De tyska parterna hade redan förhandlat vid fem tillfällen då de, efter sjutton timmars överläggningar, kom överens. I Tyskland skrivs regionala avtal, de centrala partnerna har formellt endast en samordnande funktion, och det träffade avtalet gäller i Baden-Württemberg, i sydvästra Tyskland.
Förhandlingarna inleds alltid där, i vad som betraktas som centrum för den tyska bilindustrin, och de övriga sex regionerna förväntas teckna samma avtal.
Innan gårdagen stod parterna långt ifrån varandra. Medan IG Metall krävt fyra procent hade arbetsgivarna erbjudit 1,2 procent och krävde också att arbetstiden skulle förlängas, från 35 till 40 timmar i veckan.
Sedan IG Metall hotat med storstrejk om inte ett löneavtal var i hamn innan februaris utgång gjorde parterna upp.
Avtalet, som gäller i 26 månader, innebär en löneökning med 2,2 procent från den 1 mars i år och 2,7 procent från den 1 mars nästa år. Till det kommer ett engångsbelopp på mellan 1,4 och 4,6 procent som utbetalas vid fem tillfällen under avtalstiden. Syftet med engångsbeloppet är att utjämna skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän, i enlighet med en tidigare överenskommelse.
Arbetsgivarna fick släppa kravet på en fastställd arbetstidsförlängning.
Enligt avtalet så får de anställda, i utbyte mot löneökningen, acceptera en flexibel arbetstid. Arbetsgivarna ges rätt att utvidga arbetstiden, men endast om det först träffats en överenskommelse mellan parterna på det lokala planet.
De tyska och svenska arbetsgivarna har visat likheter i avtalsrörelsen. De har båda erbjudit ovanligt låga löneökningar jämfört med vad facken krävt.
Tore Sellgren på Sifs förhandlingsenhet betecknar det tyska avtalet som "ingen katastrof, i alla fall", även om de tyska siffrorna kan påverka den svenska avtalsrörelsen.
- Vi begär ju 3,5 procent totalt och det fortsätter vi kämpa för.
Han är glad över att avtalet inte innebär någon arbetstidsförlängning.
- En skillnad från Tyskland är ju att IG Metall, i motsats till oss, inte krävt någon arbetstidsförkortning. Men om de gått med på mer arbetstid så hade det ju inte blivit enklare för oss. Och det är redan tufft som det är.
ANITA TÄPP
Förhandlingarna inleds alltid där, i vad som betraktas som centrum för den tyska bilindustrin, och de övriga sex regionerna förväntas teckna samma avtal.
Innan gårdagen stod parterna långt ifrån varandra. Medan IG Metall krävt fyra procent hade arbetsgivarna erbjudit 1,2 procent och krävde också att arbetstiden skulle förlängas, från 35 till 40 timmar i veckan.
Sedan IG Metall hotat med storstrejk om inte ett löneavtal var i hamn innan februaris utgång gjorde parterna upp.
Avtalet, som gäller i 26 månader, innebär en löneökning med 2,2 procent från den 1 mars i år och 2,7 procent från den 1 mars nästa år. Till det kommer ett engångsbelopp på mellan 1,4 och 4,6 procent som utbetalas vid fem tillfällen under avtalstiden. Syftet med engångsbeloppet är att utjämna skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän, i enlighet med en tidigare överenskommelse.
Arbetsgivarna fick släppa kravet på en fastställd arbetstidsförlängning.
Enligt avtalet så får de anställda, i utbyte mot löneökningen, acceptera en flexibel arbetstid. Arbetsgivarna ges rätt att utvidga arbetstiden, men endast om det först träffats en överenskommelse mellan parterna på det lokala planet.
De tyska och svenska arbetsgivarna har visat likheter i avtalsrörelsen. De har båda erbjudit ovanligt låga löneökningar jämfört med vad facken krävt.
Tore Sellgren på Sifs förhandlingsenhet betecknar det tyska avtalet som "ingen katastrof, i alla fall", även om de tyska siffrorna kan påverka den svenska avtalsrörelsen.
- Vi begär ju 3,5 procent totalt och det fortsätter vi kämpa för.
Han är glad över att avtalet inte innebär någon arbetstidsförlängning.
- En skillnad från Tyskland är ju att IG Metall, i motsats till oss, inte krävt någon arbetstidsförkortning. Men om de gått med på mer arbetstid så hade det ju inte blivit enklare för oss. Och det är redan tufft som det är.
ANITA TÄPP
