Ingressens rader har skrivits av två tidigare höga chefer i HTF, Erik Hjerpe och Bo Almgren, i en utredning om förbundets förhandlingsverksamhet.
De förordade samverkan mellan fackliga organisationer för att bilda en starkare front i avtalsförhandlingarna.
Det finns flera skäl till detta. I förhandlingar på mindre branschområden är HTF ofta låst av uppgörelser som ingåtts på större områden, men den positiva sidan är att dessa avtal också kan fungera som draghjälp. På större områden kan det vara svårt att nå framgång om inte organisationsgraden är tillräckligt hög.
Och genomgående präglas förhandlingarna på den privata sektorn av den hårda samordning som arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv har.
De båda erfarna chefernas råd var ett fast organiserat samarbete mellan fackliga organisationer för att möta de privata arbetsgivarna. De lade speciell vikt vid samverkan med Sif i nästa avtalsrörelse år 2007.
Genom att de två stora tjänstemannaförbunden skulle gå hand i hand i löneförhandlingarna minskar Svenskt Näringslivs möjligheter att spela ut HTF och Sif mot varandra. De båda förbunden blir också en stark motvikt till arbetsgivarnas styrda sammanhållning.
När så nyheten kom strax före jul förra året, att HTF och Sif inte bara skulle intimt samarbeta i nästa avtalsrörelse, utan också utreda om de ska gå samman, var det överraskande.
Det var inte en fråga som det talats om som en realistisk utveckling inom tjänstemannarörelsen. HTF och Sif har länge varit vänner, men inte bästisar. Däremot var idén i sig knappast förvånande, utan naturlig. Det visar inte minst de spontana positiva kommentar som åtföljde nyheten.
Hjerpe och Almgren budskap var i praktiken att medlemsnyttan skulle åsidosättas om inte de båda facken samverkade bättre. Om man därtill konstaterar att gränsen mellan industriproduktion och tjänsteproduktion blir allt mer diffus, och att HTF och Sif har samma arbetsgivarförbund som motpart på flera områden, då blir det än mer naturligt att bilda gemensamt bo.
Men varför har det dröjt så länge innan denna givna idé prövas, det som nu sker i en förstudie som ska visa vilka vinster en eventuell sammanslagning kan ha?
Orsaken är givetvis HTF:s tidigare planer på att gå samman med offentligförbunden ST och SKTF. Visserligen fanns kritiker till förslaget som ansåg att tjänstemän i stat, landsting och kommuner inte var de rätta medspelarna för HTF. Visserligen fick inte förslaget erforderlig majoritet i HTF:s kongress, men den högsta förbundsledningen såg då det nya förbundet som det enda alternativet till att fortsätta som självständigt förbund.
Deras argumenten för sammanslagningen hade indirekt karaktär. Det nya förbundet skulle kunna synas mer i samhällsdebatten och få ett effektivare kansli än de tre förbunden var för sig. Där låg medlemsnyttan, inte i en starkare förhandlingsfront.
HTF-ordföranden Holger Eriksson avvisade till och med andra samarbetspartners, inte minst Sif. I en intervju (Lön&jobb nr 13/2001) sa han:
"Sif säger att de ska gå först och stampa takten, och då är frågan: Är det bättre inuti skon än utanför? Att söka samarbete med Sif är detsamma som att upplösa HTF och låta medlemmarna söka medlemskap i Sif"
Det är fyra år sedan detta uttalande gjordes. Mentalt har det gått längre tid än så. Det var ju med Holger Eriksson i spetsen som HTF:s förbundsstyrelse beslöt att prioritera samarbetet med Sif i nästa avtalsrörelse. Det kan ha varit just den signal som gjorde att Sif:s ledning bedömde att tiden var mogen för frågan om förbunden skulle knytas ihop. När frågan väl var ställd är ett seriöst övervägande av samgående det naturliga steget.



Carl von Schéele, chefredaktör