Receptet var enkelt.
1. Jag skulle hålla med om allt hon sa och tyckte.
2. Jag skulle inte hålla med om hon sa att hon var dum eller ful, då skulle jag istället protestera.
3. Om jag hade någon avvikande mening skulle jag inte uttrycka den just då, utan dagen efter. Vi hade en del lustiga samtal efter det där receptet. Dottern hade en period när alla, inklusive lärarna, var emot henne och hon kunde säga saker som: "De är inte riktigt kloka, de ger mig läxor!" (och hon fick det att låta som en personlig förolämpning).
Om jag då sa emot, fick jag smällande dörrar och eder till svar, men om jag höll med om att det inte verkade riktigt klokt, kunde jag få ett skyggt leende och efter det ett ganska bra samtal om tonåringars livsvillkor. Även om exemplet blir en aning övertydligt, sådan är tonåringens väsen, så är samtalet om hur man vill bli tilltalad mycket viktigt. I själva verket kan just det lösa många knutar i en arbetsgrupp.
Jag hade en klient som hade fastnat i rollen som gruppens talesman. Så fort det var något som borde bli framfört till chefen var det som om hela gruppen förväntade sig att just Lotta skulle göra det. Hon led av detta och beskrev det så här:
"Sist var det en schemaomläggning som inte ens rörde mig, men jag visste att flera i gruppen var jätteupprörda, men ingen sa nåt, och till slut kunde inte jag vara tyst! Men varför ska det alltid vara jag?"
När jag frågade vad hon försökt göra för att undvika att alltid vara den som höjde lans, svarade hon att hon förstås försökt in i det längsta att vara tyst, men det blev om möjligt ännu värre, för då var det som om hennes tystnad blev mer talande än om hon sagt något. Hon fick då rådet att försöka föra ett samtal om samtalet.
Nästa gång hon kände nu-borde-Lotta-säga-nåtförväntningen, sa hon: "Nu blir det så här igen. Jag vet att flera i rummet har en massa åsikter, men det är som om alla väntar på att det är jag som ska öppna mun. Jag vill inte ha det så .Vad gör vi?"
Det blev ett mycket bra prat om olika roller och förväntningar, och till Lottas häpnad fick hon också höra att hon ibland öppnade munnen för tidigt och inte lät andra samla sig tillräckligt för att säga något.
Andra goda uppslag till samtal om samtalet är att tala om vilka tabun som finns i gruppen. Vad är det vi inte pratar om?
Vad ger vi varandra beröm för? Vad är OK att kritisera och vad är inte OK att kritisera? Alla frågor av den typen brukar leda till större öppenhet och en stor portion munterhet.
En grupp jag arbetade med konstaterade att de nog helst inte pratade med varandra alls, men samtidigt som de sa det började de skratta och pratade i mun på varandra om hur lite de hade pratat med varandra. Så har ni inget bättre för er: Skriv recept på hur ni vill bli tilltalade, och börja samtala om hur ni samtalar!
1. Jag skulle hålla med om allt hon sa och tyckte.
2. Jag skulle inte hålla med om hon sa att hon var dum eller ful, då skulle jag istället protestera.
3. Om jag hade någon avvikande mening skulle jag inte uttrycka den just då, utan dagen efter. Vi hade en del lustiga samtal efter det där receptet. Dottern hade en period när alla, inklusive lärarna, var emot henne och hon kunde säga saker som: "De är inte riktigt kloka, de ger mig läxor!" (och hon fick det att låta som en personlig förolämpning).
Om jag då sa emot, fick jag smällande dörrar och eder till svar, men om jag höll med om att det inte verkade riktigt klokt, kunde jag få ett skyggt leende och efter det ett ganska bra samtal om tonåringars livsvillkor. Även om exemplet blir en aning övertydligt, sådan är tonåringens väsen, så är samtalet om hur man vill bli tilltalad mycket viktigt. I själva verket kan just det lösa många knutar i en arbetsgrupp.
Jag hade en klient som hade fastnat i rollen som gruppens talesman. Så fort det var något som borde bli framfört till chefen var det som om hela gruppen förväntade sig att just Lotta skulle göra det. Hon led av detta och beskrev det så här:
"Sist var det en schemaomläggning som inte ens rörde mig, men jag visste att flera i gruppen var jätteupprörda, men ingen sa nåt, och till slut kunde inte jag vara tyst! Men varför ska det alltid vara jag?"
När jag frågade vad hon försökt göra för att undvika att alltid vara den som höjde lans, svarade hon att hon förstås försökt in i det längsta att vara tyst, men det blev om möjligt ännu värre, för då var det som om hennes tystnad blev mer talande än om hon sagt något. Hon fick då rådet att försöka föra ett samtal om samtalet.
Nästa gång hon kände nu-borde-Lotta-säga-nåtförväntningen, sa hon: "Nu blir det så här igen. Jag vet att flera i rummet har en massa åsikter, men det är som om alla väntar på att det är jag som ska öppna mun. Jag vill inte ha det så .Vad gör vi?"
Det blev ett mycket bra prat om olika roller och förväntningar, och till Lottas häpnad fick hon också höra att hon ibland öppnade munnen för tidigt och inte lät andra samla sig tillräckligt för att säga något.
Andra goda uppslag till samtal om samtalet är att tala om vilka tabun som finns i gruppen. Vad är det vi inte pratar om?
Vad ger vi varandra beröm för? Vad är OK att kritisera och vad är inte OK att kritisera? Alla frågor av den typen brukar leda till större öppenhet och en stor portion munterhet.
En grupp jag arbetade med konstaterade att de nog helst inte pratade med varandra alls, men samtidigt som de sa det började de skratta och pratade i mun på varandra om hur lite de hade pratat med varandra. Så har ni inget bättre för er: Skriv recept på hur ni vill bli tilltalade, och börja samtala om hur ni samtalar!
