Han hade varit ute på ett kort ärende med bilen och när han kom tillbaka till kontoret tryckte han frenetiskt på knappen och blev mäkta irriterad när dörren inte öppnade sig. Jag berättade att jag för en tid sen blev uppringd när jag var på väg hemifrån. Jag for runt och plockade ihop allt jag skulle ha med mig. Den jag pratade med märkte min stress och frågade vad jag letade efter. Jag svarade:
- Jag hittar inte den förbannade mobiltelefonen.
Personen i andra änden skrattade gott och sa förstås åt mig att jag pratade i den. Nu när min vän berättade om sin förväxling av nycklar och jag mindes min mobilhistoria drog jag mig till minnes roliga hjärnsläppsepisoder jag varit med om.
När vi var tonåringar lagade min bästa vän en punktering. Han letade efter en lagningslapp men hade ingen. Det går ju att klippa en från en gammal cykelslang och han gick runt i garaget. När han gått ett varv hittade han en slang. Han klippte en lagom bit och upptäckte inte att han klippt från den slang han just höll på att laga.
Jag hade en gymnasielärare som personifierade tankspriddhet. Det påstods att han kommit till skolan med dammsugaren istället för portföljen och jag såg honom en gång försöka skriva med tandborsten.
Jag har en annan god vän som glömde matkassarna i kundvagnen och kom hem tomhänt.
En tredje fäste ankartampen men glömde vad han höll på med och kastade ankaret i sjön utan lina.
Min pappa la sin kamera på biltaket och blev upprörd när en fotgängare stannade honom mitt i gatan.
Ja, om jag tänker efter har jag nog minst femton mer eller mindre roliga tankspriddheter från den närmaste bekantskapskretsen. Men skillnaden från då är att för trettio år sen såg man det nog som ett charmigt drag som snarare var ett tecken på att huvudet var sysselsatt med något annat spännande än som ett allvarligt tecken på stress.
Jag förstod på honom som försökte "unlocka" sitt kontor att han var rätt orolig över sin arbetsbelastning. Vi pratade en stund om det och jag frågade om han ångrade sitt yrkesval. Han svarade:
- Nej aldrig, jag har det roligaste jobb man kan ha!
Jag frågade igen om belastning och påstod att det liksom ligger i sakens natur. Han har ett arbete som kräver många bollar i luften. Han höll med mig.
- Du har alldeles rätt, sa han, att jag ibland förväxlar nycklar och åker på fel möten är nog något som hör till den här typen av jobb och något jag och min omgivning får ta utan att oroa mig!
Jag läste för en tid sedan en text om tidstjuvar. Den kryllade av goda råd om hur man ska göra för att bli mindre tankspridd, mer här och nu och mer fokuserad. Allt verkade rätt och riktigt. Men var finns rätten att vara tankspridd? Var finns det sunda, ibland komiska, och förmodligen viktiga utrymmet för att dagdrömma? Det finns en uppenbar risk att vi blir så koncentrerade, så organiserade, så fulla av tanketekniker för att undvika onödig "var har jag lagt den"-stress att vi blir stressade av det.
Vi blir stressade av att det ibland blir fel. Det är förmodligen sundare att försöka ta det med ro. Att inse att de flesta av oss har ett intensivt men förhoppningsvis stimulerande liv med flera olika låssystem, och mycket av allt annat också så det kommer ibland bli fel.
Apropå det, är det någon som sett mina läsglasögon?
- Jag hittar inte den förbannade mobiltelefonen.
Personen i andra änden skrattade gott och sa förstås åt mig att jag pratade i den. Nu när min vän berättade om sin förväxling av nycklar och jag mindes min mobilhistoria drog jag mig till minnes roliga hjärnsläppsepisoder jag varit med om.
När vi var tonåringar lagade min bästa vän en punktering. Han letade efter en lagningslapp men hade ingen. Det går ju att klippa en från en gammal cykelslang och han gick runt i garaget. När han gått ett varv hittade han en slang. Han klippte en lagom bit och upptäckte inte att han klippt från den slang han just höll på att laga.
Jag hade en gymnasielärare som personifierade tankspriddhet. Det påstods att han kommit till skolan med dammsugaren istället för portföljen och jag såg honom en gång försöka skriva med tandborsten.
Jag har en annan god vän som glömde matkassarna i kundvagnen och kom hem tomhänt.
En tredje fäste ankartampen men glömde vad han höll på med och kastade ankaret i sjön utan lina.
Min pappa la sin kamera på biltaket och blev upprörd när en fotgängare stannade honom mitt i gatan.
Ja, om jag tänker efter har jag nog minst femton mer eller mindre roliga tankspriddheter från den närmaste bekantskapskretsen. Men skillnaden från då är att för trettio år sen såg man det nog som ett charmigt drag som snarare var ett tecken på att huvudet var sysselsatt med något annat spännande än som ett allvarligt tecken på stress.
Jag förstod på honom som försökte "unlocka" sitt kontor att han var rätt orolig över sin arbetsbelastning. Vi pratade en stund om det och jag frågade om han ångrade sitt yrkesval. Han svarade:
- Nej aldrig, jag har det roligaste jobb man kan ha!
Jag frågade igen om belastning och påstod att det liksom ligger i sakens natur. Han har ett arbete som kräver många bollar i luften. Han höll med mig.
- Du har alldeles rätt, sa han, att jag ibland förväxlar nycklar och åker på fel möten är nog något som hör till den här typen av jobb och något jag och min omgivning får ta utan att oroa mig!
Jag läste för en tid sedan en text om tidstjuvar. Den kryllade av goda råd om hur man ska göra för att bli mindre tankspridd, mer här och nu och mer fokuserad. Allt verkade rätt och riktigt. Men var finns rätten att vara tankspridd? Var finns det sunda, ibland komiska, och förmodligen viktiga utrymmet för att dagdrömma? Det finns en uppenbar risk att vi blir så koncentrerade, så organiserade, så fulla av tanketekniker för att undvika onödig "var har jag lagt den"-stress att vi blir stressade av det.
Vi blir stressade av att det ibland blir fel. Det är förmodligen sundare att försöka ta det med ro. Att inse att de flesta av oss har ett intensivt men förhoppningsvis stimulerande liv med flera olika låssystem, och mycket av allt annat också så det kommer ibland bli fel.
Apropå det, är det någon som sett mina läsglasögon?
