"Uppsägningarna var som avrättningar" handlade om Göran och hans arbetskamrater som svävade i ovisshet en hel sommar innan de fick veta om de fick stanna eller gå. "Vi grät och var upprörda i flera dagar och ingen hjälpte oss. Hela upplägget var amatörmässigt", berättade han.

Här skriver sex personer om sina upplevelser när de blev uppsagda. Fyra trisslotter kommer på posten till var och en.

Fick beskedet på en rysk hotellbar

Min chef, jag och en kollega var i Moskva för ett tioårsjubileum när chefen sent på natten ringde oss och ville att vi snarast skulle träffas i lobbyn på hans hotell. Jag rusade dit med blandade känslor. Väl framme blev vi ledsagade till baren, där chefen omedelbart såg allvarligt på oss och deklarerade: "du kommer att bli uppsagd och du kommer att bli uppsagd". Vi satt där som två fånar, lätt salongsberusade, mittemot honom. Så här efteråt känns det nästintill komiskt att bli varslad om uppsägning på en rysk hotellbar mitt i natten. 

Vårt dotterbolag tillhörde en större koncern som hade blivit uppköpt men ingen i den komplicerade hierarkin kunde avgöra vem som var mest lämpad för uppsägningsuppgiften. Min chef hade dessutom meddelat sin chef i London att han var trött på alltihop och att han hade bestämt sig för att sluta vid årsskiftet. Han rekommenderade oss att göra detsamma. Jag kunde på något diffust sätt förstå att han ville bespara mig skammen och eländet med den överhängande sparken, men jag fattade ändå inte poängen med att gå och säga upp mig i ett sådant läge och vid en ålder av 50.  

Hela hösten gick utan att de inblandade företagsledningarna kunde bestämma sig för hur uppsägningen skulle gå till och vem som skulle sköta det. Först någon gång i januari hörde det gamla moderbolaget av sig och meddelade skamset att uppsägningen skulle bli verklighet, men att de som plåster på såren skulle ge mig en extra arbetsbefriad månad med full lön som kompensation för att ärendet skötts så dåligt. Dotterbolagets personalchef i London skulle informera mig om närmare detaljer.  

Så småningom anlände då den pojkaktige och tystlåtne chefen från London och bjöd på en välsmakande affärslunch. Själva uppsägningen nämndes inte och endast hans slokande öron och avslutande välgångsönskningar tydde på att något avgörande hade hänt. Först efteråt kom en skriftlig uppsägning.

Efter uppsägningstiden följde ett par mer eller mindre meningslösa år. Alla såren har dock läkts: jag har gått vidare och är numera faktiskt rätt lycklig. Jag har trevliga arbetsuppgifter och en underbar, förstående chef som tycker att jag inte längre behöver stressa så mycket. Alla besluten fattas nämligen av mig själv som egenföretagare.

För min äldre kollega var den utdragna processen med uppsägningen en stor olycka. Han oroade sig mycket, fick hjärtinfarkt två dagar före julafton och avled omedelbart. Jag tänker på honom ofta och önskar av hela mitt hjärta att jag hade kunnat vara till bättre stöd för honom och hjälpt honom att tro på framtiden.

/Anneli

Blev uppsagd inför alla mina kamrater

Vi var tjugo arbetskamrater, ett glatt gäng som hade väldigt bra kamratskap. Vi satt och åt frukost när vd:n kom in och sa: "På grund av att ni operatörer har kört fel blir Mari (jag) uppsagd på grund av arbetsbrist. Facket kommer inom en halvtimme." Sedan gick han sin väg och stängde igen dörren.

Vi blev alla chockade. Beskedet kom utan förvarning och inför alla, jag trodde inte det var sant. Jag fick betala ett högt pris och det kändes värre än en avrättning. Det var som om man hade släppt ner mig i lejongropen, som om jag blev strypt och fick benen avslagna, det gick inte att tänka.

Först nu efter åtta månader börjar jag bli människa och våga tror på mig själv igen.

/Mari
 

Blev uppsagd i omklädningsrummet

Jag är 60 år och jobbade på samma företag i 43 år. I slutet av maj, när jag skulle gå för dagen, kom chefen in i omklädningsrummet och sa: "du är uppsagd", utan förvarning och utan föregående förhandlingar.

Arbetsbrist löd domen, men innerst inne tror jag att det handlar om mitt handikapp. Jag har en synskada efter en hjärnblödning. Uppsägningstiden löper ut i mars 2010 men från januari är jag arbetsbefriad.

Jag hade svårt att ta till mig uppsägningen i början, jag hade ju jobbat där så länge, men nu känns det förbaskat skönt att slippa dessa chefer.

/Tommy

Spännande med något nytt

"Kan du komma in på mitt kontor när du har tid." Jag satt med städpersonalen i köket och fikade. Vi fnissade och gissade att chefen hade glömt beställa mackor. Mitt jobb var att ställa fram fika och koka kaffe. Det hade jag gjort i femton års tid.  

Ända sedan jag började min tjänst hade jag fått veta att den skulle tas bort och något nervös gick jag in till chefen. Jodå, min plats i köket skulle bort och ersättas med opersonliga kaffeautomater. "Du kan ta en heltidstjänst i växeln", sa chefen. Javisst, sa jag och fick behålla den positionen i två veckor, sedan blev jag uppsagd från den tjänsten också. Blev jag ledsen? Egentligen inte även om jag skulle sakna mina arbetskamrater.  

Visst var jag nervös inför mötet med arbetsförmedlingen och det var jobbigt med a-kassans omättliga hunger efter papper och långsamma utbetalningar och framför allt jakten på ett nytt arbete. Men innerst inne i nervskaket fanns en förväntan och spänning inför det nya. Jag skulle börja om på nytt med något helt annat vid femtiotvå års ålder. Så spännande! "Dina ögon tindrar", sa min rådgivare på trygghetsrådet och log välkomnande. "Kom in på mitt kontor för jag har tid med din framtid."

/Berith 

Det sitter som ett ärr i mig

Chefen och jag satt mitt emot varandra, och sedan kom det, "Marianne du är uppsagd på grund av arbetsbrist. Du kan inte kräva turordning för du är inte tillräckligt kompetent."

I 32 år hade jag varit anställd på företaget. Jag flyttade runt en del på grund av organisationsförändringar och till slut hamnade jag på ekonomiavdelningen. 2003 blev jag långtidssjukskriven i ett år och samtidigt med min sjukskrivning anställdes en yngre kille - som nu är mer kompetent än jag. Jag har många gånger bett att få lära mig mer men utan resultat.  

Beskedet var en chock. Jag förstod ingenting. Min chef hämtade på min begäran en bit toapapper som jag fick för att ta hand om tårarna. Sedan frågade han: "Har du något mer att tillägga?" Vad skulle jag tillägga? Han hade ju berättat allt. Sedan sa han "du ska veta att det här inte har varit lätt för mig heller", vilket jag struntade i fullständigt.

Jag har haft turen att få en arbetsbefriad uppsägning. Men det sitter som ett ärr i mig - inte att jag blev uppsagd men på sättet det gjordes och att jag inte fick något tack för att jag kanske hade varit en god kamrat.

/Marianne

En nära tioårig anställning avslutades
på fem minuter

Klockan är 8:05 måndag efter midsommarhelgen, jag har påbörjat ett medarbetarsamtal när telefonen ringer. Det är min chef, han undrar vad jag gör om en timme. Jag svarar att jag har tre inbokade samtal med min personal och alltså är på kontoret. Bra, säger han, jag kommer.

Han och personalchefen kommer tillsammans. Vi sätter oss i ett rum, jag på en sida av bordet, det andra två på den andra.

Min chef frågar mig hur det går. Jag svarar att det går bra.  "Det tycker inte jag", säger han. Jag undrar vad han menar. "Det är dags att vi går skilda vägar", säger personalchefen. "Du har fått en anmälan från din personal." Hon har med ett papper om egen uppsägning klar för underskrift som hon vill att jag ska skriva på.

Jag fattar ingenting. Jag träffar min personal, trettio personer, en gång i månaden och det är högt i tak på personalmötena. Jag går ut ur rummet, behöver luft.

Med undantag för den gången jag hämtade mina grejer har jag inte varit på jobbet sedan dess. En nära tioårig anställning avslutades på fem minuter.

/Besviken, förbannad och kränkt före detta personalledare

P.S. Jag tog senare kontakt med Unionen som hjälpte mig.