Utgångspunkten för projektet som drog igång 2005 var att Sif tappade mark inom både verkstads- och kemiindustrin, två av förbundets starkaste fästen. Genom en satsning på de största klubbarna, med fler än hundra medlemmar, inom 27 koncerner skulle Sifs styrka bibehållas.
Nästan tre år och tio miljoner kronor senare är projektet i land. Hur gick det då?
- Det har varit lyckat, säger projektledaren Göran Yngerlöv.
- Det har tagits emot väl bland klubbar och avdelningar, och haft en del bra effekter bland annat när det gäller attityder. Vi har också skapat ett sätt att arbeta som kan fungera på längre sikt.
Ställer man däremot projektets mål mot de uppnådda resultaten är det svårt att kalla det lyckat. De fem målen bestod av att samtliga klubbar skulle ha en handlingsplan för rekrytering, att klubbarna skulle erbjuda alla nyanställda tjänstemän medlemskap i Sif, att Sif skulle bli synligare på företaget, att 40 procent av alla nya medlemmar skulle vara under 45 år och högskoleutbildade, och att ett antal av klubbarna skulle starta chefsnätverk.
Bara ett av målen, det om ökad synlighet uppnåddes. Men inte heller där handlar det om någon dramatisk förändring: en undersökning visade att 2005 var det 41 procent som uppmärksammade Sifmaterial på arbetsplatsen, 2007 hade siffran stigit till 50 procent.
Men kanske påverkades ändå medlemsutvecklingen, tror Göran Yngerlöv. Medan Sif totalt tappar några procent av medlemmarna per år, har tappet i projektklubbarna varit betydligt mindre. 2006 förlorade Sif totalt 2,2 procent av medlemmarna, projektklubbarna gick bara med 0,3 procent minus.
I sin slutrapport lägger projektledningen fram en del idéer för det framtida rekryteringsarbetet i storklubbarna. Ett förslag som möjligtvis kan väcka ont blod på sina håll är att öka omsättningen på de tunga posterna i klubbstyrelserna. För att få upp aktiviteten bör uppdragstiden normalt inte överstiga fyra år, anser projektledningen.
NIKLAS HALLSTEDT
Nästan tre år och tio miljoner kronor senare är projektet i land. Hur gick det då?
- Det har varit lyckat, säger projektledaren Göran Yngerlöv.
- Det har tagits emot väl bland klubbar och avdelningar, och haft en del bra effekter bland annat när det gäller attityder. Vi har också skapat ett sätt att arbeta som kan fungera på längre sikt.
Ställer man däremot projektets mål mot de uppnådda resultaten är det svårt att kalla det lyckat. De fem målen bestod av att samtliga klubbar skulle ha en handlingsplan för rekrytering, att klubbarna skulle erbjuda alla nyanställda tjänstemän medlemskap i Sif, att Sif skulle bli synligare på företaget, att 40 procent av alla nya medlemmar skulle vara under 45 år och högskoleutbildade, och att ett antal av klubbarna skulle starta chefsnätverk.
Bara ett av målen, det om ökad synlighet uppnåddes. Men inte heller där handlar det om någon dramatisk förändring: en undersökning visade att 2005 var det 41 procent som uppmärksammade Sifmaterial på arbetsplatsen, 2007 hade siffran stigit till 50 procent.
Men kanske påverkades ändå medlemsutvecklingen, tror Göran Yngerlöv. Medan Sif totalt tappar några procent av medlemmarna per år, har tappet i projektklubbarna varit betydligt mindre. 2006 förlorade Sif totalt 2,2 procent av medlemmarna, projektklubbarna gick bara med 0,3 procent minus.
I sin slutrapport lägger projektledningen fram en del idéer för det framtida rekryteringsarbetet i storklubbarna. Ett förslag som möjligtvis kan väcka ont blod på sina håll är att öka omsättningen på de tunga posterna i klubbstyrelserna. För att få upp aktiviteten bör uppdragstiden normalt inte överstiga fyra år, anser projektledningen.
NIKLAS HALLSTEDT
