Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Största faran vid utlandsjobb
Det är inte sjukdomar som ebola eller fasor som inbördeskrig som utgör den absolut största risken när anställda är ute och reser eller jobbar utomlands. Det är trafiken.
Holger Leipe har jobbat åt Röda Korset i 36 år. Vid det här laget har han sett en mängd krigshärdar och konfliktområden med egna ögon.
– Ibland säger folk far åt helvete. Då säger jag, att jag redan har varit där.
Någon enskild händelse som skakat om honom extra mycket har han svårt att peka ut. Det finns många att välja på.
Det var rena vilda västern!
En av dem var Somalia 1991. Det var inbördeskrig och Holger Leipe åkte dit och byggde upp en bas med sjukhus och hjälpmöjligheter. En dag skulle arbetet utvärderas, men när folket från Genève landade var det första som hände att de överfölls och rånades på allt av värde. Och detta av basens egna säkerhetsvakter.
– Alla var skärrade, folk fruktade för sina liv, det var rena vilda västern. En del ville bara hoppa på planet och sticka direkt.
Holger Leipe såg till att få dit dem som verkligen bestämmer, områdets tre klanledare. De kom och blev upprörda när de hörde vad som hänt i ett område där de trodde sig ha full kontroll. Det slutade med att de bestulna fick tillbaks varenda dollar.
– En vecka senare kom några äldre damer och bad oss om hjälp, deras söner hade fängslats som straff för rånet. Vi tog filtar, tvål, tandborstar och tandkräm och åkte till den högste klanchefen. Han satt med öppen mun och förstod inte varför vi ville hjälpa dem som hade rånat oss. Men efter detta steg respekten för oss, ryktet spreds i hela nordöstra Somalia.
Den som tjänar mest betalar.
För tillfället arbetar Holger Leipe med att se över säkerheten för Röda Korset-anställda på olika platser runt om i världen. Sin bas har han i den kenyanska huvudstaden Nairobi. Här finns två stora faror: trafiken och kriminaliteten. Krockar med plåtskador som följd sker hela tiden i en kaotisk stad där de flesta satsar på att komma först för att inte tvingas vänta.
– När det sker en olycka är ofta många bilar inblandade. Hälften av dem är oförsäkrade. Då brukar man lösa det så att det är den som tjänar mest som får betala. Det spelar ingen roll om det är någon som kör rätt in i dig med full fart, det är du som brukar få betala, säger Holger Leipe.
I Nairobi är därför taktiken att alltid släppa fram den andra trafiken först. Att man förlorar tid är ett mindre problem. Och är det möten och tider som ska passas använder man sig av lokalanställda chaufförer. De kan trafiken och kan argumentera på traktens språk om man råkar ut för en olycka eller blir stoppad i en poliskontroll.
– Jag vet att jag inte kan påverka hotbilden, därför måste jag fundera på hur jag minimerar min sårbarhet. Som till exempel när jag ska åka till flygplatsen. Den närmaste vägen går genom Nairobis största slumområde. Där är hotbilden mot mig som vit enormt hög. Därför tar jag alltid en timme extra på mig och väljer en säkrare väg.
Skulle rädslan försvinna skulle jag gå i pension.
Även risken att utsättas för brott går att minska. Röda Korsets utsända bor inte i villor, utan i lägenheter i samma bostadshus. Där finns det ett säkerhetsbolag som sköter kontrollen. Lägenheterna ligger på andra till femte våningen, vilket gör det svårare för tjuvar att klättra in samtidigt som brandkårens stegar når upp. I varje lägenhet finns också en panikknapp kopplad direkt till vaktbolaget.
Men hur man beter sig är också viktigt.
– Livet är inrutat. Ibland träffas vi och tar en öl på kvällen – vi har ett litet ställe dit vi åker taxi. Däremot skulle vi aldrig gå på nattklubb. Vi har ingenting där att göra. Där hänger prostituerade, människor som vi ska hjälpa, det skulle vara moraliskt fel att gå dit.
– Hur vi uppträder är A och O. Vi är hela tiden ett slags ambassadörer för Röda Korset. Dessutom är risken att bli utsatt för brott stor. Någon kan lägga rohypnol i din drink och råna dig, eller så kan du bli anklagad för att ha attackerat någon kvinna, säger Holger Leipe som erkänner att det händer att han är rädd.
– Skulle rädslan försvinna skulle jag nog gå i pension. Jag är militärt tränad och har lärt mig att lyssna till magkänslan. Det händer att jag känner på mig att jag inte ska gå och handla just där och då, eller att jag ska köra en annan väg hem från gymmet på andra sidan av staden. Då gör jag det även om det tar en timme extra.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd
I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.
Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.
Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll.
Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.
Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.
Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.
Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.
Metro ansöker om rekonstruktion
Metro Media House har stora ekonomiska problem. Styrelsen uppger att företaget ska begära en rekonstruktion och medarbetarna fick ingen lön utbetald under måndagen.
Metro Media House ger bland annat ut gratistidningen Metro, driver sajten Metrojobb, plattformen Metro mode och Studentkortet. Men koncernen har stora ekonomiska problem och i dag fick personalen veta att de kommer att få vänta på utbetalningen av marslönen.
I ett öppet brev till personalen, som Expressen publicerat, skriver vd Christen Ager-Hanssen att företaget ska ansöka om rekonstruktion och att lönerna sedan ska komma via den statliga lönegarantin: ”Administrativt får man räkna med att det tar ca en vecka innan marslönerna når de anställdas bankkonton. Vi kommer meddela er alla när lönerna är expedierade och vilken dag de anländer till era bankkonton.”, skriver han.
En företagsrekonstruktion är ett alternativ till konkurs för företag som har chans att överleva. En domstol avgör om rekonstruktionen ska beviljas och utser en rekonstruktör. Därefter ska rekonstruktören reda ut anställningsförhållanden och lönefrågor innan ett lönegarantibeslut fattas. Beslutet skickas till länsstyrelsen som, enligt Kronofogden, har en handläggningstid på någon eller några veckor.
Investmentbolaget Custos köpte Metro av Kinnevik för två år sedan. Enligt Christen Ager-Hanssen mörkade Kinnevik att Metro hade ekonomiska problem och i brevet till personalen skriver han att Custos ska stämma Kinnevik på 300 miljoner kronor.
Tidningen Metro finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Enligt Expressen finns planer på att dra ner på utgivningstakten och att säga upp personal.
Kollega söker Unionenklubbens ordförande för en kommentar.
AD: Värvningsförbud gick för långt
Ett spelföretag i Uppsala ville hindra avhoppare från att värva tidigare kollegor till sitt företag. Men nu konstaterar Arbetsdomstolen, AD, att värvningsklausulen i avtalet inte är rimlig.
I de avtal som de anställda skrivit på åtar de sig att under en 24-månadersperiod efter avslutad anställning inte ”direkt eller indirekt” rekrytera från den tidigare arbetsgivaren.
Med hänvisning till den klausulen förbjöd tingsrätten tidigare avhoppare från ett spelbolag att värva spelutvecklare från sin tidigare arbetsgivare.
Domen överklagades till AD som har en annan syn på saken. AD konstaterar att värvningsklausuler är ”ägnade att skapa påtagliga inlåsningseffekter och motverka rörligheten på arbetsmarknaden”, men påpekar också att konkurrensklausuler av olika slag kan vara berättigade bland annat för att skydda företagshemligheter.
Det är dock inte fallet när det handlar om spelföretagets värvningsklausul, enligt domstolen som dock anser att en klausul med kort bindningstid kan vara berättigad. Detta för att motverka att en anställd ”i nära anslutning” till att hen lämnar företaget också får andra att sluta och gå över till en konkurrent.
I det här fallet lämnade dock de anställda företaget för mer än ett halvår sedan, vilket gör att rekryteringsförbudet inte bör anses som skäligt, konstaterar domstolen.
AD noterar också att värvningsklausulen inte endast omfattar aktiv rekrytering utan även förbjuder dem att anställa personal hos den tidigare arbetsgivaren som på egen hand söker upp dem. Det kan inte anses skäligt, menar domstolen.
Malin Wulkan, biträdande chefsjurist på Unionen, anser att det är en viktig dom.
– Visserligen var klausulen i anställningsavtalet väldigt omfattande. Det fanns inga begränsningar till vissa personer eller geografiskt område, och sträckte sig över en två-årsperiod. Men det är ändå ett betydelsefullt avgörande eftersom det inte finns något sedan tidigare som är så tydligt.
Bland viktiga med domen är att AD betonar att man har en restriktiv syn på värvningsklausuler och att domstolen dessutom pekar på att sex månader kan vara en rimlig löptid, anser Malin Wulkan.
Än så länge har inte Unionen fått in särskilt många ärenden som rör rena värvningsklausuler.
– Det antas vara ett ökande fenomen, något det inte finns anledning att tvivla på. Sannolikt finns de i alla branscher där det är brist på kompetens, säger Malin Wulkan som påpekar hur viktigt det är att alltid läsa igenom och fundera över anställningskontrakten innan man skriver på.
– Även om man kan få rätt i domstol skapar det en ruggig osäkerhet. Det kan ju handla om höga viten i fall man bryter mot klausulen.
