Nästan dagligen finns rubriker i dagspressen om räntan. Ena dan gäller det om bostadslånen ska binda räntan - olika förståsigpåare uttalar sig och motiverar det ena eller det andra med hänvisning till världsläget eller nåt riksbankschefen antytt.. I andra fall gäller det bankspararna och om dessa över huvud taget ska få någon ränta på sina pengar. Huvudregeln verkar vara att när väl många hittat ett konto med hygglig ränta då döper bankerna om sina konton och då står man där utan ränta. Spararna verkar vara ett tåligt släkte. Men för många lånehushåll som särskilt i storstäderna köpt sig en bostad de senaste åren är räntornas utveckling ofta viktigare än vad löneökningarna blir.
Alla som lånat vill ju självklart ha så låga räntor som möjligt medan de med ränteinkomster vill ha så höga som möjligt. Och bankerna tjänar på mellanskillnaden. Och de tjänar just nu väldigt mycket pengar på oss sparare och låntagare. Men de är inte värst - passa Er för alla de stora företag som via annonser i pressen lånar ut utan säkerhet till vem som helst. Låter positivt men räknar man ut de verkliga räntorna hamnar man närmast på ockernivåer och tiotusentals svenska hushåll riskerar nu konkurs på sådana här lån.
Att så många bryr sig om räntorna och om de förändras är viktigt också för hela samhället Räntan har nämligen blivit det viktigaste medlet att styra ekonomin och att lindra lågkonjunkturer och förhindra arbetslöshet men också för att bromsa om ekonomin riskerar att gå på för högt varv. Därför blir ofta Riksbanken viktigare för arbetslösheten än riksdagen. Ja det är faktiskt så att om Riksbanken tycker regeringens politik är fel kan den gå in och med höjda räntor göra regeringens politik verkningslös. Riksbanken är också en sorts uppsyningsman över avtalsförhandlingarna. Tycker den att löneökningarna blivit för stora kan den straffa oss med att höja räntorna.
Riksdagen är ju demokratiskt styrd och det tar lång tid att ta ett beslut om att sätta fart på hjulen i ekonomin eller att bromsa. Att sätta igång nya vägbyggen och liknade går inte över en natt och att ändra tex inkomstskatter går inte heller i ett nafs. Då finns alltid risken att medicinen börjar verka när ekonomin redan vänt - ungefär som om man vid ett snöfall i mars beställer snöskyfflar från Kina som levereras i juli.
Men för riksbanken och räntan gäller snabba puckar. Räntan sätts av de sex i ledningen och för ett beslut krävs tre ledamöter. Även för räntan tar det dock en tid innan förändringen får full effekt - ekonomer räknar med ett a två år. Men alla hushåll med lån vet att man påverkas direkt och börjar tänka över dyrare inköp.
Riksbankens problem är att man inte får stirra sig blind på hur läget ser ut just nu i ekonomin utan måste bedöma hur läget i ekonomin ser ut om ett eller två år. Ungefär om en schackspelare måste planera flera drag och motdrag i förväg. För Riksbanken gäller att den ska sköta räntan så att inflationen håller sig kring två procent per år. Väntar man sig en stark konjunktur med brist på arbetskraft, råvaror och kapital som kan leda till att inflationen går över två procent så ska man höja räntan.
Om räntan höjs blir det dyrare för låntagare, dyrare att köpa på kredit, företagarna bromsar sina investeringar, börskurserna dämpas, mer pengar kommer in från utlandet till svenska konton och kronans kurs stiger. Allt detta gör att konsumenterna håller hårdare i sina plånböcker, investerarna lånar mindre, färre turister kommer hit. Allt detta gör att behovet av arbetskraft minskar och fler blir arbetslösa och då bromsas lönekraven och andra kostnadsökningar.
Höjer man räntorna ökar därför arbetslösheten och sänker man minskar arbetslösheten. Höjd arbetslöshet innebär inte bara att de som är arbetslösa drabbas ekonomiskt och socialt utan försämrar även för dem som har jobb eller ska in på arbetsmarknaden eller tänker byta jobb.
Om Riksbanken håller för höga räntor drabbar detta inte de sex i ledningen som gjort misstagen utan de ofta tusentals som blir arbetslösa och andra löntagare som får sin position försvagad. Men de sex har inget lätt jobb. Det är ofta svårt att se hur ekonomin kommer att gå. Riksbanken har massor av ekonomer anställda, samarbetar med andra centralbanker och många miljoner kronor satsas på att göra prognoser. Att varje år sätta räntorna så att inflationen ett- två år senare prickar två procent är omöjligt. Därför tillåts man att hamna mellan ett och tre procent.
Med facit i handen kan man nu se att de sex som bestämmer räntan sammantagna har hållit för höga räntor och inflationen därför har blivit lägre än målet två procent. Det låter ju bra, men den svarta baksidan är att arbetslösheten har ökat. Särskilt stora felbedömningar har gjorts det senaste året då priserna ökar långt under de två procenten. De svenska räntorna kunde därför ha varit betydligt lägre och därmed arbetslösheten klart lägre.
Även Riksbanken erkänner nu att man gjort fel och överskattat risken för inflation och hållit för höga räntor. Detta har ökat arbetslösheten. Riksbanken, som ju är part i målet, säger att högst 10 000 hade sluppit arbetslöshet om räntorna legat en procent lägre. Personligen har jag de senaste åren förordat lägre räntor och min uppskattning är att kanske 20000 fler hade haft jobb om räntorna legat lägre. Det är en rund siffra och det går inte att exakt bestämma hur många jobb som förlorats på grund av för höga räntor eller vilka jobb det rört sig om.
Men vi vet alla vilken ofärd som varje enskild arbetslös och dennes familj drabbas av och då är redan Riksbankens 10000 ett väldigt högt tal. Min uppskattning på omkring 20 000 motsvarar att inom HTF: s område kanske 500-1000 jobb försvunnit. Kanske Du som läser detta tillhör denna grupp, kanske några av Dina vänner, forna arbetskamrater eller din son/dotter som inte fick jobb efter plugget. Arbetslöshet får aldrig bara bli siffror utan drabbar ju enskilda individer. Därför får aldrig facket negligera riksbanken vid löneförhandlingar men inte heller tro att Riksbankens ledning är en sorts allvisa superpersoner sitter i sitt granittorn vid Brunkebergstorg och alltid fattar de bästa besluten.