Men det fanns en tid innan örfilen. Då var mannen kärleksfull och omhändertagande.  Efter några månader flyttade de ihop och fick så småningom en dotter. Någonstans i den vevan började han förändras.

Svartsjukan och kontrollerandet eskalerade, han sa vidriga ord som fick Marie att krypa ihop. Hela tiden förklarade mannen sitt agerande med att han älskade Marie så mycket.

Sen kom knuffarna, örfilarna och nypen i magen, armar och lår alltid där hon var som mjukast eller som mannen hånfullt sa, där Marie var som fetast.

- Den första örfilen gjorde inte fysiskt ont men min värld rämnade. Varför gjorde han det och varför lät jag det ske?

Vill berätta om kollegorna
Åren med mannen som misshandlade är historia. Han finns inte längre i Maries liv. Flickan frågar aldrig efter sin far, Maries nye man har alltid varit hennes "riktiga" pappa.

Men vägen tillbaka har varit mördande tung. Marie är hel igen, tack vare psykologer, släkt och arbetskamrater.

Och det är om kollegorna hon vill berätta.

- Mina kollegor såg att det var illa med mig och de gav aldrig upp. De slöt sig runt mig när jag mådde som sämst.

När misshandeln pågick som värst var jobbet en plats att andas ut på. Där var hon trygg, där var hon någon och där vågade hon säga det hon tyckte utan att riskera en smäll. Därför bestämde sig Marie för att aldrig berätta för någon kollega hur misslyckad hon var hemma.

-  Jag hade ett enormt behov att hålla fasaden på jobbet.  Jag skämdes, vad var jag för jäkla mes som inte bara gick? Men han var trots allt pappa till vårt barn och ibland var han snäll, säger Marie.

Men kollegorna hade börjat ana sprickor i fasaden. Den glada och tuffa Marie hade tystnat. Hon drog sig undan, följde aldrig med på gemensamma aktiviteter. Hon var också sjukskriven oftare än vanligt. Vilket fick hennes arbetsledare att börja undra. En dag sa han att han ville prata med henne.

-  Jag kände mig kränkt och spionerad på, men han ville bara väl, säger Marie och suckar.

Marie berättade förstås inget. Skyllde på dagisbaciller och stress och arbetsledaren lät sig nöja. En arbetskamrat, som också var nära vän med Marie, tänkte dock inte ge sig så lätt.

Kollegan gav sig inte
En dag ville hon ta en promenad med Marie under lunchen. Efter några minuter gick kollegan rakt på sak. Hon frågade varför Maries man alltid svarade i hennes privata mobil på kvällar och helger. Hon undrade varför Marie drog sig undan allt mer. Och alla blåmärken, små men många, vad kom de ifrån?

Slår han dig? frågade hon till sist.

Marie reagerade med ilska och skrek att hon skulle sluta lägga sig i det som inte rörde henne. Men kollegan gav sig inte.

- Jag tror han slår dig och jag vill hjälpa dig sa hon. Hon gick på som en ångvält och jag minns att jag vacklade en sekund och innerst inne kände jag en lättnad. Fast jag var inte redo för hennes hjälp. Inte då.

Marie fortsatte att tiga men så gick mannen där hemma över ännu en gräns. Han gjorde Marie riktigt illa inför deras dotter som blev panikslagen.

Då bestämde sig Marie. Hon ringde kollegan som agerade precis som hon lovat. Hon pratade med arbetsledaren som i sin tur pratade med sin chef som kontaktade företagshälsovården - som sedan under en lång tid skulle stötta Marie. Kollegan gick hem till Marie på arbetstid när ingen var hemma. Packade en väska med kläder, hämtade flickan på dagis och efter jobbet körde hon dem till Maries föräldrar.

Historien tar inte slut där.

Mannen skulle inte ge sig så enkelt. Han ringde flera gånger till kontoret och skrek och hotade.  Några gånger väntade han på Marie utanför jobbet och först då kontaktade Marie polisen. Vad som sen hände med mannen vill Marie inte prata om. Han låter henne vara nu. Det räcker så.

- Jag är så tacksam för att det slutade så väl, det finns män som aldrig ger upp.

Som att bli slagen igen
Trots att mannen inte längre fanns i Maries liv mådde hon dåligt. Hon var rädd. Kollegorna uppmärksammade också det.  De turades om att följa henne till och från jobbet under en lång period, "det hjälpte ofantligt mycket", säger Marie.

Nätterna var värst, hon sov oroligt och vaknade för minsta lilla. Hon hade svårt att koncentrera sig och brottades med skamkänslor och låg självkänsla.

- Mina blåmärken var borta men han hade praktiskt taget utplånat mig mentalt i flera år. Till sist blev jag sjukskriven i ett par månader.  

Företaget Marie arbetar på är stort men bara kollegorna på hennes avdelning vet vad Marie varit med om. Nu har det gått ett par år sen Marie lämnade mannen och först nu kan hon reflektera över det som hände. Det är viktigt, säger hon, att våga står pall när en olycklig kollega öser skit över en. För det gjorde Marie, men de närmsta kollegorna vek ändå aldrig från hennes sida.

- Det krävs mycket mod att vara medmänniska. Jag har bett mina kollegor om ursäkt för alla de gånger jag fräst elakheter när de bara ville erbjuda hjälp. 

Under en lång tid var det en fråga hon fruktade mest av allt: Varför gick hon inte när han slog första gången?

- Ett råd, ställ inte den frågan till någon som utsatts för våld i hemmet. Det är som att bli slagen igen. Jag har ställt den frågan själv hundra gånger, men slutat nu. För i slutändan spelar det ingen roll varför. Jag har lämnat honom nu. Och nu har jag fått känna av omtanke som jag inte trodde fanns.