I dag, måndag, presenterade de fem fackförbunden inom industrin sina krav inför nästa års avtalsrörelse. Facken vill se ett ettårigt avtal med löneökningar på 3,0 procent. Dessutom vill de se ökade avsättningar till flexpensionen och förbättringar på arbetsmiljöområdet.
Martin Linder, ordförande för Unionen, vill inte gradera vilka krav som är viktigast.
– Det är viktigt att vi nu ställer lönekrav som gör att våra medlemmar får mer pengar i plånboken. Det är jätteviktigt att få fortsatta avkastningar till våra flexpensionssystem, men det är också viktigt med de krav som vi har ställt på jämställdhets- och arbetsmiljöområdet, säger han.
Inför avtalsrörelsen har konjunkturen diskuterats flitigt. Arbetsgivarsidan anser att konjunkturen är på väg att mattas av – vilket i så fall motiverar lägre löneökningar. Fackförbunden anser dock att 3,0 procent är en rimlig ökning.
– Vi jagar inte högsta möjliga löneökning när konjunkturprognoserna pekar uppåt och vi jagar inte lägsta möjliga löneökning när konjunkturprognoserna pekar nedåt. Vi försöker hitta de långsiktigt bästa löneökningarna, säger Martin Linder.
Hur stor är klyftan mellan facken och arbetsgivarsidan den här gången?
– Jag har aldrig hört, oavsett konjunkturläge, att arbetsgivarsidan tycker något annat än att vi borde sänka löneökningstakten så jag förväntar mig att de gör det den här gången också.
Läs mer: "Orealistiskt höga krav"
Fackförbunden inom industrin kräver oftast antingen ett ettårigt eller ett treårigt avtal. Den här gången blev det ett ettårigt. Men enligt Martin Linder kan det ändras i de kommande förhandlingarna med arbetsgivarna.
– Vi formulerar krav utifrån ett ettårsperspektiv. Får vi till ett ettårsavtal tycker vi att det här är rimliga lösningar. I förhandlingarna med arbetsgivarna kan det dyka upp saker som gör att det finns förutsättningar att teckna ett längre avtal.
Hur ska ni underlätta för klubbar på företag som går bra att få något utöver det centrala avtalet?
– Det handlar om att se till att det blir facklig verksamhet där det inte finns i dag och att stärka och utveckla det fackliga arbete som redan finns på många arbetsplatser inom industrin.
Har de anställda fått för lite av företagens vinster under de tre senaste åren?
– Jag tror inte att vi ska ha det bakåtblickande, efterkloka perspektivet. Vi tecknade avtal för tre år sedan med det vi då trodde var rätt. Nu tar vi tag där vi står. Det är alltid lätt att i efterhand säga att vi borde gjort si eller så.
Inte heller Marie Nilsson, ordförande för IF Metall, ville gå med på att de satte för låga krav förra avtalsrörelsen.
– Vi har haft en sysselsättning som varit all time high, vi har också sett till att svensk industris konkurrenskraft har stärkts. Med tanke på de parametrarna så har vi legat rätt, säger hon och får medhåll av Per-Olof Sjöö i GS:
– Det unika för Sverige är att vi under en lång rad år har kunnat leverera reallöneökningar till våra medlemmar. Det är ganska unikt under så lång tidsperiod.
Ulrika Lindstrand, Sveriges Ingenjörer, betonade också att det centrala avtalet är ett golv.
– Det är inte meningen att Märket, som vi sätter centralt, ska vara ett tak. Om man slaviskt följer den siffran på varje företag och för varje individ då fungerar inte våra lokala avtal längre. Att vi inte fått ut mer under en högkonjunktur får vi skjuta tillbaka till arbetsgivarna på lokal nivå, det är också deras ansvar att våra avtal följs.
Industrin sätter märket
Unionen utgör tillsammans med Sveriges Ingenjörer och LO-förbunden IF Metall, Livs och GS de fack som tillsammans lägger fram krav på lönehöjningar inom industrin. Kravet fungerar som en norm, ”märket”, för andra fackförbund. Anledningen är bland annat att industrin är internationellt konkurrensutsatt.
