Uppskattad festival men få deltagare

– SIF är bra på att producera material men det är ingen som läser det, utbrast en kille i Ung-i-SIF-skjorta, syftande på högarna av informationsbroschyrer utplacerade i foajén på förbundets första ungdomsfestival. Den var anordnad av avdelningen i Västmanland och ägde rum i Västerås i början av oktober.

Sammankomsten var ett försök att uppmuntra fackligt engagemang. Ungefär 170 yngre sifare deltog i två dagars seminarier och lördagskvällens fest. Evenemanget var det första i sitt slag. Många uttryckte sin entusiasm över att träffa likasinnade.
– Det har varit spännande seminarier och jag har lärt känna många nya människor, sa Marie Sandin, orderadministratör på ABB.
Enligt Pasi Koljonen, en av arrangörerna, måste SIF förändra sig för att locka fler unga.
Förbundet arbetar inte utifrån en tydlig linje utan hattar fram och tillbaka. Också Magnus Moberg, 27-årig ingenjör, tycker att organisationen är splittrad och drar åt olika håll.
Det fanns en mängd seminarier att välja mellan: kroppsspråk, kvinnors framtida arbetssituation, utbildning, aktiesparande. Titeln "Drömmen om ett liv bakom personkemin" med Per Naroskinen lockade många. Han försökte ge förståelse för vad som krävs för att samarbete ska fungera bättre.
Framtidsforskare Jan Johnsson är en av Sveriges mest anlitade föredragshållare. Han underströk att det han sa inte var något nytt. Genom att se bakåt kan man förutsäga framtiden och se vägen men inte tidtabellen.
Det avslutande föredraget hölls av Alexandra Pascalidou. Utan manus talade hon om hur det kan vara att känna sig främmande i Sverige. Hon berättade om sin uppväxt i den invandrartäta Stockholmsförorten Rinkeby, om hot och förolämpningar som hon har varit utsatt för, vilka hon tillskrev sin invandrarbakgrund. Några ur publiken kom med inlägg och frågor. Men att inte bara invandrare kan känna utanförskap ville Pascalidou inte diskutera den här dagen.

CECILIA FLYGT© SIF-tidningen 1998