Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Mamma är räddningen

Klarar man en vettig levnadsstandard på drygt 12 000 kronor i månaden? <br />Knappast, om man utgår från Konsumentverkets normer. Ändå är detta vad många inom callcenterbranschen tjänar. De får lägstlön - avtalets miniminivå.<br />
Publicerad
Robin Spåre arbetar med kundservice på Transcom i Karlskoga. Han är 22 år och tjänar 12 600 kronor i månaden. Efter skatt får han ut 8 403 kronor.
-Att lönen är så låg beror nog mycket på att det inte finns några direkta krav på att man har någon utbildning, säger han.
Tidigare levde han i ett samboförhållande. Hans sambo tjänade lite mer än han. De hade en hyra på 4 200 kronor i månaden. Deras inkomst var i knappaste laget för den hyran.
-Det var oftast väldigt kärvt i slutet av månaden, säger Robin.
När förhållandet tog slut tvingades han flytta hem till sina föräldrar.
-Jag skulle inte ha råd att betala mer än 2 000 kronor i månaden i hyra och sådana lägenheter är det inte lätt att få tag på, säger han.
Lägstlönen är en kvarleva från den tid då SAF och PTK slöt centrala avtal, och den skulle vara ett skydd mot alltför låga löner. I takt med att lönesättningen flyttats ut i företagen och blivit individuell har de flesta fått löner som ligger högre.
-Egentligen tycker vi inom HTF att man kunde ta bort lägstlönen i alla avtal utom just inom callcenterbranschen, säger Ulla Lennertun, ombudsman på HTF. Inom andra områden används de ytterst sällan, det kan vara en 24-åring som helt saknar erfarenhet som får detta som ingångslön.
När Robin bor hemma slipper han att betala något för hyra och mat. Vad gör han då av sina pengar?
-Jag lägger nog runt 1 000 kr på film och musik, och så går det ju lite pengar till schampo och sånt. Sen är jag intresserad av kläder och lägger nog 2 000 kr i månaden på det. Ett pubbesök i veckan gör en utgift på några hundra, ibland något mer, och så betalar jag kring 600 kronor i månaden för Internet och Canal +, jag vill gärna se de allsvenska fotbollsmatcherna.
Lunchen äter han ofta hemma.
-Det är skönt att komma ifrån jobbet, säger han, och så får jag låna mammas bil - hon gillar att cykla.
Nu har han bott hemma en månad, det måste ha blivit mycket pengar över?
-Nej, det ser lika illa ut som vanligt, säger han lite skamset, men jag ska skärpa mig och börja spara.
Callcenterbranschen är lite speciell. I sin jakt efter kunder bjuder företagen under varandra och i slutänden är det de anställda som drabbas. Ofta får de hålla till godo med lägsta avtalade lön. Företagen är i allmänhet etablerade på orter med hög arbetslöshet, något som bidrar till att de kan hålla en låg löneprofil. De kan välja och vraka bland sökande.
-Arbetsgivarna vill gärna ta bort skrivningarna om lägstlöner, säger Ulla Lennertun, men medlemmarna vill inte detta då de är övertygade om att lönerna då skulle bli ändå lägre. Sen är de viktiga för dem som jobbar på sommarferierna. Utan lägstlöner skulle feriejobbarna säkert få ändå lägre löner än de har i dag.
Robin spelar fotboll, i division fem, men det kostar inte så mycket.
-Skorna hänger med länge och några nya träningskläder är knappast aktuella, de hänger med. Klubben är fattig och vi får inga materialbidrag
En ryggskada nyligen blev ett svårt avbräck i ekonomin, naprapatbehandlingen kostade 400 kronor varje gång.
Han har en dröm om att åka till USA och hälsa på sin kusin. Men till det fordras rätt mycket pengar.
-Jag måste spara minst 2 000 kronor i månaden och det ska jag göra, säger han.
Finns det då någon framtid i ett så lågbetalt jobb?
-Knappast, det går ju inte att leva ett eget liv på en sådan låg lön. Jag är fortfarande lite tveksam när det gäller framtida yrkesval. Att bli kock har funnits i tankarna, jag gillar att laga mat. Instruktör på föräldrarnas gym har varit uppe för diskussion, men där är jag tveksam -tycker det är jobbigt att prata inför folk, säger han.
Fotbollsproffs då?
-Är man tjugotvå år och spelar i division fem är det nog kört, säger han.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.

Arkiv

Metro ansöker om rekonstruktion

Metro Media House har stora ekonomiska problem. Styrelsen uppger att företaget ska begära en rekonstruktion och medarbetarna fick ingen lön utbetald under måndagen.
David Österberg Publicerad 25 mars 2019, kl 15:44
Tomas Oneborg / SvD / TT
Tomas Oneborg / SvD / TT

Metro Media House ger bland annat ut gratistidningen Metro, driver sajten Metrojobb, plattformen Metro mode och Studentkortet. Men koncernen har stora ekonomiska problem och i dag fick personalen veta att de kommer att få vänta på utbetalningen av marslönen.

I ett öppet brev till personalen, som Expressen publicerat, skriver vd Christen Ager-Hanssen att företaget ska ansöka om rekonstruktion och att lönerna sedan ska komma via den statliga lönegarantin: ”Administrativt får man räkna med att det tar ca en vecka innan marslönerna når de anställdas bankkonton. Vi kommer meddela er alla när lönerna är expedierade och vilken dag de anländer till era bankkonton.”, skriver han.

En företagsrekonstruktion är ett alternativ till konkurs för företag som har chans att överleva. En domstol avgör om rekonstruktionen ska beviljas och utser en rekonstruktör. Därefter ska rekonstruktören reda ut anställningsförhållanden och lönefrågor innan ett lönegarantibeslut fattas. Beslutet skickas till länsstyrelsen som, enligt Kronofogden, har en handläggningstid på någon eller några veckor.

Investmentbolaget Custos köpte Metro av Kinnevik för två år sedan. Enligt Christen Ager-Hanssen mörkade Kinnevik att Metro hade ekonomiska problem och i brevet till personalen skriver han att Custos ska stämma Kinnevik på 300 miljoner kronor.

Tidningen Metro finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Enligt Expressen finns planer på att dra ner på utgivningstakten och att säga upp personal.

Kollega söker Unionenklubbens ordförande för en kommentar.

Arkiv

AD: Värvningsförbud gick för långt

Ett spelföretag i Uppsala ville hindra avhoppare från att värva tidigare kollegor till sitt företag. Men nu konstaterar Arbetsdomstolen, AD, att värvningsklausulen i avtalet inte är rimlig.
Niklas Hallstedt Publicerad 16 oktober 2018, kl 15:02

I de avtal som de anställda skrivit på åtar de sig att under en 24-månadersperiod efter avslutad anställning inte ”direkt eller indirekt” rekrytera från den tidigare arbetsgivaren.

Med hänvisning till den klausulen förbjöd tingsrätten tidigare avhoppare från ett spelbolag att värva spelutvecklare från sin tidigare arbetsgivare.

Domen överklagades till AD som har en annan syn på saken. AD konstaterar att värvningsklausuler är ”ägnade att skapa påtagliga inlåsningseffekter och motverka rörligheten på arbetsmarknaden”, men påpekar också att konkurrensklausuler av olika slag kan vara berättigade bland annat för att skydda företagshemligheter.

Det är dock inte fallet när det handlar om spelföretagets värvningsklausul, enligt domstolen som dock anser att en klausul med kort bindningstid kan vara berättigad. Detta för att motverka att en anställd ”i nära anslutning” till att hen lämnar företaget också får andra att sluta och gå över till en konkurrent.

I det här fallet lämnade dock de anställda företaget för mer än ett halvår sedan, vilket gör att rekryteringsförbudet inte bör anses som skäligt, konstaterar domstolen.

AD noterar också att värvningsklausulen inte endast omfattar aktiv rekrytering utan även förbjuder dem att anställa personal hos den tidigare arbetsgivaren som på egen hand söker upp dem. Det kan inte anses skäligt, menar domstolen.

Malin Wulkan, biträdande chefsjurist på Unionen, anser att det är en viktig dom.

– Visserligen var klausulen i anställningsavtalet väldigt omfattande. Det fanns inga begränsningar till vissa personer eller geografiskt område, och sträckte sig över en två-årsperiod. Men det är ändå ett betydelsefullt avgörande eftersom det inte finns något sedan tidigare som är så tydligt.

Bland viktiga med domen är att AD betonar att man har en restriktiv syn på värvningsklausuler och att domstolen dessutom pekar på att sex månader kan vara en rimlig löptid, anser Malin Wulkan.

Än så länge har inte Unionen fått in särskilt många ärenden som rör rena värvningsklausuler.

– Det antas vara ett ökande fenomen, något det inte finns anledning att tvivla på. Sannolikt finns de i alla branscher där det är brist på kompetens, säger Malin Wulkan som påpekar hur viktigt det är att alltid läsa igenom och fundera över anställningskontrakten innan man skriver på.

– Även om man kan få rätt i domstol skapar det en ruggig osäkerhet. Det kan ju handla om höga viten i fall man bryter mot klausulen.