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

/Helena Bombas Holmström, vd för Jobzone Sverige

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Psykiskt våld kan bli brott – nu måste arbetsgivare ta sitt ansvar

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal eller lever under stress som påverkar prestation och närvaro på jobbet. Arbetsgivare måste ta sitt ansvar och se frågan som en del av arbetsmiljöansvaret.
Zenobia Rizvi Publicerad 24 mars 2026, kl 09:15
Psykiskt våld som följer med in på arbetsplatsen är ett arbetsmiljöproblem, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Zenobia Rizvi

I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.

I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.

Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.

Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare

Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.

Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.

Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.

Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö. 

Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.

Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.

Det gör skillnad.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.

Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.

Det handlar inte om en ”mjuk” fråga

Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.

Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.

Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.

Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.

/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet