Om allt annat är meningarna delade. Politiker, företagsledare och ekonomer rymmer både ja- och nejsägare. Att Svenskt Näringsliv hänvisar till en Temo-mätning, där sex av tio svenska ekonomiprofessorer sägs vara positiva till EMU och endast två är negativa, kan inte tas som intäkt för att Sverige bör gå med i valutaunionen. Samma organisations slutsats att Sverige skulle ha haft 100 000 fler arbetstillfällen, om vi varit med i eurosamarbetet från början, går inte heller att leda i bevis. Nejsägarna kontrar med att arbetslösheten är dubbelt så hög i euroområdet.
Lika lite som ekonomerna kunde förutse börsraset 2000-2003 kan de med någon tilltro uttala sig om konsekvenserna för Sverige av ett EMU-medlemskap. I en räcka debattböcker går åsikterna isär om det är viktigare att värna Riksbankens räntevapen och stå utanför eller ansluta sig och parera stigande inflation med skatterna. Sif tar inte ställning i EMU-frågan.
Ett sätt att förhålla sig till valet är att sluta fråga vad som är bäst för Sverige och svenskarna och i stället svara på om man är villig att delta i - och påverka - vår livstids stora europeiska samarbetsprojekt, EU. Om ett år är 25 länder med 450 miljoner invånare involverade i projektet. Ambitionen är att växa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi med fler och bättre jobb. Lyckas man är det bra för Europa.
Euron är sista steget i den anpassning till EMU som Sverige redan gjort. Med en gemensam valuta i hela EU tas ytterligare ett kliv mot Europas förenta stater, med så småningom en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och ett gemensamt försvar. Att påskina något annat vore hyckleri. Många som tidigare avvisat en federalistisk utveckling har måhända tänkt om efter Irakkriget och supermakten USA:s arrogans mot FN och folkrätten. Ett enat Europa skulle behövas som en balanserande kraft i världen. En europeisk gemenskap bortom gamla nationsgränser borde vara möjlig.
I det perspektivet handlar folkomröstningen i september om något större och viktigare än att byta kronan mot euron. I detta större ingår hur Europa beter sig mot världens fattiga länder.
Fackföreningsrörelsen har ett ansvar för att den progressiva sociala modellen fortsätter att utvecklas i Europa. Hur det än går med valutaunionen. I maj höll europagrenen av den nya fackliga internationalen UNI (Union Network International) sin första kongress. Delegaterna samlade i Folkets hus i Stockholm diskuterade gränsöverskridande kollektivavtal och fackliga rättigheter, även möjligheten av "eurostrejker", i ljuset av EMU och EU:s utvidgning. I strid med de svenska facken uttalade kongressen att euron bidrar till "stabilitet och förtroende".
Emilio Gabaglio, generalsekreterare för europafacket EFS med 60 miljoner medlemmar, sa på kongressen att det inte räcker med ett mellanstatligt samarbete. Splittringen i Irakfrågan visar att "Europa måste uttrycka sig med en röst i världen". Europa måste samtidigt bli mer demokratiskt och öppna sina institutioner för att de mänskliga rättigheterna ska kunna hävdas i marknadens globalisering.
BJÖRN ÖIJER