Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Övervakning skapar misstro

Hos en bussfirma i Jönköping förbjöds de anställda att tala något annat språk än svenska i företagets lokaler och fordon. Regeln skulle "skapa tryggghet och gemenskap och motverka diskriminering".
Erik Wiklund Publicerad 27 april 2011, kl 13:53

"Jag pratar arabiska, svenska, engelska, somaliska... Den person som jag pratar med pratar jag med på det språk han kan bäst", sa busschauffören Adam Adnan till Sveriges Radio och avslöjade den stelbenta inställning till språk och kommunikation som låg bakom policyn.

Varför inte låta de anställdas språkkompetens bli en fördel i yrkesutövningen i stället för någonting som måste kontrolleras?
Det var en idiotisk regel med en svepande funktion, som så klart inte fick bussarna att gå i tid eller gav resenärerna bättre service. Men de anställda påverkades. När de drog på sig företagets uniform beskärdes deras sociala beteende, inte ens i fikarummet kunde de tala vilket språk de ville. Efter en mediastorm backade företaget från sin språkregel, men deras personalpolitik är symptomatisk för en utveckling som pågår på många arbetsplatser.

Posten i Vasastan i Stockholm har satt alkolås på brevbärarnas nyckelskåp. De flesta av de anställda har inte ens cykel, de går med en rullvagn på sin runda. I sig behöver det inte vara något fel med att lyfta alkohol som ett potentiellt problem både på och utanför arbetsplatsen, alla företag borde gå i dialog med sina anställda kring de sakerna. Men att ställas inför fullbordat faktum, att ledningen utan att kommunicera med sina anställda satte in drakoniska åtgärder mot någonting som inte ens upplevdes som ett problem, var så klart inte någonting som brev-bärarna uppskattade.

Arbetslivsforskningen ger inget stöd för att mer kontroll skulle gynna lojaliteten hos den anställde. Självklart inte, snarare blir motståndet mot kontrollmekanismerna en självklar del av arbetsdagen. En saboterad stämpelklocka. Några ord på arabiska i omklädningsrummet. Människor gör motstånd mot godtycklighet, de finner sig inte i motsägelsefulla och onödiga regler.

Någonting händer med de som känner att de inte har förtroende. Arbetstagaren slutar bry sig, kan inte längre identifiera sig med arbetsplatsen. Det kanske ser ut som en futtig grej att bli irriterad på, det här att behöva blåsa i en digital manick för att komma åt sina nycklar. Men det är en misstroendeförklaring uppifrån. Bara på en arbetsmarknad där det inte finns andra jobb att gå till kan arbetsgivare vrida åt tumskruvarna kring arbetslivet. Kontroll och övervakning frodas bara i ett klimat av otrygghet. I en allt ondare cirkel bidrar den till att skapa ännu mer otrygghet, tills bara ilska och misstänksamhet finns kvar. 

Erik Wiklund
frilansjournalist

          

Erik Wiklund