Idag ordnar Arbetsförmedlingen utbildning åt tre procent av de arbetslösa i åtgärder. Fram till 2003 var siffran omkring 25 procent.

- Att den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen är nere på nivåer från arbetsmarknadspolitikens barndom på 50-talet är oerhört uppseendeväckande med tanke på vilka behov som finns, säger rapportförfattaren Jonas Olofsson.

Idag dominerar i stället subventionerade arbeten och coachning inom det som kallas jobbgarantin. Eftersom många företag säger att de inte hittar personal med rätt kompetens, är det fel väg att gå, hävdar Unionen och Olofsson.

- Politiken går ut på att få arbetslösa i jobb så billigt och snabbt som möjligt, säger Jonas Olofsson som är docent i ekonomisk historia med inriktning mot arbetsmarknads och utbildningsfrågor.

Men är det inte bra att bryta utanförskapet, för till exempel personer som mår dåligt av att gå sysslolösa?

- Jo, men tittar man på Arbetsförmedlingens rapporter så lyckas man inte med det. Väldigt många i dessa garantiinsatser har varit arbetslösa länge och de kommer ofta tillbaka till Arbetsförmedlingen. Det är inte säkert att okvalificerade och tidsbegränsade jobb stärker individernas förmåga att klara sin försörjning på sikt.

Förändringen inleddes redan på 90-talet och kom delvis på grund av besparingar, enligt Olofsson. Det fanns också frågetecken om hur pass effektiva de relativt dyra arbetsmarknadsutbildningarna var.

I rapporten lyfts nyare forskning fram. Rönen visar på positiva inkomst- och sysselsättningseffekter av arbetsmarknadsutbildning, fast då på längre sikt. Därför borde utbildningsvolymerna öka, anser Olofsson. Han framhåller att Unionen inte är ensamma i sin kritik. Regeringens finanspolitiska råd, som oberoende granskar regeringens politik, och OECD är inne på samma linje.

Varför lyssnar inte regeringen?

- I viss utsträckning har man lyssnat på den starka kritiken. Moderaterna har presenterat en satsning på folkhögskolan, höjt studiebidraget och satsat på jobbgarantin.

- Men regeringen har inte lagt om inriktning. Det är en ideologisk fråga i grunden. Man vill ha en tydlig bodelning mellan utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik. 

Olofsson anser inte att det vanliga utbildningssystemet och minskade komvuxutbudet kan ersätta tomrummet. De arbetslösa och resurssvaga som varit i fokus för arbetsmarknadsutbildningen ser inte studielån som ett alternativ, och den reguljära utbildningen har ofta inte en lika direkt koppling till företagens behov.

- Regeringen vill inte att arbetsmarknadspolitiken ska ha den här långsiktiga inriktningen, och man lägger mycket ansvar på den enskilde.