- Man ansåg länge att den skandinaviska välfärdspolitiken förutsatte en hög sysselsättning för att det skulle gå ihop ekonomiskt. Alla partier ställde upp detta, säger Johannes Lindvall, doktor i statsvetenskap på Oxford University.
Det fanns flera skäl till att låg arbetslöshet var en självklarhet. För att ha råd att betala höga ersättningar vid arbetslöshet och sjukdom så måste de flesta arbeta. Konflikterna blir också färre i ett samhälle med låg arbetslöshet. Ändå ändrade politikerna inställning i början av 90-talet. Man satte inte längre full sysselsättning högst på dagordningen.
- Politikerna trodde inte längre att de kunde styra ekonomin lika mycket, utan att det skulle få en negativ konsekvens för inflationen, säger Johannes Lindvall som för ett par år sedan kom ut med boken "Ett land som alla andra", som beskriver hur Sverige la om sin politik.
I rask takt gjorde sig politikerna av med de verktyg man hade använt på 70- och 80-talet.
- Man gick från en mer allmän ekonomisk politik till att försöka påverka hur arbetsmarknaden, välfärdsstaten och a-kassan fungerar.
I och med att man band kronan till euron kunde man inte heller använda växelkurspolitiken och skriva ned värdet på kronan. Politikerna avsade sig också det direkta inflytandet över räntan och överlät den till en oberoende riksbank. Att fortsätta att bygga ut den offentliga sektorn sågs inte heller som ett alternativ, eftersom skatterna redan var relativt höga.
Dessutom hade man redan på 80-talet slutat använda den expansiva finanspolitiken, ett slags frikostighet med statliga satsningar i dåliga tider. Johannes Lindvall menar att detta delvis berodde på att socialdemokraterna och mittenpartierna ändrade attityd. Det var inte längre lika viktigt med en aktiv och stark stat, inte ens för att garantera full sysselsättning.
Men säger inte de flesta politiker fortfarande att jobben är viktigast?
- Då var det annorlunda. Då var full sysselsättning något som man ville att staten skulle garantera. Nu tror jag att man väger detta mål mot andra mål, säger Johannes Lindvall.
De medel som Sverige har använt sig av sedan 1990 är olika former av arbetsmarknadspolitiska reformer, till exempel förändringar av arbetsmarknadsutbildningen, arbetsrätten och a-kassan. Denna inriktning har man delat med stora delar av västvärlden, enligt Lindvall.
2008 hände något som Lindvall betecknar som oväntat. I samband med krisen samordnade sig västvärldens ekonomier och började, åtminstone tillfälligt, att åter använda den expansiva finanspolitiken, den som man gjort sig av med på 80-talet.
- I de flesta rika länder handlar diskussionen idag om att dra tillbaka de expansiva finanspolitiska åtgärder som infördes 2008-2009. Det verkar alltså ha varit fråga om en tillfällig återkomst för sådan politik. Det var en reaktion på det omedelbara hotet om en mycket djup ekonomisk nedgång.
