Arbetslösheten bland HTF:s Stockholmsavdelnings medlemmar har ökat varje månad sedan april 2000 - jämfört med motsvarande månad föregående år. I februari i år var arbetslösheten i avdelningen 33 procent högre än i februari 2004. Den totala andelen arbetslösa medlemmar var 6,8 procent. Detta kan verka lite, men det anmärkningsvärda är att det är en stadigt stigande siffra. Det är också anmärkningsvärt med tanke på att övriga HTF avdelningar redovisar en minskning av arbetslösheten under 2004 samt att det är större ökning än för Stockholms län som helhet
Detta sker samtidigt som det i media talas om högkonjunktur, att företagens hjul snurrar fort igen och produktiviteten ökar. Underförstått är budskapet att allt är frid och fröjd på arbetsmarknaden - inte minst i Stockholm. Men den bilden stämmer inte. Få arbetsgivare tycks göra nyanställningar i regionen. Tvärtom så fortsätter uppsägningarna i våra branscher.
De branscher som just nu är mest drabbade inom våra led är transportbranschen, ideella organisationer och hotell- och restaurang. Många riksomfattande företag har valt att säga upp HTF-medlemmar med lång anställningstid i Stockholm och istället valt att behålla anställda med betydligt kortare anställningstid på andra orter. Det märks i de uppsägningsförhandlingar som avdelningens ombudsmän blir involverade i. Vad som också märks är att kvinnliga administratörer i högre åldrar alltför ofta råkar illa ut.
De centrala arbetsmarknadsmyndigheterna verkar inte bry sig särskilt mycket om vad som ligger bakom denna utveckling eller vad som kan göras. Arbetsuppgifter som att stödja, uppmuntra och hjälpa arbetssökande att hitta nya vägar har tonats ned. Yrkesvägledare och arbetsförmedlare har ersatts av platsautomater. Istället har arbetsförmedlingen intensifierat sin uppgift som granskare av arbetslösa. Man ställer krav på att de söker så många jobb som möjligt vare sig det är relevant och konstruktivt eller innebär rimliga arbetsuppgifter och villkor.
Arbetslösa medlemmar upplever att de blir opersonligt bemötta på Arbetsförmedlingen. Att man inte ser till individuella förutsättningar och möjligheter och att de inte får relevant stöd. Den personliga kontakten saknas. Något som också bekräftas av undersökningar som gjorts av andra aktörer på arbetsmarknaden.
De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är inte heller i proportion till behoven. Därutöver är de ryckiga, inriktningen svårförutsägbar och används alltför ofta som budgetregulator. Ett exempel är det nyligen inrättade friåret som har tagit stor del av förmedlingens ekonomiska resurser, varför avsevärt färre arbetslösa erbjuds utbildningar eller andra åtgärder, lönebidrag minskas etc. Platserna har fördelats proportionellt över landet utan föregående analys av lokala förutsättningar eller kontakt med de arbetsgivare som förväntas bevilja friår för sina anställda och acceptera de vikarier som utses av arbetsförmedlingen. Det finns risk att de medel för friåret som inte kan utnyttjas på grund av få godkända ansökningar - speciellt i Stockholms län - dras bort utan att kunna omvandlas till andra åtgärder. Det vill säga totalt minskade resurser till de arbetssökande.
En stelbent målstyrning gynnar inte att det görs nysatsningar för att prova nya metoder eller mer individuella insatser. Därtill kommer den ökande centralstyrningen och en resursfördelning utan hänsyn till regionala eller lokala förutsättningar. Påverkansmöjligheterna för länsarbetsnämndernas styrelser och de lokala arbetsförmedlingsnämnderna har kringskurits. Det är inte rimligt att tro att exakt samma åtgärd till exakt samma pris får samma effekt i Stockholm som i Norrlands inland eller Skåneregionen. Statens besparingsbeting - med bl a "idiotstopp" för att klara utgiftstaket - slår dessutom hårt mot länsarbetsnämndernas resurser.
Arbetsmarknadsmyndigheterna måste göra en grundlig analys av orsakerna till den alltför höga arbetslösheten i delar av tjänstesektorn i Stockholm. Man tror att problemen på Stockholms arbetsmarknad som vanligt löses med marknadskrafternas hjälp eftersom det antas finnas många arbetstillfällen här. Men pågående högkonjunktur visar att så inte är fallet denna gång. De gamla vanliga metoderna verkar inte fungera längre.
Med en omfattande analys av läget och dess orsaker kan rätt insatser sättas in. Troligen krävs en rad förändringar i arbetsmarknadspolitiken och i sättet att praktiskt genomföra den. Större möjligheter till mer individuellt anpassade och otraditionella insatser måste skapas. Satsa på bred kompetensutveckling, validering, kvalificerad yrkesvägledning, kompetenshandledning och möjligheter att ta tillvara de arbetslösas egen förmåga och kunskap i arbetsmarknadsåtgärderna. Dagens arbetsmarknad kräver många gånger specialister av olika slag - massutbildningarnas tid är förbi.
Arbetsförmedlare måste få mer resurser och möjlighet att utveckla specialkompetens på olika områden och branscher. Deras uppdrag kan inte vara att jaga arbetslösa som om de vore kriminella och skyldiga till sin egen situation - de allra flesta vill faktiskt ha ett nytt jobb. Det vinner vi alla på.
Anne Thelander, ordförande HTF Stockholmsavdelning
Swante Holm, AS-ledamot och TCO-representant i Stockholms Länsarbetsnämnd
Detta sker samtidigt som det i media talas om högkonjunktur, att företagens hjul snurrar fort igen och produktiviteten ökar. Underförstått är budskapet att allt är frid och fröjd på arbetsmarknaden - inte minst i Stockholm. Men den bilden stämmer inte. Få arbetsgivare tycks göra nyanställningar i regionen. Tvärtom så fortsätter uppsägningarna i våra branscher.
De branscher som just nu är mest drabbade inom våra led är transportbranschen, ideella organisationer och hotell- och restaurang. Många riksomfattande företag har valt att säga upp HTF-medlemmar med lång anställningstid i Stockholm och istället valt att behålla anställda med betydligt kortare anställningstid på andra orter. Det märks i de uppsägningsförhandlingar som avdelningens ombudsmän blir involverade i. Vad som också märks är att kvinnliga administratörer i högre åldrar alltför ofta råkar illa ut.
De centrala arbetsmarknadsmyndigheterna verkar inte bry sig särskilt mycket om vad som ligger bakom denna utveckling eller vad som kan göras. Arbetsuppgifter som att stödja, uppmuntra och hjälpa arbetssökande att hitta nya vägar har tonats ned. Yrkesvägledare och arbetsförmedlare har ersatts av platsautomater. Istället har arbetsförmedlingen intensifierat sin uppgift som granskare av arbetslösa. Man ställer krav på att de söker så många jobb som möjligt vare sig det är relevant och konstruktivt eller innebär rimliga arbetsuppgifter och villkor.
Arbetslösa medlemmar upplever att de blir opersonligt bemötta på Arbetsförmedlingen. Att man inte ser till individuella förutsättningar och möjligheter och att de inte får relevant stöd. Den personliga kontakten saknas. Något som också bekräftas av undersökningar som gjorts av andra aktörer på arbetsmarknaden.
De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är inte heller i proportion till behoven. Därutöver är de ryckiga, inriktningen svårförutsägbar och används alltför ofta som budgetregulator. Ett exempel är det nyligen inrättade friåret som har tagit stor del av förmedlingens ekonomiska resurser, varför avsevärt färre arbetslösa erbjuds utbildningar eller andra åtgärder, lönebidrag minskas etc. Platserna har fördelats proportionellt över landet utan föregående analys av lokala förutsättningar eller kontakt med de arbetsgivare som förväntas bevilja friår för sina anställda och acceptera de vikarier som utses av arbetsförmedlingen. Det finns risk att de medel för friåret som inte kan utnyttjas på grund av få godkända ansökningar - speciellt i Stockholms län - dras bort utan att kunna omvandlas till andra åtgärder. Det vill säga totalt minskade resurser till de arbetssökande.
En stelbent målstyrning gynnar inte att det görs nysatsningar för att prova nya metoder eller mer individuella insatser. Därtill kommer den ökande centralstyrningen och en resursfördelning utan hänsyn till regionala eller lokala förutsättningar. Påverkansmöjligheterna för länsarbetsnämndernas styrelser och de lokala arbetsförmedlingsnämnderna har kringskurits. Det är inte rimligt att tro att exakt samma åtgärd till exakt samma pris får samma effekt i Stockholm som i Norrlands inland eller Skåneregionen. Statens besparingsbeting - med bl a "idiotstopp" för att klara utgiftstaket - slår dessutom hårt mot länsarbetsnämndernas resurser.
Arbetsmarknadsmyndigheterna måste göra en grundlig analys av orsakerna till den alltför höga arbetslösheten i delar av tjänstesektorn i Stockholm. Man tror att problemen på Stockholms arbetsmarknad som vanligt löses med marknadskrafternas hjälp eftersom det antas finnas många arbetstillfällen här. Men pågående högkonjunktur visar att så inte är fallet denna gång. De gamla vanliga metoderna verkar inte fungera längre.
Med en omfattande analys av läget och dess orsaker kan rätt insatser sättas in. Troligen krävs en rad förändringar i arbetsmarknadspolitiken och i sättet att praktiskt genomföra den. Större möjligheter till mer individuellt anpassade och otraditionella insatser måste skapas. Satsa på bred kompetensutveckling, validering, kvalificerad yrkesvägledning, kompetenshandledning och möjligheter att ta tillvara de arbetslösas egen förmåga och kunskap i arbetsmarknadsåtgärderna. Dagens arbetsmarknad kräver många gånger specialister av olika slag - massutbildningarnas tid är förbi.
Arbetsförmedlare måste få mer resurser och möjlighet att utveckla specialkompetens på olika områden och branscher. Deras uppdrag kan inte vara att jaga arbetslösa som om de vore kriminella och skyldiga till sin egen situation - de allra flesta vill faktiskt ha ett nytt jobb. Det vinner vi alla på.
Anne Thelander, ordförande HTF Stockholmsavdelning
Swante Holm, AS-ledamot och TCO-representant i Stockholms Länsarbetsnämnd
