Jag förmodar att en del av dem har utvecklat den där misstänksamheten genom att de faktiskt har varit med om att bli lurade och att det varit något fuffens runt dem. Andra tror jag har utvecklat den som en ovana och dessvärre en ovana som förstärks av den andras reaktion på misstänksamheten.
När jag, och många med mig, blir ifrågasatt på det viset går jag i ett passivt försvar. Även om jag inte gjort något klandervärt ser jag ut som om jag gjort det, jag börjar humma och harkla och svarar något osäkert. Det är klart att den som misstänkt att i det här kafferummet händer något mycket märkligt genast får vatten på sin kvarn.
De här människorna är som en slags sociala controllers eller, som en kompis mer drastiskt uttryckte det, skumsnokare. Skumsnokaren lever efter devisen; Människor ska man misstänka, för om de inte har gjort något skumt så tänker de snart göra det.
När skumsnokaren träffar sin motsats, människor som har en benägenhet att ta på sig skuld, och känna sig skyldiga, låt oss kalla dom Skuldpåtagaren, så blir det inte bra. Det kan jag försäkra. Skuldpåtagaren är den som känner sig skyldig för allt möjligt och som inte ens står ut med att någon annan blir ifrågasatt. Skuldpåtagaren börjar rodna och skruva på sig vid minsta ifrågasättande och vad ska då Skumsnokaren tro?
Jag kanske överdriver en smula, men draget att misstänka, syna och sprida osäkerhet, som Skumsnokaren gör, belönas i ett socialt samspel genom att det så att säga står över skulden. Den som misstänker får ett övertag och kommer därför att fortsätta göra det, om inte annat omedvetet.
För en tid sedan träffade jag en tjänsteman på ett företag som utvecklat frukostmöten för kunder. De var mycket uppskattade och hon hade dragit in flera order till företaget. Hon hade en produktidé som fötts ur ett specialintresse och att marknadsföra den på frukostmöten var genialt. Hon var gruppchef och på ett möte med sin chef så sa han i förbigående; Du, de där frukostmötena som du håller, är det verkligen du som ska ha hand om dom?
Kvinnan kom helt av sig. Hon svarade något defensivt och undvikande, men efteråt kände hon sig mycket ledsen och ifrågasatt. När hon berättade det för mig hade hon fullt med frågor. Mötena kanske inte var så lysande ändå? Vad hade chefen menat? Var han inte nöjd med hennes arbetsprestation över huvudtaget? Ville han bli av med henne som gruppchef?
När jag frågade vidare så framstod bilden av hennes chef som en Skumsnokare mycket tydligt. Jag frågade vad han visste om mötena och resultatet och han visste egentligen ingenting om dom. När jag frågade om det kunde vara så att han ifrågasatt om hon som chef skulle ha direkt kontakten med kunderna, så sa hon att jo, det kanske mer handlade om det.
Hon berättade, att chefen ofta gjorde så. Kastade ur sig ifrågasättanden som ett sätt att vara och ett sätt att få information. När hon konstaterat det, och också sett att hon ibland var en Skuldpåtagare, stärktes hon i att ta upp det med sin chef och det sista jag hörde om det var att frågan var löst.
Tja... slut för den här gången... men du, hade du verkligen tid att läsa den här krönikan just nu?
Ulf Lager
När jag, och många med mig, blir ifrågasatt på det viset går jag i ett passivt försvar. Även om jag inte gjort något klandervärt ser jag ut som om jag gjort det, jag börjar humma och harkla och svarar något osäkert. Det är klart att den som misstänkt att i det här kafferummet händer något mycket märkligt genast får vatten på sin kvarn.
De här människorna är som en slags sociala controllers eller, som en kompis mer drastiskt uttryckte det, skumsnokare. Skumsnokaren lever efter devisen; Människor ska man misstänka, för om de inte har gjort något skumt så tänker de snart göra det.
När skumsnokaren träffar sin motsats, människor som har en benägenhet att ta på sig skuld, och känna sig skyldiga, låt oss kalla dom Skuldpåtagaren, så blir det inte bra. Det kan jag försäkra. Skuldpåtagaren är den som känner sig skyldig för allt möjligt och som inte ens står ut med att någon annan blir ifrågasatt. Skuldpåtagaren börjar rodna och skruva på sig vid minsta ifrågasättande och vad ska då Skumsnokaren tro?
Jag kanske överdriver en smula, men draget att misstänka, syna och sprida osäkerhet, som Skumsnokaren gör, belönas i ett socialt samspel genom att det så att säga står över skulden. Den som misstänker får ett övertag och kommer därför att fortsätta göra det, om inte annat omedvetet.
För en tid sedan träffade jag en tjänsteman på ett företag som utvecklat frukostmöten för kunder. De var mycket uppskattade och hon hade dragit in flera order till företaget. Hon hade en produktidé som fötts ur ett specialintresse och att marknadsföra den på frukostmöten var genialt. Hon var gruppchef och på ett möte med sin chef så sa han i förbigående; Du, de där frukostmötena som du håller, är det verkligen du som ska ha hand om dom?
Kvinnan kom helt av sig. Hon svarade något defensivt och undvikande, men efteråt kände hon sig mycket ledsen och ifrågasatt. När hon berättade det för mig hade hon fullt med frågor. Mötena kanske inte var så lysande ändå? Vad hade chefen menat? Var han inte nöjd med hennes arbetsprestation över huvudtaget? Ville han bli av med henne som gruppchef?
När jag frågade vidare så framstod bilden av hennes chef som en Skumsnokare mycket tydligt. Jag frågade vad han visste om mötena och resultatet och han visste egentligen ingenting om dom. När jag frågade om det kunde vara så att han ifrågasatt om hon som chef skulle ha direkt kontakten med kunderna, så sa hon att jo, det kanske mer handlade om det.
Hon berättade, att chefen ofta gjorde så. Kastade ur sig ifrågasättanden som ett sätt att vara och ett sätt att få information. När hon konstaterat det, och också sett att hon ibland var en Skuldpåtagare, stärktes hon i att ta upp det med sin chef och det sista jag hörde om det var att frågan var löst.
Tja... slut för den här gången... men du, hade du verkligen tid att läsa den här krönikan just nu?
Ulf Lager
