Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Bättre villkor under Black Week med facklig hjälp

Singles Day, Black Week, Black Friday. Slutet av november är en av årets största köpfester. Men bakom de produkter vi fyndar finns arbetstagare som inte alltid har bra arbetsvillkor.
Publicerad
TT Karin Wesslén/Camilla Svensk
Enligt ett nytt lagförslag ska mänskliga rättigheter skyddas genom att företag kartlägger, hanterar och redovisar risker i hela leverantörskedjan. TT Karin Wesslén/Camilla Svensk
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För att respektera miljö och mänskliga rättigheter när varor produceras måste företagen ta ett större ansvar och arbeta mer aktivt för att stoppa allvarliga missförhållanden.

Inom kort väntas EU-kommissionen lägga fram ett lagförslag om Human Rights Due Diligence, på svenska “tillbörlig aktsamhet”. Mänskliga rättigheter och miljön ska skyddas genom att företagen kartlägger, hanterar och redovisar risker i hela leveranskedjan. Det blir med andra ord nödvändigt att respektera mänskliga rättigheter för att göra affärer på årets största rea.

Anställda och fackliga representanter utsätts i många länder och i företagens värdekedjor för hot, våld och förtryck. De förnekas grundläggande mänskliga rättigheter som innebär att de förhindras att göra sin röst hörd.

Senaste mätningen från ITUC Global Rights Index 2021 visar att anställda utsätts för våld i 45 länder och att fackliga representanter dödats i sex länder.

Att företag kartlägger, hanterar och redovisar risker som verksamheten har för människor skulle kunna ge bättre förhållanden för arbetstagare.

För företag som på riktigt vill ta sitt ansvar för sin verksamhets påverkan på arbetstagare världen över är samarbete med fackliga organisationer och deras förtroendevalda en avgörande framgångsfaktor.

Anställda och fackliga representanter utsätts i företagens värdekedjor för hot, våld och förtryck

I Sverige välkomnar fackförbund och flera företag EU:s försäkran om ett EU-rättsligt ramverk för aktsamhet i globala leverantörskedjor med fokus på mänskliga rättigheter och miljö. Denna tillförsikt beror på att vi vet att samverkan, dialog och förhandling mellan arbetsmarknaden partner är den bästa vägen för att hitta företagsnära lösningar på komplexa utmaningar såsom mänskliga rättigheter i leverantörskedjor. Parterna på arbetsmarknaden har tillsammans använt den svenska arbetsmarknadsmodellen med framgång i snart 100 år. Det har gett Sverige ett renommé som inspirerar långt utanför våra gränser.  

Att främja lokal facklig organisering är en central fråga för att företagen ska kunna ta sitt ansvar på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. I dag har Unionen 35 000 fackliga förtroendevalda på 65 000 arbetsplatser i Sverige.

Förtroendevaldas kunskap och engagemang gör skillnad för arbetstagare inte bara i Sverige, utan världen över och bidrar också till förbättrade förutsättningar för företag i en alltmer komplex värld. Vi är med i förhandlingarna inför nya regelverk och vi vill vara med och ta ansvar när nya regelverk har kommit på plats.

Ansvaret är företagens, men med fackligt förtroendevaldas engagemang och kompetens kan vi tillsammans göra skillnad på riktigt.

/Martin Linder, ordförande i Unionen

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.