Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Nytt avtal brådskar

I år löper många avtal ut samtidigt, den 31 mars. För arbetsgivare och fack inom industrin - som gör anspråk på att sätta normen för löneökningarna - finns därför extra anledning att komma överens i god tid.
Niklas Hallstedt Publicerad

Den här gången rör det sig om flera hundra avtal på svensk arbetsmarknad som ska börja gälla samtidigt, förutom inom industrin också för bland annat kommunerna och handeln.

Det sätter industrins förhandlare under en viss press.

 - Det finns ett starkt intresse från alla, vi i industriavtalet men också omgivande parter, att vi blir klara i så god tid att de övriga kan ha förhålla sig till den norm som sätts i industrin, säger Anders Weihe, Teknikföretagens förhandlingschef.

- Det är klart att parterna vill ha avtal innan de gamla löper ut. Förra gången, när vi inte klarade det, var det ett misslyckande.

För Anders Weihe finns ingen tvekan om att det är industrin som sätter det så kallade märket, det vill säga nivån på löneökningen.

- Sverige är en av världens mest exportberoende ekonomier. Hur svensk ekonomi fungerar beror på hur det går för exportindustrin, därför kan inte arbetskraftskostnaderna utvecklas på annat sätt än som följer av industrins konkurrenskraft. Rent intellektuellt råder det koncensus om den saken.

Enligt Anders Weihe handlar det i grunden om en kamp mellan egoism och det som är bra för hela samhället.

- Det finns alltid enskilda avtalsområden som tror att de kan kapa åt sig lite mer utan att det går fullständigt åt helvete. Problemet är att det inte funkar, om en ska kapa åt sig så vill alla kapa åt sig. Det kan leda till att vi går tillbaka till en situation som vi hade på 70- och 80-talet i Sverige, alltså att vi får en lönebildning som skapar kriser på samma sätt vi ser i Grekland och Spanien nu.

Bosse Hallberg, Unionens avtalsexpert, instämmer i att det bästa naturligtvis vore om avtalen för industrin blev klara i god tid.

- Vi är ense om att det är industrin som ska sätta märket. Det är klart att det blir jobbigt om Handels blir klara tidigare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.